Mått dåligt av skyttet (dödandet) !!

[BäckaBengtson]

Hej!

Jag har skjutit MÅNGA djur.

Främst tamboskap, grisar och hästar.

Men aldrig haft dåligt samvete, däremot

de gånger jag avlivat hundar o katter känns det ruttet.

Även om djuren varit gamla el. sjuka, vet inte vad detta beror på..?

Den typen av erfarenhet som du - och jag - har med just slakt, gör nog att vi ser på ett jaktskott lite annorlunda än människor som inte har samma erfarenheter. Men med slakt kan jag nog säga att jag har fått det lite svårare med åren. Man kan tro att man blir härdad efter tusentals gånger men för mig har det varit en kurva från hemskt, till vardagsmat, tills att det börjar kännas som om min kvot liksom är fylld... Det är lite annorlunda när man fattar nosringen med vänster hand och ser in i ögonen på ett djur på 50cm håll än ett skott på en betande råbock. När jag väl skrider till verket, så arbetar kroppen och händerna av sig själva - det är ett jobb man gör - men mellan gångerna...så kommer Ågren allt mer påträngande...

Hundar är definitivt ett mycket obehagligt ögonblick innan skottet, katter....njä. De känner jag faktiskt ingenting för. Hästar är direkt ruskigt - något jag gärna slipper, grisar känns mest jobbigt att ta vara på, och boskap är väl det som kan kännas lite nervöst innan. Jag blir alltid lite spänd innan jag skrider till verket med en riktigt stor tjur. Mycket kan gå galet, och när man kommer ut till en del bönder, så har de noll koll på vad som behövs, så man får improvisera och många gånger utsätta sig för ganska stora risker.

[Guest Bogstek]

Hundar är definitivt ett mycket obehagligt ögonblick innan skottet, katter....njä. De känner jag faktiskt ingenting för. Hästar är direkt ruskigt - något jag gärna slipper, grisar känns mest jobbigt att ta vara på, och boskap är väl det som kan kännas lite nervöst innan. Jag blir alltid lite spänd innan jag skrider till verket med en riktigt stor tjur. Mycket kan gå galet, och när man kommer ut till en del bönder, så har de noll koll på vad som behövs, så man får improvisera och många gånger utsätta sig för ganska stora risker.

Hästar kan vara tuffa att skjuta då djurägarna insisterar att vara med, jag vet inte hur många som gått gråtandes därifrån.

Eftersom ingen annan vill ta i det får jag alltid skjuta dem. Ofta är det nervösa travare o man måste nog ha lite nerver för

att klara av dem. Riktigt stora tjurar är otrevligt det håller jag med om, besvärliga att hantera, speciellt highlandcattle

[BäckaBengtson]

Jag tror att jag utan överdrift kan säga att 4 av 5 Highland har jag fått ta med studsaren i stället för bulten...

Några av mina absolut mest svettiga och muskelkrampande jakter har jag haft på dessa djur...

Och så ibland, så är de rena kelgrisarna...

[Guest Bogstek]

Jag tror att jag utan överdrift kan säga att 4 av 5 Highland har jag fått ta med studsaren i stället för bulten...

Några av mina absolut mest svettiga och muskelkrampande jakter har jag haft på dessa djur...

Och så ibland, så är de rena kelgrisarna...

Har också skjutit med studsare, och 357Mag Revolver, de är inte lite hårdskötne.

Plockar vanligtvis fram slaktmasken, gummiklubban o 9mm

Skjuter med 22Longrifle i vanliga fall....

Bultpistol vore aldrig att tänka på!

Du kanske har någon kraftig modell?

[exabit]

Jag har släppt en del djur sista åren för jag tyckt att det varit "för lätt", dvs det hade inte gett mig någon direkt upplevelse att skjuta. Bl.a. släppte jag en 6-taggare med get som gick fram och ställde sig två meter från mig på drev i fjol och bara tokstirrade. De var inte drevdjuren och jag stod bara och tittade utan en tanke på att skjuta. Jag tror mitt bekräftelsebehov i jakten har gått ner något och jag kunde enkelt ta gliringarna vid samlingen. "Grupptryck" under jakten kan ju inte vara ett skäl till att skjuta, tycker jag.

Sköt ett kid med 340 Wby och Hornady rundnos en gång och det blev f-n ingen vacker syn. Det var definitivt ett skott som jag ångrade i efterhand.

Jag håller på med jakt och inte "avlivning av vilt", så för mig är det viktigt att det känns rätt när skottet går, annars får det vara. Ibland har jag funderat på varför jag var tvungen att skjuta den och den nötskrikan egentligen, men oftast går det av bara farten när spänningen är på topp.

[BäckaBengtson]

Blitz med blå. Tror det har krånglat lite vid högst ett tiotal tillfällen, men jag kan inte säga att det berott på djurets pannben, utan snarare att det inte "svarat" tillräckligt. Knepet är att hålla emot rejält. Är det riktigt stora avelsdjur vi talar om, eller att de går i en lösdrift och inte vill vara behjälpliga, så har jag alltid med mig en 9mm Mauser pistol som backup. Den har varit bra att ha några gånger...

[Guest Bogstek]

Jag håller på med jakt och inte "avlivning av vilt", så för mig är det viktigt att det känns rätt när skottet går, annars får det vara. Ibland har jag funderat på varför jag var tvungen att skjuta den och den nötskrikan egentligen, men oftast går det av bara farten när spänningen är på topp.

Håller helt med! Jakten ska inte vara enkel, man ska överlista viltet i viss mån, det ska vara spännande.

Skulle t.ex aldrig kunna gå ut å skjuta ett rådjur på gärdet utanför huset bara för jag sett det stå där.

(så finns det ju dom som jagar från bilen för att fylla boxen)

[BäckaBengtson]

Jag håller på med jakt och inte "avlivning av vilt", så för mig är det viktigt att det känns rätt när skottet går, annars får det vara.

Ja, jag håller ju på med både och, som ju framgått av den intensiva trådkapningen här en stund...men jag tror - hoppas - inte Telgetok bryr sig...

Men jag tror att just dessa båda erfarenheter också har präglat min syn på jakt.

Jakten får för mig heller aldrig kännas ens i närheten av någon slaktupplevelse, eller väcka någon ångest hos mig. Då vore det inte jakt. Likheten mellan dessa båda sysslor är allvaret, och strävan efter det perfekta. Lika lite som jag vill ladda bulten 2 gånger, vill jag behöva brassa iväg fler än ett skott. Tar jag på mig ansvaret att råda över liv och död på helt oskadda varelser, så ser jag till att jag gör det på ett sätt jag kan stå för in i minsta lilla detalj.

[doenitz]

Jag har endast skjutit en tamtjur och det var medelst hagelbössa. Ett skott snett bakifrån bakom örat och tjuren kreperade tvärt utan lidande..Hundar har jag varit lyckligt förskonad från dylikt värv men katter vågar jag inte tänka på hur många jag avlivat. Är dem tama och stryker sig mot benen på en känner man sig onekligen som ett praktsvin, näppeligen en feelgood-situation..Är dem vilda så hyser jag inga moraliska betänkligheter däremot. Oftast brukar jag ta 22:an och hålspets men inne i stallarna har jag också använt Zimmer och dunsthagel..Med de sistnämnda skall det dock vara riktigt nära håll...

[streif]

Ja, jag håller ju på med både och, som ju framgått av den intensiva trådkapningen här en stund...men jag tror - hoppas - inte Telgetok bryr sig...

Men jag tror att just dessa båda erfarenheter också har präglat min syn på jakt.

Jakten får för mig heller aldrig kännas ens i närheten av någon slaktupplevelse, eller väcka någon ångest hos mig. Då vore det inte jakt. Likheten mellan dessa båda sysslor är allvaret, och strävan efter det perfekta. Lika lite som jag vill ladda bulten 2 gånger, vill jag behöva brassa iväg fler än ett skott. Tar jag på mig ansvaret att råda över liv och död på helt oskadda varelser, så ser jag till att jag gör det på ett sätt jag kan stå för in i minsta lilla detalj.

Jag har också slaktat en del tamboskap. Men då är det mer som ett arbete. Man reflekterar inte så mycket bara det går bra. Man vet vad som komma skall och kan förbereda sig och planera på ett annat sätt.

När det gäller jakten så är det så mycket mera som spelar in. Själva dödandet är ju så liten del av jakten men visst eftersträvar man perfektion. Ett skott. När man jagar så tycker jag att det är viktigt att man har respekt för viltet och det levande. Jakt handlar ju om så mycket mer än att döda.

[TRANAN]

Slakt, avlivning osv handlar för mig altid om att bita ihop(aldrig trevlig men ett måste). Har aldrig några utav de känslorna som en jakt dag i regel är fylld av, att man blir full av positiva intryck av fina djur, perfekt skott, vacker dag, roliga historier, hundarnas arbete osv. Kände att jag i mitt förra inlägg blev lite enkelspårig om det hemska med jakt/jägare, när det trots allt är så att det hör till ovanligheten av dagarna i skogen.

Mvh David

[Herr Mattsson]

En tråd värd att bumpas tycker jag.

Jag ser på mitt tidigare inlägg i denna tråd hur man redan på ett år kan utvecklas en hel del.

Nu när jag läser mitt inlägg så missförstår jag ju mig själv t.om. ? ehh..

Har lusläst denna tråd 2 ggr nu och det är en otroligt bra tråd man kan ta till sig mycket av! Från "båda" sidor.

Love, c-a

[Herr Mattsson]

Jag fastnade speciellt vid jacobjs inlägg och livshistoria. Otroligt välskrivet och mycket känslor.

Jag vet inte hur jag ska beskriva mig själv i detta sammanhang.

Jag är känslig.

När jag jagar är jag ofta inte känslig, men det kommer verkligen stunder då man börjar fundera över dendär killingen man just sköt. Att den har geten kämpat med hela sommaren. Nu plöstligt så har arbetet varit till ingen nytta för henne.

Det scenariot kan ses ur den positiva vinkeln förstås, att den ger mig eller någon markägare mat på bordet. Vilket väger upp det hela ganska bra.

Detta att må dåligt över att ha dödat killingen t.ex(dom få gånger sånt händer) går däremot över rätt så snabbt nuförtiden. O just nu verkar jag vara i dendär spiralen uppåt i "kallhet". Jag funderar inte så mycket längre, jag bara gör.

Jobbigt såklart med skadskjutningar. Men då är det inget jag hakar upp mig på eller tänker på. Jag lägger helt dom tankarna åt sidan och börjar arbeta med eftersök istället. Känslorna får vänta. Om dom ens kommer.

Jag har hört skjutna djur skrika i ren dödsångest. Första gången blev jag så paff att jag faktiskt klämde ur mig ett skratt.. Visste inte vad det var för ljud på den tiden ens. Det lät typ som en gammal nalle som brummar när man lägger den på rygg typ. Så skrattet kan jag väl på något vis ursäkta med ovisshet.

Detta skratt har jag fortfarande ångest över. Skäms. Tack o lov så var det bara jag själv där så jag slipper skämmas inför andra över mitt beteende.

Sen den dagen har jag fått veta mera om ångestläten. Och blir med ens illamående när jag hör liknande ljud.

Sen å andra sidan så har jag inga problem med att ta en mårdhund i nackskinnet o slå ihjäl den med yxa. Skulle jag se någon annan göra det skulle jag förmodligen bli rasande. Men när jag gör det själv så får jag en stark känsla av att jag har kontroll. Jag VET att den dör på första slaget.

Ett exempel till kom jag på nu när jag sade det om mårdhunden.

I vintras så hittade våra hundar på två dagar två PAR med mårdhundar och jag fick stå för dödandet(med yxa)

Det som fick mig att fundera lite då, var typ "Där låg dom o sov under en tät skön gran i skogen, o så kommer vi och mitt i allt är dom attackerade av skarpa hundar o sen ihjälslagna med brutalt våld". Då känner man sig som ett svin en stund. Men sen kommer dom positiva tankarna. "Vi hade inte fått dom på något annat sätt". "Nu kommer flera orrar att överleva". "Mårdhundar bryr sig inte heller om etik". "8€ per svans".

O sen framförallt. Så blir det lättare nästa gång. Till slut så blir det en såpass naturlig sak för en själv att man bara GÖR, utan att tänka. Det som kan få ögonen att öppnas på mig är t.ex att få se någon annan göra samma sak.

Hm. Nu tog tiden slut för mig att skriva. Men lättade lite på mina tankar iallafall.

Kortfattat så mår jag i regel inte dåligt över fällt byte. O dom gånger jag börjar grubbla så går grubblingarna över ganska snabbt. O nästa gång så är jag ett bättre o skickligare rovdjur.

En sak som F_C skrev också är att skottet är viktigt. Ja det är det för mig också. Dock inte under bågjakten, av någon sjuk anledning.

Bågjakten har för mig blivit som skön avkoppling och ett sätt att träna mig själv både fysiskt och psykiskt till att bli en bättre jägare.

mvh C-A som inte läst igenom sitt eget inlägg o ber om ursäkt om det finns meningar som kan väcka anstöt. Det var tänkt som en självrannsakan och lägga fram lite småpreskiberade saker som gjort mig som person många erfarenheter rikare.

Ett nyligen hänt exempel också.

Vi hade hittat ett rävgryt i en stenhög. Varav rävföräldrarna led av skabb, så vi tänkte att vi skulle göra en god gärning o flytta på stenhögen o ta bort rävungarna samt att försöka "vaka" bort föräldradjuren sedan.

Sagt o gjort. Vi började flytta på stenhögen. Sten för sten.. kg efter kg..

Hela alltihopa blev totalfiasko! Under tiden vi höll på med detta KÄNDE jag rävungarnas förtvivlan o rädsla. Mådde verkligen dåligt över det fast det var för den goda sakens skull enligt oss.

Men vi misslyckades. Vi kom ner till en nivå i stenhögen där stenarna var orubbliga trots våra muskler och spett + brist på erfarenhet hur man flyttar på stora stenar.

Jag var orolig att vi hade stängt in ungarna. Men tack o lov så hade dom 2 dagar senare flytt grytet.

Vi fick inte tag i någon av dom.

Men detta var en sak jag mådde dåligt över i ca 3 dagar. Dom 3 dagarna var jag till grytet o lyssnade efter aktivitet osv.

Dag 2 var allt som vanligt. Färsk spillning, färska matrester, luktade piss. Dom verkade inte bry sig om det vi gjort alltså. Ny skit på stenarna osv.

Dag 3 på kvällen var dom borta därifrån. Då hade all skit torkat. Inga nya matrester, ingen pisslukt.

Då gick min värsta ångest över, då jag hade intalat mig att dom hade klarat sig. Sen slutade jag tänka på det o har inte tänkt på det förrän nu.

Dag 3 var jag dit med tyskan för att kolla intresse. Inget som helst intresse för grytet längre. När det var aktivitet där så ville hon in med våld, så att säga.

Men man får hoppas att dom klarar sig undan skabben(troligtvis inte) o att vi inte har gett dom några psykiska problem.

[walle91]

Mycket väl Skrivet C-A, lyfter på hatten.

[Hinkraka]

Nu är de hetare delarna i tråden nästan två år gamla, men jag trycker in mig här ändå eftersom vi har fått en "uppad" tråd om ett mycket intressant ämne.

Att man kategoriserar olika tankesätt efter ålder känns inte riktigt rätt för mig. Jag har visserligen varit ung med luftgevär, och skjutit på skator med salongsgevär åt höger och vänster, men jag (som idag är snart 26) har sedan säkert 10 år tillbaka haft tillfällen då jag låtit en fågel flyga vidare under sjöfågeljakten för att jag kände att den borde få fortsätta leva.

Jag minns en gång jag sköt en skata från nocken på verkstaden på min fars gård. Den föll från första skottet, skjutet på kanske 40m med en bra inskjuten bössa. Det var "skyddsjakt" då de var hårda på jordgubbarna. Jag gick närmare och när jag var 15m borta ser jag fågeln stå på marken nedanför där den föll. Stå upp, vänd mot mig. Jag lyfte bössan och tog sikte, sköt igen och skottet tog. Det var klockrent, mitt i bröstet på fågeln. Jag tittar igen. Fågeln står upp och tittar på mig.

Ytterligare två skott i bröstet på fågeln och den står kvar. Jag vågade inte skjuta mot huvudet, för liten träffyta kände jag då, eftersom jag redan var skakad. Först femte skottet i fågeln, nu från kanske fem meter, föll den.

Att lyfta bössan och ta sikte genom kikarsiktet, och se fågeln stå och se mot mig med kalla, svarta ögon. Det var läskigt. Kanske en av de läskigaste grejer jag upplevt i hela mitt liv.

Det är ett av de förstaskotten jag har ångrat. Har jag väl skjutit på ett djur, ja då är det mitt ansvar att avsluta jobbet. Så enkelt är det bara.

[jorgma]

Vilken bra tråd!!! Får tacka Telgetok så mycket för en intressant läsning.

[SAP]

Idag sköt jag mitt första kid. Det var på "lånad" mark, och markägaren ville ha ett kid. Det var tredje kvällen jag var där, och jag har sett djuren varje kväll. Där fanns en gul get med kid, en grå, gammal get med grått kid, och en gul get med dubbelkid. Jag såg alla redan första kvällen, men dom hade bekvämligheten att hålla sig på gärdet nära fiendeland, där det finns en majsodling, ca 200 meter bort. Jag har studerat dom noga. Grå geten med sitt gråa (bock)-kid är inte omtyckt av de andra. Hon och hennes kid kommer ut, springer fram till de andra och nosar och busar lite försiktigt. Framför allt den gula geten med brunt kid tolererar inte detta. Hon jagar bryskt bort den gråa ett 20-tal meter. Hennes kid gör samma sak. Get och dubbelkid-familjen går lite för sig själv, gärna lite nedanför de andra. Hon kanske inte bor där men dras ditåt av skyddet av majsstycket. Hon bryr sig inte så mycket om de andra, men den grå göre sig inte besvär- Den grå och hennes gråa kid får veta att dom skall hålla avstånd.

 

Den grå ser lite gammal ut. Hon är dock väldigt kärleksfull mot sitt lilla grå bockakid. Putsar och slickar. Leder det försiktigt över gärdena. Skyddar det nervöst mot de andra...

 

Ja, ni förstår säkert vart det barkar. Första kvällen hade jag gula getens kid i siktet på 50 meter. En suddig gren i kikarsiktet fick mig att avstå och jag väntade (ståendes) förgäves en halvtimme på att det skulle ta ett 50 cm steg ut på stycket så jag fick fritt. Andra kvällen var det nära att ett av syskon-kiden strök med, men en hyperalert getmamma gav dom ett skall i sista sekund.

 

Ikväll kom den grå ut med sitt bockakid först av alla. Jag förstod precis hur det skulle gå till när jag såg dom avancera över stycket. I söder finns en smal remsa potatisodling kvar, och i slutet av den finns en pärestenshög som rådjuren älskar. Den grå får naturligtvis inte vara där med sin son för dom andra, och nu skulle hon dit först av alla, innan någon annan han dit. Ivrigt ledde hon sitt kid till högen, 100 meter från mitt torn. 

 

Skottet tog bra, kanske något bak. Kiddet skrek, tvärvände på högen och trillade ihop. Efter någon sekund flög det upp igen, tog två skutt och föll ihop död. Geten flydde undan 15 meter, tvärstoppade och vände sig om efter kiddet. 

 

Efter ett par (långa) minuter fick jag nog och viftade undan henne. Hon såg mig nog aldrig iallafall, bara snurra runt runt i det höga gräset och fan vet vilka tankar som gick igenom hennes huvud. Hon drog till slut iallafall. Kiddet låg på plats. Allt gick bra.

 

Ett par saker snurrar i mitt huvud just nu. Jag är inte säker på att jag aldrig kommer att skjuta ett kid igen. Men då kommer det att vara för MIN skull. Aldrig mer för någon annan. Jag kommer att välja jävligt noga. Vad finns det fler för djur på marken? Gör jag en välgärning om jag plockar kiddet? Behöver jag köttet?

 

Jag (hoppas) och tror att sådana här upplevelser är det som skapar bra jägare, att ställa sig frågorna och att våga svara sig själv.

 

En annan erfarenhet: I framtiden, om eller när jag skjuter på kid kommer jag att halvera mitt maximala bekväma skjut-avstånd. MAX 60 meter. En centimeter längre bak och jag hade haft en betydligt jobbigare kväll framför mig.

[Tjörnbon]

Jag känner respekt för viltet som jag skjutit eller för den delen släppt iväg!

En klump i halsen av gråt har jag bara känt när jag avlivat fällfångade skabbrävar men då är det ju deras sjukdomstillstånd som gjort mig ledsen.

Respekten jag känner sträcker sig även till fisken jag fångar på fisketuren och när jag ser hur vissa inte bemödar sig med att bryta nacken av sin fångst blir jag lite ledsen, ett Clean kill känner jag inget vemod för, då borde jag har mer dåligt samvete när jag köper massproducerat i affären eftersom jag vet att jakten som jag sysslar med är bättre i alla kategorier!!

 

M/ som inte försöker vara macho utan uppskattade tråden och ville vara lite delaktig 

[peter24]

 Riktigt Respekt för viltet sen är en blandad kompott av känslor som kan komma , både glädje o lite nedständhet ,,

 Men jägarna är olika en del är kall fast dom skadeskjutit eller fällt ett vilt o ser oberörd ut ,,

 

 En del jägare är det viktigt att hålla räkning på hur mycket vilt dom skjutit vilket är en gåta för mig,, vem bryr sig -

 Dom gånger det bara är ren glädje så är det när det fällts räv,lodjur,krågfågel under jakterna  

[kalleanka70]

Jovisst känner mig sig blödig ibland men tror det är en bra egenskap. Senast i torsdags sköt jag en bock som stod och käkade frukost med en get, de var som ett kärlekspar där på hygget och jag avslutade relationen bryskt, efter diverse funderingar. Efteråt stod geten kvar bredvid bocken (har dämpare) och glodde på mig, fick känslan "va fan har du tagit livet av min gubbe", jag reste mig sakta och började gå fram men hon stod som förstenad, var inne på 30 m fullt synlig när hon drog. Märklig upplevelse, hade lite ångest då.

Sköt också en kronkalv förrförra veckan då hinden sprang iväg 75-100 m och medans jag gick fram och tog ur hörde henne locka konstant. Visst skapar det en viss känsla i kroppen men sånt är livet.

När jag skjuter gris är det inte samma sak riktigt, rådjuren, kronen och doven är ju så vackra och graciösa så man sätter lite mänskliga värden på dem.

iPad Tapatalk HD

[kalleanka70]

En del jägare är det viktigt att hålla räkning på hur mycket vilt dom skjutit vilket är en gåta för mig,, vem bryr sig -

Dom gånger det bara är ren glädje så är det när det fällts räv,lodjur,krågfågel under jakterna

Jag är en av dem då....för bok över allt jag skjuter. Ett sätt att minnas och lära sig av. Varje jaktsituation är unik och jag tycker de är viktiga att dokumentera. Inte viktigt att hålla koll på antalet i sig men jag bryr mig om viltet och vill minnas situationerna.

iPad Tapatalk HD

[lindgren]

Många jägare har en jargong, typ

-"Jag sköt älgjävlen/grisjävlen"

Nu funkar det kanske bland likasinnade, men utåt låter det faktiskt illa.

 

Har ingen "disney mentalitet" när det gäller jakten, utan uppskattar som många andra dom tillfällen man sitter i skog och mark, men kan bli frustrerad när man sitter kvällar och nätter utan att kunna uppvisa någon typ av resultat över en längre tid. Och det är väll då *jävlen, börjar hitta sig in i vokabuläret.

 

Men oj så bra det känns då, när man äntligen lyckas överlista viltet. Utmaningen är ofta propotionell med belöningskänslan vid fält vilt!

[kennetht]

Sköt för första rådjur...

Hade 2st på ett fält en get och ett kid...

Valde att skjuta kiddet och när det låg i marken så sprang geten i en halvmåne och stannade 20 meter ifrån mig med bredsida....

Då gjorde jag det jag ångrar...sköt den också. ..marken klarar av det men det känns fel.

Mår si så där efter det....

[Tjörnbon]

Sköt för första rådjur...

Hade 2st på ett fält en get och ett kid...

Valde att skjuta kiddet och när det låg i marken så sprang geten i en halvmåne och stannade 20 meter ifrån mig med bredsida....

Då gjorde jag det jag ångrar...sköt den också. ..marken klarar av det men det känns fel.

Mår si så där efter det....

En dublè , inte särskilt ovanligt.

Utan att raljera mot dig så Grattis!

Tycker inte du behöver ha ett dåligt samvete för det.

[lindgren]

Jag kontrar med när det känns bra!

Vi sköt en kullting på _~12kg från en sugga som kanske vägde 35 kg.

Hon hade en spene dragen. Så vi ansåg inte henne som en lämplig mor. Hade jag fått chansen, hade hon strukit med senare.

Har en get, med tre små, som jag planerar att lätta bördan för. Dom är inte lika stora som dom som är två eller en.

Viltvård i mina ögon.