En 08 i minus 34

En nyinskaffad Remington700 i kaliber 6x45 som ännu bara fällt ett rådjur stod och skrek på mig inifrån vapenskåpet.

Det var inte mycket annat att göra än på mitt vanliga diskreta och blyga vis (jag är IT-konsult i Stockholm) bjuda mig själv till några intet ont anande människor med fina skogsfågelmarker! Offren var denna gång ett par i Västerbotten, där damen i likhet med mig är moderator på diskussionsforumet jaktsnack.se, Sveriges tveklöst bästa diskussionsforum för jägare och skyttar. Vi har aldrig träffats "på riktigt" tidigare, detta är en ren Internetbekantskap.

Såhär i efterhand undrar jag om mina värdar, låt oss kalla dem YJ och SJ, försökte avstyra min resa... Jag tittar lite i korrespondensen för att se vad YJ skrev och vad jag egentligen svarade:
YJ: Vi har MYCKET snö
BB: Jag är 193 cm lång
YJ: Det verkar bli bortåt 40 grader kallt
BB: Jag är för dum för att frysa
YJ: Jag har inte tid att vara i skogen nu men du skulle kunna jaga med maken kanske?
BB: Inga problem, jag jagar gärna med honom... Är han trevlig, förresten?
...osv.

Till slut verkar de ha gett upp i alla fall - på trettondagsaftons eftermiddag befann jag mig i bilen på väg norrut. Solna, Sollentuna, Upplands Väsby, Vallentuna... det skulle bli en lång färd norrut och det var redan mörkt.

Teknikstrul...
En del hatar bilkörning, jag älskar det, men den här bilfärden blev lite annorlunda. Jag planerade att vara i trakterna av Örnsköldsvik i 22-hugget på kvällen. Men jag fick under resan se alla varningslampor som finns på min Passat, med undantag för den röda oljelampan. Fixar inte en modern dieselbil några minusgrader? ABSen larmade, antispinnet larmade, krockkudden larmade, och enligt bilen hade jag slut på spolarvätska också.

Jag blev särskilt deprimerad när bilen rapporterade motorfel och bilen på eget initiativ bestämde sig för att 70 km/h var lämplig maxfart! Passater gör det ibland i syfte att minimera skador vid fortsatt körning med en bil som har problem. Och när jag skulle ringa för att anmäla sen ankomst så lade mobiltelefonen av - och höll sig död under hela helgen.

Jag körde efter GPS:en som jag har i bilen. Den ledde mig in på en ruskigt smart stickväg in i inlandet och sade efter ett tag åt mig att ta höger... uppenbarligen genom en plogvall som var en och en halv meter hög och till en väg som var helt oplogad. Det kändes väl sådär halvkul att köra fast i bilden i minus 30 grader - sjunkande - så det kändes inte som en risk jag ville ta. Det blev till att vända tillbaka några mil och ta den stora vägen igen. Vid närmre eftertanke var det nog den vägen jag blev tillsagd att ta, förresten.

Till slut landade jag hemma hos YJ och det blev en märkligt kort visit där. Jag hann dumpa en mängd packning som inte skulle behövas och gulla lite som hastigast med ett gäng hundvalpar - sedan blev det skoter upp till timmerkojan några kilometer bort. Många tankar singlade genom skallen vid skoterfärden... Resan upp hade varit tämligen märklig och jag kände att här fanns det oförglömliga upplevelser inom räckhåll. Jaktinstinkterna började taggas upp..

In i värmen
Till slut var det dags att gå in i en uppvärmd timmerkoja - med köttbullar redan på den vedeldade spisen! Helt lysande! SJ - YJs make - var på plats och det blev ett par pilsner och småprat om ju morgondagens jakt skulle läggas upp. SJ tittade storögt på min packning och undrade "du skall väl inte ha med dig allt det där"? Jag hade inte hjärta att säga att det var knappt hälften av vad jag hade haft med mig i bilen... Man vet aldrig vad man kan behöva!


Stockstuga i skogen...

Vi diskuterade alt mellan himmel och jord vad jakt enbelangar, men en sak är värd att ta upp här eftersom detta ligger till grund för morgondagens absolut coolaste replik... Vi hade diskuterat "gammjägare" och "Stockholmare med nytagen jägarexamen" och jag hade sagt att även om de sistnämnda är sopor som jägare så har de i alla fall väl inskjutna vapen.

Men det blev sängdags vid de tidiga småtimmarna och jag sov mycket gott... Enorma monstertjädrar flaxade omkring i mina drömmar...

Jag vaknade till doften av nykokt kaffe. Alla vet ju varför man skall ha löparskor när man jagar björn (man springer inte snabbare än björnen - men man springer snabbare än jaktkompisen) och det är ett liknande resonemnag som ligger bakom mitt val av sovsäck. En sovsäck skall vara ruskigt varm. Om man har den varmaste sovsäcken i en kallnande stuga sover man längst innan kölden väcker en. Det är den som vaknar först som behöver gå upp och elda och då sätter de ju på kaffe också. Jag kan inte fatta att man inte säljer sovsäckar med det argumentet. Har man den varmaste sovsäcken får man kaffe på sängen, så är det bara.

Ett telefonsamtal ner till byn gav oss väderleksrapporten: minus 34 grader. Att det var strålande solsken och vindstilla hade vi redan konstaterat. Men det är ändå norrlandsgrader, de är inte alls lika mycket värda som minusgrader i södra Sverige. Det är så torr luft att minusgraderna inte riktigt "tar" på samma sätt som den fuktigare luften nere i syd.

Ut i kylan

Dags att dra ut!

Utrustning:
- Studsare (Rem 700 i kaliber 6x45, högförstorande kikarsikte) och ett gäng plugg
- Laseravståndsmätare
- GPS (jag är född 100% fri från lokalsinne)
- Kamera
- Snödräkt
- Arméns överdragsvantar med kulbanan antecknad på vänster handske
- Snöskor
- Ryggsäck


SJ...


Författaren himself...

SJ hade en kombibock med sig utifall att vi stötte på mård (följande gäller: har vi heta mårdspår avbryter vi allt annat och jagar mård, det blir kilometrar av löpande handspårning i bästa Schröderstil...). Man kunde märka en viss rovviltsskärpa hos SJ, för att uttrycka sig milt!

Vi enades om att det nog inte var perfekta förutsättningar idag, fågeln sitter gärna nedbäddad i dessa temperaturer men om vi inte ger oss ut är ju sannolikheten att få skjuta tjäder noll... Upp på berget bara!

Det kändes direkt annorlunda från den egna skogsjakten. Det som direkt slog mig som annorlunda var faktiskt träden - tallarna - i dessa trakter. Bistrare klimat gör dem smalare och mer granlika än tallarna hemma i mälardalen. Sedan var där en tung upplega som tyngde ned kvistarna och gjorde dem än mer granlika. Skratta inte nu, men jag kom på mig själv flera gånger med att tänka på tallarna som granar: "där är det ingen idé att leta tjäder".

Efter bara en kvart lyfte två tjädrar framför fötterna på oss. SJ gjorde ingen ansats för att skjuta, han hade två mål med jakten: 1) jaga mård och 2) stockholmaren skall få skjuta en tjädertupp. Jag gick med tomt patronläge och stängt slutstycke, och att skjuta på flygande fågel med studsare är otänkbart - så det var bara att se dessa fantastiska urtidsdjur lyfta och elegant lägga en tallstam mellan sig och oss.

Vi följde tallåsar och spanade mot myrarna nedanför. Det verkade som om de norrländska skogshönsen inte riktigt gillade klimatet, det var i princip tomt på fågel. Inga orrar, inga ripor, inga järpar. Jag såg en gröngöling och en spillkråka, samt naturligtvis de tjädrar vi hade skrämt upp. Men vi hörde också ett par ytterligare uppflog från fågel vi stött.

Snön var något besvärlig, det var 6-7 dm pudersnö så snöskorna stannade först efter en halvmeter. Men vandringen var verkligen härlig, vädret var underbart. Vi "turistade" förbi ett brandspaningstorn. Det var klar vykortsnivå vart man än vände sig men vi gick inte upp i tornet. Det var tjädrar vi ville ta av daga, inte oss själva.


Ett brandspaningstorn..

Men helt plötsligt: SJ pekar på ett kolsvart knappnålshuvud en jäkla bit bort, 4-5 meter halvvägs upp i en tall. En titt genom kikarsiktet gav vid handen att jo, det är en pippi. Lasrade: 350 meter men det kändes inte riktigt, detta var längre bort. Är det inte lite björksly i vägen som fångar lasern?

Det fanns en del växtlighet på myren och det var bara att smyga fram i skydd av denna. Om jag inte ser tjädern kan den inte se mig. Fram 100 meter, ny titt: ser bra ut. Lägger mig ned. Tjädern skymd av en låg martall på myren, ytterligare knappt 100 meter längre fram. Jag beger mig till den tallen och lägger mig ner. Lasrar: 250 meter och denna gång tror jag på det. Lägger mig ner och drar upp förstoringen till 20x. Inget stöd finns att tillgå, jag kör liggande fältskyttestil.

En titt på fusklappen jag ritat på insidan av vanten säger "minus 23 cm" på 250 meter och här gör jag bort mig. Jag väljer att INTE skriva på targetrattarna utan i stället blir det "äh, jag håller upp 23 cm" vilket jag måttade mot fågelns storlek och jag låter skottet gå. BOM!

Jag missbedömde helt fågelns storlek och sköt en bra bit över. Rent intellektuellt, med hjärnan, vet jag ju hur stor en tjäder är men jag har aldrig haft närkontakt med dessa enorma bestar och jag missbedömer helt dess storlek. Här var det magen, själen, som siktade och jag höll vad jag tyckte var 23 cm över avsedd träffpunkt. Men jag repeterar snabbt och ser hur tjädern tittar efter där den konstiga surrande saken passerat över dess rygg.

Hade jag tänkt efter lite så är ju 23 cm på 250 meter nästan precis en "MIL", jag har mildotriktmedel, jag hade bara kunnat lägga rätt prick i tjädern och så hade den fallit.

Jag förstår att jag har skjutit högt. Den vänder sig något och då har jag huvud, hals och kropp i en lodrät linje mot mig. Jag lägger hårkorset rakt över dess huvud - var kulan än hamnar kommer den att fälla fågeln bara den håller sig rätt i sida - och ser hur den rasar ned från trädet redan innan jag inser att jag har skjutit.

SJ och jag går varandra till mötes, han är precis lika glad som jag är! Jag får en girling med referens till diskussionen i stugan kvällen innan: "ni stockholmare har dessutom den mest fantastiska jaktetik - ni skjuter till och med varningsskott innan ni dödar fågeln".

        
Tjädern som den lÃ¥g när jag kom fram till den.    Glad jägare!

Vi hittar en tjärstubbe och steker fläsk och doppar tunnbröd. Som dryck det absolut bästa som finns när det är kallt och man får den där suget efter fett och salt: snö som smälts i stekpannan: varmt, fett och salt. Jag lindar in tjädern i min fleecetröja för att den inte skall frysa till och bli seg, och sedan åker den ned i min ryggsäck. Det är märkligt vad det blir lättare att gå när man har lite mat i magen och tyngd i ryggsäcken.

        

Det blir fler vandringar, men det är helt enkelt för kallt och fåglarna ligger under snön. Vi ser inte ens en orre, som det annars kryllar av i dessa trakter. Vi gick tills det blev mörkt.




Ut i kylan, dag 2
Dag två var i princip samma som dag 1, minus fågelkontakterna. Det var fortfarande kallt men det blåste nu 3-5 sekundmeter och det var inte utan att det kändes lite huttrigt ibland. Sedan gick en snösko sönder och det blev lite svårare att gå. Jag jagade solo denna dag - nu visste jag var och hur jag skulle leta efter fågel - men det var som sagt resultatlöst.

Det blev ett par riggade bilder i alla fall:

Jag blev upphämtad till slut, vi åt mat hemma hos YJ och SJ och diskuterade piercing, rävvak, bredband i glesbygd och gullade med en valpkull. Till slut, alldeles för sent, kom jag in i bilen som faktiskt inte strejkade! 7 timmar senare, upp över ögonen tankad med Red Bull för att inte somna vid ratten, kom jag hem till Stockholm med fantastiska jaktminnen och en tjäder i ryggsäcken.

Hemma
En liten koll på knoddarna som låg och sov och sedan kröp jag ned i bingen hos min bättre hälft - nu känns det om att man är hemma igen. I morgon blir det att visa barnen den stora "dinosauriefågeln"!

Sammantaget är det bara att konstatera att det finns många sorters jakt i Sverige, ofta är en helt ny jaktupplevelse bara ett telefonsamtal bort. Just detta var verkligen en helt fantastisk upplevelse. Visst kunde det ha varit lite mildare väder vilket säkert hade resulterat i ett par orrar också, som jag inte har skjutit på 25 år, men varför ens önska sig perfekta omständigheter? Jakt med 100% sannolikhet att lyckas är för mig lika ointressant som jakt med 0% sannolikhet att lyckas. Det finns en djup tillfredsställelse att hämta i att det faktiskt ändå blev en tjädertupp - den första jag skjutit i mitt 40-åriga liv - trots att förutsättningarna inte var de bästa.

Men det verkar inte bättre än att norrlandstjädrarna är bra mycket fjolligare än 08:or när det gäller att uthärda kyla....! Det var bevisligen så att jag var ute när de tyckte att det var för kallt för att sticka näbben upp ur det skyddande snötäcket. Men å andra sidan, vi sover ju inte i en grop i snön heller...



Tuppen vägde 3,0 kilo plockad och urtagen. Kulan - en Hornady trubbnosad helmantel - hade gått in i "stickhålet" och ut ett par centimeter under ryggraden bakom vingen på höger sida. Utgångshålet var cirka en centimeter och skadorna på köttet var icke-existerande. Jag kan inte fatta att fågeln dog så tvärt av detta att den var död när den träffade marken men ibland skall väl även en nybörjare ha tur!


Ungarna är inte ovana vid att ha vilt hemma, men denna fågel var verkligen något extra!

Fågeln kommer att bli huvudrätt för en bra middag med mina föräldrar. Min far har jagat länge, är jägare ut i fingerspetsarna, men har på gamla dar fått problem med ryggen och har närapå tvingats sluta jaga. Han har skjutit sin senaste tjäder för många år sedan och det lär nog inte bli några fler. Då känns det riktigt bra att åtminstone kunna bjuda på den första som jag har skjutit.