Efter att ha tagit ut en waypoint vid bilen ger vi oss av mot tjädrarnas land, kylan biter i fingrar och kinder, men efter en stunds skidåkning får vi upp den inre värmen, snön hänger tungt i träden, så sitter bara fågeln uppe skulle vi nog finna dem med våra svepande blickar.

Efter någon kilometer stelnar jag till, där på andra sidan myren sitter en grann tupp mitt i en tall och betar, avståndet är kring 200 m, men vi vågar oss inte närmare ut över den öppna myren, eftersom avståndet är långt krävs det ett bra stöd innan skott kan avlossas. Försiktigt tar jag av ryggsäcken och lägger mig ner. Tar in tuppen i hårkorset och ska just … men vad i helv.. den bara flög iväg och tog samtidigt med sig två andra tuppar som vi inte sett.

Efter en kort stund kommer en mäktig kungsörn glidande över talltopparna och vi fick svaret på varför tupparna flög, nåja upplevelsen var stor och spänningen fanns där också.

En kopp värmande dryck och en smörgås gjorde oss pigga för att fortsätta, vi beslutade att dela på oss eftersom tupparna flög åt olika håll, redan efter några hundratalet metrar stöter jag upp fyra tjäderhönor från snön, en av dessa slår i en tall nära mig.

Den flyger ut över en myr och in över skogen där den slår fast i en tall 400meter bort, perfekt, nu ska den ner tänker jag och börjar sakta åka runt myren i skydd av skogen, endast ett svagt gnissel hörs under mina breda träskidor, när jag närmar mig det område tjädern träade, jag spanar av tall efter tall, men någon tjäder hittar jag inte igen. Jäklar jag måste ha stött den, beslutar att återvända i mina egna spår för att sedan jaga mig mot Nurmajokki där vi skulle träffas igen

Jag hinner bara tänka tanken då jag ser en tjädertupp slänga sig från en talltopp och flyga iväg, den satt här ändå, hur kunde jag missat den så nära. Vissa dagar vill det sig inte, men det hör jakten till och jag skidrar iväg

Denna gång hinner jag bara ytterligare några hundra meter innan jag stöter nästa tupp från snön, den är snällare och sätter sig i en snötäckt tallkrona ungefär 150 meter bort, nu var det inte tal om att försöka smyga, ja det är knappt att man vågar andas.
Tuppen sitter och sträcker på halsen, klart medvetande om att den är iakttagen, smyger ner Sakon från ryggen, trycker in magasinet som jag haft i handsken, in med en patron i loppet, sakta sakta smyger jag ner på knä, korsar stavarna för att få ett tillfredställande stöd.

Träffytan är endast hals och huvud då kroppen är täckt av snö och kvist, h årkorset hittar igen halsen och skottet går, tjädertuppen dånar iväg i ett moln av snö och kvist, jag bommade, gjorde en noggrann skottplatsundersökning men kunde vare sig finna blodstänk eller fjädrar.
Det är alltid skönt att konstatera en bom istället för en skadskjutning.

Vid Nurmajokki träffar jag Mika, han har också varit i kontakt med både tuppar och hönor, men bara fågel som suttit i snön och flugit så långt att han inte funnit igen dom.

Vid dessa temperaturer sitter skogsfågeln nere i den isolerande snön och är endast uppe morgon och innan skymningen på födosök, klockan visar att skymningen inte är långt borta så vi måste återvända mot bilen denna korta midvinterdag.

Vi tar vägen över de stora myrmarkerna tillbaka då det plötsligt kommer en flock med svarta orrtuppar flygande.

De slår i en björkdunge cirka 150 meter bort, Mika kastar av sig ryggsäcken, lägger sig ner och låter Tikkan tala, skottet ekar ut över de stora myrarna och orrtuppen faller livlös från trädet, skönt att vi fick lite utdelning av denna tur, en jakttur som bjudit på både spänning och fantastiska naturupplevelser.

Skymningen hade fallit och himlen har färgats mörkblå över Nurmavaaras topp när vi slutligen når bilen.