Han var ändå totalt med, helt opåverkad, glad och dryg på ett skönt sätt så det kändes ändå inte alls som någon brådska. Hippen kom liksom inte hur som helst och skulle kramas, man fick själv aktivt söka upp honom på någon av hans favoritplatser om man skulle klia magen eller svansroten.. gärna både och.. samtidigt. Hans gensvar var något slags eget språk, han knorrade och muttrade förnöjt och lät omgivningen förstå att det här var nice, fortsätt!

Sist jag var ut på kråka var han med och löste sina uppgifter i sin egen takt, med åren så tog han sig förmånen att göra som han själv ville och jag köpte det alla dagar i veckan! Att hitta vilt som man skjutit var vad han brann för, han var inte i alla delar jätteförtjust i kråkorna som levde men var de döda så var det inga problem alls. Man hängde med honom ut när när han skulle hämta skammat och det var lätt att se när han fick sniff på dem. På så sätt fick man oftast hem det som skulle hem även om han inte ville ta dem direkt. Var de döda så tja.. då åkte de in utan prut. Änder och fasaner var nog ändå favvo sysselsättningen, de kunde flaxa och fara men hackade honom inte i nosen så då vart han mest bara taggad. Men han var ändå den enda av våra tre jyckar som i 9 fall av 10 anmälde intresse av att följa med på  mornarna när jag skulle iväg. Några gånger gav jag mej mest ut för hans skull faktiskt.. När jag drog till jobbet en morgon misstolkade han det och trodde det var jakt på G.. han fick vara hemma men jag såg förväntan i blicken så vid nästa tillfälle drog jag ut mest för hans skull.

Under ungdomen så var han helt fokuserad och lugn i skydden men med åldern la han sig till med en lite ny sida.. eller tja jag vet inte, så ny var den kanske inte, jycken var ju labrador.. men aif. När jag skjutit och han hämtat så blev han rätt intensiv i kommunikationen! Han förmedlade att har man hämtat en kråka så är det helt rättvist med en bit macka  Han kunde vara rätt påträngande i sitt kommunicernade, han hoppade, la tassarna mot låren osv.. Givetvis fick han en vinst av detta, han fick allt som oftast ngt att tugga på. Det är de här små egenheterna som individerna har som gör dem till just individer och det fungerar som superlim i själen. Man minns dessa egenheter långt efter att hundarna lämnat oss 

I morse flaggade han för att han hade ont. Vi tog en temp och han hade lite feber, ett framben hade svullnat av någon okänd anledning.. vet inte om det var ngn artros eller något. Skit samma, Madeleine kände att nu är det nog. Han var hennes hund så jag har bara förhållt mej till detta, inte velat påverka processen åt något håll.. eller jo.. vi köpte ett neoprenstöd med kardborreband och plastskenor för ngr tusen som vi trodde skulle göra det lättare för honom. Det gjorde det, han fick lättare att gå så vi köpte lite mer tid där och det kändes så jävla bra. Han var som sagt helt som vanligt i övrigt. Så det kändes som en rimlig och bra åtgärd. 

Men i morse var han inte pigg 

Jag fixade en fin grav här på tomten och roddade med prylar för att kunna hantera transport osv medans M tog avsked. Sen åkte vi ut till Norrby och gick ned mot Renshålet. Jag hade hoppats att han som vanligt skulle totalt ignorera allt och bara fokusera på änderna som var där men idag märktes det att han inte var så taggad. Det gav också ett kvitto på att det var helt rätt beslut och tid. Även om han inte var helt "på" avseende änderna så var fokus ändå vattnet så det hela gick bra.. 

Nu är Hippen hemma igen bredvid Fifi ute i trådgården. Smärtfri och med oss för alltid i minnet och i någon mån även fysiskt här på tomten där vi bor. Han har dock inte ont längre och han kommer aldrig lämna oss.. han var inte den största personligheten vi haft, han var kanske heller inte den absolut bästa labben vi haft men han var Hippen med allt vad det innebär och det har satt ett kraftfullt avtryck i oss i familjen. 

En reflexion i samband med detta var att sist när jag tog bort Fifi så var det genuin sorg men av någon konstig anledning kom även sorgen över Argo och Noice tillbaka med full kraft. Idag var det bara ren och skär sorg och förlust, inget annat skit.. Det är en förbannat svart baksida av hunderiet detta men den är trots allt hanterbar. Efter Nocie så kändes det lite som aldrig mer, orkar inte mer, vill inte ha fler hundar som lämnar oss. Men Hippen var klar, han var redo och även om sorgen är vidrig så var vi redo också att hjälpa honom sista biten..

Hippen, hälsa flocken på andra sidan.. Saknar dej som fan.. kanske vi ses igen en dag.

Doris första lek med Axa 

Det sista rådjuret som fälldes

Du är saknad men aldrig glömd kära  gamla skruttan 

Han haltade på vi behandlade artrosen med både injektioner och smärtstillande förhoppningen var att han skulle hänga med minst en säsong till. Hade artros på Zacko tidigare och han hängde med bra länge tills vi kom till vägs ände för honom.

Noice var inte alls klar med livet, kroppen hängde med och vi medicinerade armbågen. Men prognosen för honom var svart när det verkade som han fått en fraktur i armbågen i det hela frambenet. Förutsättningarna för honom att bli bra fanns liksom inte. Han hade inte en chans idag alltså.. och jag undrar om han inte greppade det? När jag kom till honom efter att det hänt så satt han på hallmattan med det trasiga benet uppe och såg bara rätt och slätt olycklig ut och såg klart smärtpåverkad ut.

Vi var väl medvetna om det inte skulle sluta bra när jag bar ut honom till bilen och tills m Madeleine körde in till Albano. Han hade helt klart ont, flåsig och inte alls så cool som han alltid varit. Vi hade stoppat i honom rimadyl och en opiat som vi fått utskriven till Argo back in the days så han lugnade sig, var ganska ok när vi kom till veterinären. Hon kikade på journalen och förstod att hans vänstra armbåge var hårt ansatt av artros, att försöka göra ngt som begränsade rörligheten i höger armbåge var liksom kört. Hon kände även att något var trasigt antingen en sena eller en fraktur på ett ben i armbågen.

Det fanns inget att göra.

Vi visste det redan egentligen men processen är så galet jävla vidrig ändå. Jycken var bara 6 år..

Han var min favorit jakthund då han var den ända av de vi har igång som tog arga fåglar. Han var så sjukt kramig, ville vara nära så mycket som möjligt. I förrgår när jag kom från dagpasset och gått upp snortidigt så gick han och jag och la oss i sängen, han korvade alltid upp sig så han låg på kudde eller arm sen fick han antingen magen eller svansroten kliad. Såå fridfullt att se honom ligga där och snusa och ganska snart somna.

I kråkojan kunde han bestämma sig för att det skulle kramas även där. Aldrig när det var fågel i gång utan när det vart lugnt och husse börjar skramla med kaffethermosen. Då kom han och hoppade upp med tassarna på bröstet på en varpå man satte sig på huk och fick samma tassar på axlarna. Därefter la han huvudet emot mitt huvud och underförstått var att jag skulle riva om i svansroten med mina lediga händer. Det var så sjukt mkt "tycka om" i den hunden.. så in i helvete kärleksfull.. så väldigt snäll, lojal, glad och positiv. Snygg med faktiskt, den enda av våra jyckar som varit omslagspojke på tidningen Svensk Jakt. 

Inne hos veterinären var han ganska flåsig av smärtan så när hon gav honom dosen med lugnande så var det ändå någonslags tröst i det svartaste av alla jävla mörker att känna och se att hans andning lugna sig. Både jag och M var helt förkrossade, låg sked med Noice när han fick sprutorna så jag hoppas och tror han kände att vi fanns där med honom hela tiden även efter att han somnat. 

Hatar verkligen veterinärer i dessa sammanhang, vill vara själv med hunden i en för oss trygg miljö. Skillnaden med Noice var att han gått på rehabträning på Albano och stället var något han hade helt igenom positiva erfarenheter av. Så det vart väl ändå ok.. 

Både jag och Madeleine pendlar hejdlöst i sinnesstämning, det här gick för fort vart för jävla fel.. 

När det är min tur att lämna så när jag en tanke om att jag då kommer att få träffa alla våra saknade fyrfotingar.. börjar bli rätt många nu. Kane, Hamilton, Ella, Wilda, Snaps, Argo, Fimpen, Fancy, Zacko och då Noice.. 

Nu kan han i alla fall kuta så mycket som kroppen medger utan att hindras av smärta. Han lär sakna oss precis som vi lite granna dog inombords i eftermiddag när han lämnade oss på tok för tidigt. Jag hoppas det finns någon där han är som förstår att det är viktigt att riva om rejält i svansroten, knåda runt öronen och se djupt in i de mörka kärleksfulla ögonen som nu slocknat och inte längre finns i vår värld. Gör denne detta så kommer Noice ge så ofantligt jävla mycket tillbaka. Fan vad jag saknar dej!!!! 
 

Förra veckan på Berkinge.. M har slitit hårt med hans artros, det har byggt extra starka band givetvis. 

Noice på Öland! När vi slutat bada och kasta dummys så slog han ned häcken ute i vattnet, ville inte lägga av. Som vi garvade åt honom!!

Någon av de säkert närmare tusentalet fåglar han hämtat?

Fjollar sig på barstol i köket..

Gillade aldrig riktigt sandstranden.. Noice ville hellre vara hemma tills han fick hänga med till Berkinge. Där trivdes han.

Nedan var liksom hans favvoställe.. inte just hustruns mage men nära, så nära det gick att komma.

Hittade en bild som M tagit och lagt ut på fejjan.. Fy fan vilket vidrigt svart hål den här hunden lämnar efter sig..

Zanzi har dom sista månaderna blivit gammal, kunde inte höra något och hade sedan nån månad gått på smärtstillande. I förmiddags fick han ett riktigt elakt krampanfall, och låg sen bara i knät på mig och pep. Det var egentligen inget svårt beslut att åka med honom til veterinären men fy fan vad jobbigt det ändå var.

Z var precis den hund jag önskade mig, en riktig slaskhund och där blev skjutit istort sett hela jakttabellen för honom, från morkulla till kronhjort. Vildsvin var aldrig riktigt hans grej, lite för feg men visst kunde han sätta lite extra fart på dom om dom bara inte frontade. Gjorde dom det så jagade han bara vidare på något annat 🙂

Hans jaktiver och energi har förgyllt många jaktdagar, och kommer alltid att minnas honom med stolthet. Visst fanns det dagar när han inte gjorde som jag ville, men jagade gjorde han alltid och han visste ju vad han gjorde.

Men han var ju inte bara jakthund, utan en fantastisk familjehund. Ungarna har så klart haft otroligt mycket kul med honom under alla år, även om jag tror att Z kanske inte uppskattade utklädnad till bus eller godis riktigt lika mycket som dom gjorde..

Han kommer att vara saknad..

6/1 fyllde Fifi 14 och hon skumpade på, matglad som få labrador som hon var. Hon skulle bli vår nya stjärna som skulle axla ansvaret efter Fancy back in the days.. Fifi hade en heeeelt annan agenda 

Lydig jodå, apporteringsvilja? Nog för 5 hundjävlar.. Fy fan vad framför allt Madeleine har kämpat med henne, träning och egen jakt har funkat ok. Hon knallar väl inte.. inte de första 5-6 åren i alla fall men därefter gick det fort utför. Vart busjakt delux för Fifi och hon var ofta med mej och petade upp fågel. Det gjorde hon gärna ofta mycket och betydligt mkt längre än vad husse ville.. Var vansinnig på henne tidvis, liten och pissnabb så hon tog ju änder ofta. Det händer men en normal labrador baxar då in den förvirrade och vettskrämda ankan till husse för att sedan jaga vidare. Fifi utdelade ett eller tre tjuvnyp och när ankan började stryka flagg så drog hon och skulle jaga ihjäl nästa. När hon blev sån så vart hon direkt förpassad till utvisningsbåset, finns gränser för vad man utsätter änderna för.

När vi hämtade henne en vår nere i Nymölla så passade vi på att jaga lite, tror det var under den period jag bloggade för Svensk Jakt. Vi bodde hos Anders och Mirjam och passade på att ta med Fifi hem. Var ned och lockade lite på sjöängarna ned mot havet där de bor och fick med mej en skata hem.. Fifi 8 veckor gammal greppar och bär skata utan tvekan, känslan var att detta blir bra  Och det är möjligt att hon blivit bättre om vi fått styrsel på henne i högre utsträcking jag vet inte. Gud vet att hon fick rikligt med tid och träning i alla fall men det var som att alla proppar small i skallen på henne under jakt. Hon kunde simma ut i ett vatten, greppa en and och simma mot nästa, byta och sen fortsätta till nästa fågel. Så där kunde hon hålla på ett bra tag och det vart ohållbart. När Hippen och så småningom även Nocie kom igång så vart Fifi ofta kvar i bilen eller fick gå med mej och stöta där det inte var riktigt lika tätt med fågel.

Åsa tog någon bild på henne när vi var och jagade duvor.. hon kommer kutande med en duva så fort hon bara kunde mot oss och inte fan stannade hon utan Åsa tog en bild på M när hon fick kasta sig åt sidan för att försöka fånga duvan och Fifi.. såå skön bild, galet glad hund, asgarvande M som insåg att hennes avlämningar... eller brist på avlämningar nu dokumenterades på foto. Fotot kom sedan att pryda en rekryteringsfolder eller något sådant för Jägareförbundet. Ska se om jag kan hitta det vid tillfälle.

Med åldern vart hon lite slarvig.. hade henne med på en kråkjakt och hon knallade hejvilt..so what liksom. Men när jag gick iväg en bit för att hämta en kråka som låg en bit bort som hon inte sett så vart jag lite förvirrad och besviken.. hon kutade över den döda kråkan till och med två gånger har jag för mej.. hon gillade dem inte alls. Var det liv i dem så var de ännu tristare så hon diskvalificerade sig för den hanteringen med rätt snart.

Hon vart snart säng och bullhund och det verkade passa henne rätt bra, hon verkade på intet sätt missnöjd!

Vi har haft problem med hennes tänder och har gjort flera rensningar, nu fick hon ont igen och fick antibiotika för att köpa ngn eller ngr veckor till. Men så idag slutade hon äta och dricka.. då har hundstackarn ont. Då var det dags.

Gick ut på tomten här och fixade det, hon bor nu hos oss bakom huset. Det enda ledsamma med det är att jag hellre sett att hon fått sällskap av Argo, Snaps, Wilda, Quiffer och Tacko ute på Norrby men det fanns inte tid.. 

Tack för din tid Fifi, man var fan aldrig oberörd när hon satte igång med sina jävla upptåg på gott och ont ❤️

Skjutit mängder med älg åt honom och många andra har fått chansen åt den hunden, för någon riktig stånd hund var han inte dom första åren. Men när man lärde sig jaga med honom så sköts det ändå mycket älg. En hund som var extremt snabb på söken och fanns det nånting hittade han alltid det, kombinerade spår och vind så som jag hade velat alla hundar gör.

Har inte koll på hur mycket det blev skjuter men definitivt närmare 200st än 100st. Många dagar började med har jakt innan han kunde börja jaga älg.

Jag har skjutit min tyngsta älg åt hunden efter en halv dags racklande med flera stötar och fel mark, första gången jag var in på det ståndet såg jag en ko och blev en vind stöt. Lockade några gånger som en älg och hunden lämnade kon å det blev sken 2km, gångstånd 500m stod på fel sida gränsen så knuffade in det och när jag ansåg vi var rätt så hör jag där framme är nånting som gnider hornen. Tog nån halvtimme innan jag var inne i snåret och fick en lucka på typ 20m och skickade dit en 300gr woodleigh. Älgen knäa, kastade sig 180° och försvann en 100m där hunden blev stilla. Kom fram och möttes av en nöjd hund. 

13pinnare med stång på ena och halv skovel på andra sidan, 350kg slaktvikt.

Sköt en 10a hösten efter inte långt från samma ställe och det var ännu mer stötning och lirkande före jag fick in älgen på rätt marker, tillslut skulle älgen runda en topp och lat som jag är ides jag inte följa gångståndet utan gick över och ställde mig på klipp hällarna, hunden var typ 300m bort och hördes ingenting så började fundera om nånting hänt men plötsligt hörde jag honom och det kom rätt på mig. Sköt framifrån på älgen och det tog dåligt, om jag minns rätt in framkant bogen och ut bakom andra men utan att gått in i bröstet. Förnyat stånd 500m bort och är oroligt, hunden möter mig några gånger och jag kom relativt lätt nära. Det hunden här hade lärt sig var att irritera älgen och dra den mot mig. Sköt andra skottet i halsen men tog även det dåligt, den gick undan 70m igen och tredje gången gick det bättre när jag kom fram.

Vädrade huset och fönstret på övervåningen var öppet, där hoppade han ut och påväg till en ko hage blev han kopplad.

Älgen som for ut i älven sista oktober och slog sig genom isen halvägs och sen slapp den inte längre, hunden rundar mig och hoppar i efter. Ko förbud som det var så sköt jag kon mitt i älven när den skulle slå hunden i vattnet. Hunden höll på åka under isen så kastade av bössan, jackan och telefon å hoppade i hämta honom. Djupt, strömt och kallt så hade jag troligen inte gjort det idag. Men hund, jag och älg kom upp innan kvällen fast det var sura miner.

Björnen han höll på med en hel dag hade jag verkligt vela skjuta åt honom, men får nöja mig med allt det andra vi hunnit vara med om. Alla dagar oavsett hur trött han var så jagades det och han fick gå extremt hårt första åren så hans karriär som jakthund blev inte så lång.

Hunden var slut som jakthund vid 9år och det gick jaga en dag i veckan/varannan vecka ibland, så han fick flytta och bli sällskaps hund till pensionärerna som ville ha honom. Så han har nog haft det bättre än många andra hundar sista åren. Nu gick det ganska fort så blev han i stort blind och slutet kom.

Jag hade tänkt ta honom på en sista tur men det ville inte dom så det fick bli som pensionärerna ville. För dem blir det nog värst att bli utan hund helt.

Finns så mycket den här hunden hunnit med och allting har inte vart så lyckat. Men jagade gjorde han, alltid och för mycket.

Men vi hade beslutat i samråd tidigare m Veterinär då vi undersökt vad man kallar juvertumör, som man förvisso kan leva länge med 

Men då det kliar så slickade hon det infekterat hela tiden,  så  det var dags  och hon fick till och med för nån månad sedan apportera en 

Trut jag sköt för hennes skull,   och det finns nog andra bilder i knipjakt tråden  där hon poserar med 25-40 knipor,  så helt kass var hon inte.

/ P

Malin var hunden som lärde mig jaga. Jag fick ett infall när jag läste  en bok om hundraser från typ 70-talet och såg en bild på en fantastisk irländare. Jag var tvungen att kolla upp om den typen fortfarande  fanns eller om det bara var tjocka, långhåriga monster nuförtiden. Lite efterforskning och en jäkla massa tur ledde mig till Malin från kennel red garlic. Jag gjorde mitt bästa och gick kurser och läste på men jag gjorde många nybörjarfel såklart. 

Dock hade jag tursamt nog gått med i det här forumet. Här fanns ju kunskapen och folk som var vänliga nog att ta med en å jaga. Först fick vi chansen på fantastiska Strävhårs fasaner och sedan bjöd Skoog med mig till fjällen. Det har sedan blivit årets höjdpunkt att dra till fjälls med Skoog och Malin har verkligen utvecklats år för år. Med en bättre husse hade hon säkerligen varit både champion och världsmästare.

Nu hade jag en förhoppning att hon skulle hålla för en sista resa till ljungdalen. Men ödet ville annat. Vi märkte att hon började magra av i somras trots att hon åt bra. Vi misstänkte mask och avmaskade med enda resultat att hon åt sämre efter det. Vi kom iväg på en sista resa till Hälsingland och hon fick några korta släpp men det märktes att hon var ur form. Hon gjorde ett dock ett kanonjobb på en orrtupp bara några minuter efter hon blev av med kopplet. Dock var inte husse riktigt med så den fick flyga vidare. 
 

När vi kom hem fortsatte hon äta dåligt så jag fick en tid hos veterinären, dock var hon kraftigt försämrad redan på eftermiddagen så vi åkte in tidigare. Lite undersökningar, röntgen och blodprover visade på snabb hjärtfrekvens, skyhöga njurprover och någon ”förtätning” som såg ut att trycka på lungor och hjärtat. Då kändes det som det bästa jag kunde göra för min kompis var att låta henne somna in. 
 

Jag kommer aldrig glömma dig Malin! Jag kommer alltid sakna dig! 

Det är den ena av dom 2 som vi brukar vara hundvakt åt. Nu blir det bara en hund att passa i fortsättningen.

Han pratar om att beställa en valp till så att han har 2 även i framtiden. Alltid bra med 2 hundar när man jagar på fjället så får den andra vila lite mellan varven.

Han har inte visat några tecken på att må dåligt eller så. Bara ålderdomen för han var 12 år tidigare i år. 

Han fick sin sista jakt i höstas uppe på fjället o lysande fågelarbeten.

Vila i frid kompis och tack för alla fina stunder som vi har haft ihop.

Tyvärr hade hon en del otur med sjukdomar. Först fick hon glaukom och blev av med ett öga för en tid sedan och förra året hittade vi knölar i buken på henne. Man opererade bort tumörer längs ena juverraden men vid operationen såg de att sjukdomen hade spritt sig till omkringliggande vävnad och det fanns inte mycket mer att göra. Efter operationen har hon varit piggare men för en vecka sedan märkte vi att hon började tackla av och i måndags kväll fick hon problem med andningen. Vi förstod vad som var på gång och barnen fick säga adjö innan vi åkte in till veterinären där hon fick somna in. Hon skulle ha blivit 11 år i juni. 

Idag gick det inte längre utan nu har husses tjej fått somna in. Hon har haft ett hårt och besvärligt liv den damen, men så mycket kärlek hon gav.

Vi tog hand om henne som en omplacering för fem år sen, en fd kollega till sambon skulle avliva henne för hon hade bytt jobb och sonen hade flyttat ut. Hon skulle vara en frisk, trygg och stabil hund.. 

Nja det var nog en stor osanning det, hon var livrädd när man höjde rösten eller gjorde en hastig rörelse. Glömmer aldrig första gången jag tappade min nyckelknippa, hon hade nog fått både en och annan åthutning med handpåläggning i sina tidiga år. Hon hade dåligt hull och var även full med sårskorpor, dålig mat i kombination med allergi. Efter lite besök hos veterinären och allergi medicin så har det gått bättre, hon har klarats sig från den värsta klådan. Det är ju jobbigt och vara allergisk mot sig själv.

Så för två år sen slet hon av ett korsband i vänstra knät, operationen gick så där. Veterinären lyckades inte helt så hon blev lite hjulbent på vänsterbenet, men rehaben som hon gick på fick hon inte annat än beröm. Hon blev riktigt bra med de förutsättningar hon fick av veterinären  

Som någon kanske sett så för ett par veckor sen blev det operation akut av livmodern, kraftigt inflammerad hade den blivit. Men operationen gick vägen, en lite inflammation i såret gjorde att tillfrisknandet drog ut på tiden lite. Men i fredags var hon inne för koll om såret läkt eller hon skulle snittas lite för att det skulle läka bra, men det såg fint ut så hon skulle vara lugn över helgen. 

Idag var hon ute och kissade med matte, när hon skulle kliva upp på altanen gungar hon till och går sen på tre ben. En akuttid till veterinären och ett konstaterande att höger korsband gått av. 🥲 Inte mycket att göra än att låta henne somna in, hennes vänstra knä hade aldrig klarat av belastningen efter en operation så hon fick somna in… 🥺

Hon fick iaf 5 fina år hos oss där hon i princip slapp sin allergi helt med lite mediciner, mycket kärlek åt båda håll!

Spring nu vidare utan alla krämpor älskade  Aqilla, du som skulle vara mattes hund man valde husse!!

Var ska du husse??

Onsdag natt kändes det lite olustigt när hunden kom och la sig på kudden och tittade på mig med leksaken sin, torsdag matvägra och samma på morgon idag och han blev hängigare eftersom. Åkte in och röntga och där hade en stor sten fastnat.

Har haft funderat tidigare att om det händer igen så kan jag inte börja med en operation än en gång, satt funderade och började vela där i väntrummet med honom i knät. Tog beslutet att han får somna in den här gången och det kändes helt förjävligt och ännu finns funderingarna om jag tog rätt beslut. Just nu börjar det kännas som att jag gjorde fel val där.

Ordnar sig säkert men på något vis visste jag redan på torsdag morgon att det kommer sluta så här.

Spader var en mycket spec hund men det var verkligen min hund inte som någon av dom andra. Han var i stort alltid med sen första operationen och senaste året har han oftast varit med på jobbet också.

Han var en rätt lovande älghund men nästan ojagad med när jag tappat dom två senaste höstarna med han pga operationerna.

Spader blev 3,5 år men var klokare än många hundar och det var min knä hund, han var inte bäst i skogen men det var ändå spec åka ut med honom.

Kommer troligen aldrig få en sån hund igen och han kommer vara saknad på många sätt och vis länge, han somnade in i mitt knä vid 12 tiden idag med nosen i mitt ansikte som han brukade göra.

I helgen blev Dee Dee, eller Pipas som jag brukade kalla henne allt som oftast, rätt dålig och i måndags morse var det inga tvivel att vi nått vägs ände och efter ett samtal tog vi en sista resa. Nästan 11 år fick vi tillsammans och jag inbillar mig att hon fick leva ett gott hundliv tillsammans med oss. Alltid saknad, aldrig glömd! 😔😢

I torsdagskväll så ville han inte äta, inte ha hundben och var riktigt loj.

Zinc var en hund som absolut aldrig visade någon som helst smärta när han var skadad under jakt och det var rätt ofta dessvärre, hans arbetssätt kan enklast beskrivas kompromisslöst, jagade dessutom endast vildsvin dom senaste 5-6 åren.

In till strömsholm och hans buk var spänd, gjorde ultraljud och på det så såg vi att en testikel och en bitestikel var förstorade, bukspottkörteln inflammerad.

Efter lite diskussioner så fick han vara kvar, få smärtlindring och kollas ordentligt på fredagen.

Vet ringde på fredag morgon och ville ta bort testiklarna och sätta in medicin ang bukspottkörteln, lite tvekan så lät jag dom göra det, han var runt 10 år och en speciell hund för mig så kan han få något/några år till som pensionär utan paket så ok.

Vet ringde efter OP, gått bra men hans värde på bukspottkörteln var så högt att det inte gick att mäta, normalt ligger det runt 200, 400 är högt och högsta talet att mäta är 1000, Zinc låg över....

Han fick vara kvar med smärtlindring men i lördags tog jag beslutet att låta honom sova in.

När jag möte honom på Strömsholm så var det inte samma hund, syntes att han hade rejält ont...

Ångrar nu att jag inte lät honom somna in redan i torsdagskväll men självisk som man är så tvekade jag..

Hem, ta en spade/spett, en flaska och börja gräva en grop till honom bredvid dom andra medans tårarna rann.

Under tiden jag kom hem tills på natten gjorde inte en enda utav dom andra hundarna ett enda ljud, dom kände nog av att det hade hänt någonting i flocken.

När man har många hundar så är det här dessvärre återkommande, priset för att ha hund är att ta beslut att inte låta dom ha ont utan få somna in.

En "one in a lifetime" hund, social och inte en uns utav aggressivitet men en rejäl dos skärpa, bra många vildsvin som han har på sitt samvete.

Han har drygt 25 valpar efter sig som bär generna vidare.

Waidmannsheil, alltid saknad, aldrig glömd!

Du var en fantastisk jakthund/eftersökshund som jag aldrig kommer att glömma, du lärde mig så mycket om jakt med hund.

Du var lika fantastisk som familjehund.

Vila i frid. Nu ligger du med släktens övriga hundar i mitten av jaktmarken. Saknar dig något fruktansvärt.

Kyra och Izza

Här med en medalj hjort.

Hennes första gris.

Räv

En dålig bild med henna och mamma Dixie vid en av hennes älgar.