Vi beslutar att dela upp oss två och två, främst för säkerheten då lavinfaran är mycket stor i området, jag och Roger ska jaga av den södra slutningen, Mika och Örjan ska söka av den norra brantare sidan, efter att ha lämnat skotrarna nere i dalen ger vi oss iväg åt varsitt håll, när vi tagit oss 500 meter från snöskotrarna får jakten börja, så säger lagen och vi måste då följa den.

Vädret är inte att klaga på, vindstilla och en strålande sol från en klarblå himmel, temperaturen håller kring -10 grader.

Samtidigt hör jag det välkända knorrandet från fjällripor, handkikaren spanar av branten ovanför mig och där högt uppe sitter minst 7 ripor och solar, dom är inom skotthåll, men att skjuta en ripa som måste bärgas från den klippavsatts de sitter på vill jag inte göra så jag låter dom sola vidare.

Vi tycks ha träffat ett område där riporna sitter tätt då knallen från Rogers bössa ännu en gång ljuder, jag får min chans ett kort stycke senare då en jätteflock på uppskattningsvis 60-70 ripor går och betar på den snöfria kulle jag har framför mig, när jag är 50 meter bort från riporna lägger jag mig och låter hårkorset zooma in en ripa lite utanför flocken, den hoppar till i skottet för att sedan ligga livlös på platsen.

In med en ny ripa i kikarsiktet och ripa nummer två sjunker ihop. Nu har den stora flocken upphört med sitt betande och börjat ana fara. Jag hinner med att mantla om och låta Anschutzen tala ännu en gång och den tredje ripan blir kvar samtidigt som den stora flocken kastar sig iväg med bullrande vita vingar utför fjället, flocken flyger så långt att det känns meningslöst att förfölja den, utan vi söker upp nya fåglar istället, nåja nöjd med att ha lyckats skjuta tre fina ripor går jag fram för att sätta dessa i ryggsäcken.

När den sista ripan är i ryggsäcken möts mina och en ensam ripas blickar då den sitter 20 meter bort och i tron att den inte syns, skottet blir enkelt och ännu en fågel i säcken, det händer väldigt ofta att någon ripa sitter kvar då de övriga dragit sin väg, det är samma på hösten då hunden avancerat upp en flock eller kull ripor och där någon eftersläntrare flyger långt efter de övriga fåglarna

Solen är nu så pass het att det börjar droppa vatten från de snöbelagda klipporna. Jag gör mig uppmärksam och kallar på Roger som kommer upp, det är dags för fika och rast, nere i dalen kommer det ytterligare ett gäng snöskotrar efter leden, pimpelfiskarna på fjällsjön har även dom blivit flera i antal.

Det är många som vill vara ute i denna storslagna miljö denna tid på året och framförallt i detta makalöst fina väder som råder, efter en värmande kopp choklad och några goda ostmackor fortsätter vi våran färd efter branten, terrängen blir allt brantare och svårare att ta sig fram på, men där några hundra meter bort ser det väldigt fint ut då berget bildar en stor platt platå.

Precis som vi hoppats och trott sitter det fågel och betar lite överallt på de vindpinade barfläckar som finns på platån, innan jag nått platån knäpper jag en ripa som sitter högt ovanför mig, den rycker till i skottet och faller utför berget, den rullar och glider på snön ända fram till mina fötter så det är bara att böja på knäna och plocka upp den.

Det brukar mer ofta vara tvärtom då fåglarna kan falla långt ner för berget och en jobbig bärgning av fågeln är att vänta, Roger som redan intagit skjutställning i kanten på platån smäller av ett skott, ser några ripor flyga iväg och en ripa göra sina sista krampaktiga vingslag på backen. Vi jagar oss runt platån och får skjuta några ripor var innan vi börjar känna en viss oro för de tunga mörka molnen som snabbt närmar sig i väster.

Metrologen varnade för hårt väder till just denna eftermiddag och denna gång verkade han få rätt, vi beslutar att dra oss tillbaka mot skotern innan busvädret var över oss, vi har vid tidigare jakter råkat ut för väldigt hårt väder så vi vet att det inte är något man ska nonchalera.

Vid ett tillfälle hade de mätt upp 46 m/sek i byarna inte långt ifrån där vi irrade omkring i ett vitt snöinferno. Nu har vi alltid med oss GPS och markerar ut viktiga punkter som under denna jakttur var snöskotern, en annan viktig sak att tänka på är att ha med sig varma och vindtäta reservkläder ifall vädret snabbt slår om, pimpelfiskarna har också insett vad som komma skall då de lämnar sjön, skoterekipage efter skoterekipage med allt ökande västvind.

Resan hem var besvärlig då sikten kröp ner till ca 10 meter, men med hjälp av ledmarkeringen höll vi oss på rätt spår, n är vi slutligen når våran lilla fjällkoja är stormen redan över oss med full styrka.

På morgonen är åter allt tyst, stormen har dragit vidare och solen lyser över fjälltopparna.