Nu får änderna på andra sidan det jävligt jobbigt.. Hamilton är där.

[Hipshot]

Letade efter en speciell bild visade sig att Madeleine använt den i höstas i bloggen..

 

Fortfarande finns lite tid kvar..

 

Nu har tiden tagit slut.

 

5 augusti -00 föddes Hampe, tanken var att han skulle bli en rådjursdräpare av rang då hans morsa var överjävlig på just detta. Hampe var dock inte fullt så generös med skallen och husses myckna fågeljakt gjorde nog att hans sök vart en aning trångt. Men trots det sköts första rådjuret för honom strax över ett år senare ute på Harka utanför Norrtälje. Vart rätt mycket harvande med den typen av jakt, han var ingen stjärna på något sätt men fanns där vilt inne så fick han iväg det en bit i alla fall.

 

Det som han dock fixade galant var just fågelhämtningen! Under en hel del år så var han ensamhund med mej, var hos en kompis på dagarna när jag jobbade, vart ungefär som att lämna ungar på dagis. Lämna hämta lämna hämta. Funkade skitbra i alla fall. Och all ledig tid då så var han med mej. Oftast i skogen men även på andra äventyr. 

 

Sen kom Madeleine in i vårt ungkarlsliv.. I samband med det så halkade vi in på bollkalleuppdrag på olika ställen och det vart det stora lyftet för Hampe. Visade sig att kombinationen svårjobbad miljö, vass och träsk samt skammade änder.. det var Hampes hemmaplan nr 1! Finns ingen hund som vi haft som ens varit i närheten av Hamilton i uthållighet, gav sig fan inte. Flera gånger så har jag avslutat eftersök med bara en hund i vassen jobbandes och 5-6 till i båten. Varje jävla tillfälle så har Hampe antingen tagit änder och apporterat eller petat iväg i vassen med påföljden att båten tömts fort, alla hundar hör när Hampe fick kontakt och då dög det minsann att kasta sig i och jaga efter. Slutade oftast med att de som kastat sig i lyckas jaga ut anden som jag sköt och strax därpå kom Hampe ut ur soppan och såg hur någon av de andra slapptaskarna apporterade skjuten and.. HANS and. Men han gav sig inte för det, upp i båten och så rodde man fram en bit till osökt vass och vände in fören mot vassen.. enda jycken som spontant hoppade i och började jobba var Hampe. Flera gånger fick jag fan koppla hunden i båten, såg att han var slut, det var enda sättet att hindra honom från att gno vidare.

 

Förra året, Hamilton då 13 år gammal, tog jag med honom ned i ett lite mindre viltvatten som vi skulle resa. Höll honom kopplad och körde en labrador och kompisen som gick och räknade skott hade sin labbe. Efter några pet så säger kompisen att nu är det slut.. Jaha tänkte jag, då kan jag släppa Hamilton så får han röra på sig och kanske hitta någon and till i alla fall. Tog av kopplet och den då hyggligt döva hunden travade iväg, springa gick inte pga åldern. Tar två minuter kanske så reser det änder som FAN!! Häftig tänkte jag, nu blir det rock ´n roll  Kompisen börjar tjoa, kalla in Hampe!! Wtf??

 

Visade sig att där var änder kvar, kompisen ville inte ha upp fler.. men det var inte riktigt vad han sa så han fick skylla sig själv. Jag fick ett helvete med att springa ifatt 13-åringen inne i träsket, att vissla in honom var bara att glömma. Även om han skulle hört pipan så hade han änder framför sig, då bryter man inte. Men det gick iaf och Hampe ordnade 75 extra fällda fåglar den dagen till skyttarnas stora glädje.

 

Just idag, när jag satt där ute med honom efteråt, så tänkte jag väldigt mycket på Gotlandsresan i höstas även.. Han var slut i kroppen då med men fick följa med ändå av det enda skälet att jag vet hur jävla kul han tycker det är med just kanin. Tror inte det hade behövts, var nog nästan dumt, men jag körde honom i par med en yngre spaniel när vi körde kanin. Tror det kostade oss några för hade vi bara kört trötta Hampe så hade de två spaniel rookisarna  möjligen hunnit med lite bättre. Kunde inte för min vildaste fantasi tro att hundarna skulle resa tre kaniner ur första jävla stenröset jag kör in dem i!! Men de gjorde de.. Hampe hade inte samma klipp som första gången vi var på öin och jagade, givetvis inte, men killen hade gjort detta tidigare och hade koll på prylarna så mer hjärna och näsa så lyckades han i alla fall resa flera kaniner. Dessvärre hann vi inte ställa runt snabbt nog så de flesta fick vi bara se och jag tror inte vi sköt någon för Hampe exklusivt men det spelar mindre roll. Han fick vara med och han fick göra något som jag vet att han älskade!

 

När han först fick prova på kaninjakt så snappade han snabbt som fan konceptet. Han jagade inte under bössan om man inte sa åt honom.. ofta..tydligt.. och jävligt högt  men gjorde man det så fungerade han jävla asbra! Gick på norra sidan av Näsudden tills m Matte Holst och Micke Belker och det var verkligen skitenkelt att jaga. Fårbetad strandäng med enbuskar.. Man gick helt enkelt runt buskarna med Hampe, han sniffade av dem plättlätt, var de lite större så borrade han in skallen bland enris och slån och sniffade lite. Var där tomt så vidare till nästa bara. Men så såg man plötsligt hur han tvärnitade, tog en jävla fart och tryckte sig in i busken. Ut på andra sidan for kaninen och någon sköt den. Hampe backar ut lugnt och behärskat och rundar för att sen kuta och hämta kaninen 

Det var en mer öppen miljö så det gick så otroligt mycket lättare att jaga med spaniel än på andra sidan udden, där var det mer skog och trängre. Hur som, kusligt effektivt var det och utan någon som helst tvekan så tyckte Hampe att det var störtkul! Pälsvilt som kan enkelt kan hitta och apportera..whats not to like?

 

Vet att jag skrivit det tidigare i något sammanhang men här och nu skiter jag i det, killen förtjänar att det upprepas.

 

Stefan som vi jagade med första svängen på Näs hade en tyskterrier som var skitduktig och han har bott hela sitt liv på öin såvitt jag vet, han har helt klart sett en hel del hundar. Han och Bengt som vi jagade  var utan tvekan jävligt impad av Hampe och hans stök bland kaninerna! Han var förbannat effektiv och vi sköt rätt bra med kanin gossarna och jag.. och framför allt.. han tyckte det var kul som fan! 

 

Vi pysslade ju inte bara med fågel och kaniner då utan vi var med på de här större vildsvinsjakterna på Harg. Ok han var ingen stjärna där men höll rent framför oss och visst sköts det vilt för honom utan tvekan. Men det som både jag och kanske framför allt Madeleine minns bäst var någon av de sista jakterna i januari ute på Fagerön. Vi kom att gå utmed en väg kanske 100 meter in, en hel flock hundar lösa som stökade runt. Plötsligt får vi höra via radio att där är kultingar i drevet.. små kultingar! Vart till att kalla in alla hundar fort. Konstaterar att vi saknar Hampe.. han skäller lite framför oss, inget ståndskall men något skall lite nu och då. Lät märkligt.. Vi går mot honom för att hämta hem honom och ser honom komma sakta emot oss i det snötäkta blåbärsriset.. bakom honom 40 meter ser vi en stor gris.. Hampe stannar och bökar med något och samtidigt som vi inser vad han gör hör vi en jävligt förbannad griskulting   Jaha säger jag och vänder mej mot Madeleine..?.. vars rygg jag ser bege sig bort med jävligt långa steg bland tallarna 

 

Kultingen tjoar och lyckas ta sig ur Hampes käft för att snabbt bli infångad igen och buren till husse. Väl där så tar jag emot och börjar fundera på vafan jag ska göra med denna lilla randiga förbannade och blöta tingest? Hampe var skitnöjd och glad, hittat ngt hanterbart i skogen och självklart levererat till husse 

 

Slutade med att jag satte ned kultingen i snön och gick efter Madeleine, ville inte att han skulle hämta fler vilket han klart aviserade att han hade för avsikt att göra. De där små var tydligen skitroliga! Som vilken pipleksak som helst typ. Om grisen överlevde eller inte vet jag inte men jag vet att kroknade den så berodde det på snö och kyla, inte på Hampes grepp för han har aldrig varit hård i munnen någonsin.

 

Detta är Hampes text så jag skiter högaktningsfullt i om det blir mycket text btw..

 

Men änder, och helst skammade, var nog hans tveklöst största styrka. För många år sen så satte Harg ut änder i ett jävla träsk till sjö som man snabbt kom att nästan hata.. Löhammarsjön. Varje gång vi var där så hoppades man innerligt att få slippa eftersöket just där.. idel dy, vass och enorma områden. Svårt att ta sig fram, ett helvete att hänga med hundarna när de jobbade för att kunna skjuta skammat som de inte fick tag på. Hur som.. I den miljön skulle vi jaga själva en dag. Bruket hade haft de jakter de skulle ha eller något och där fanns änder kvar, trots att fodret var väck som skulle jagas iväg. På Calles tid innebar det att vi körde dit och sköt så mycket vi orkade och hann med typ 

 

Vi stängde in kolvassen vid foderplatsen med båtar, tänk er en halv kesslerring fast på vatten och med änder på menyn i stället för hare. Sen in med div doggar och så sköt vi det som kom ut. Någonstans där i röran av skott så lyfter det en hona som jag inte riktigt når.. eller om jag sköt fel jag minns inte. Resultatet var i alla fall en skadskjuten and som flög iväg snett över sjön för att slå i en vass 250-300 meter bort. Hampe såg det och när jag sköt så drog han.. fan tänkte jag, det där går aldrig och det kommer att ta en hel evighet innan han ger upp och är tillbaka. I dessa sammanhang var han lite som en drever på den gamla goda tiden typ.. Hur som, änderna flög, vi sköt och Hampe simmade längre och längre bort och försvann efter ett tag.

 

När krutröken lagt sig så apporterade labbarna det som var skjutet, vi låg i båtarna och snackade skit mest.. Calle hade sett skottet och skammningen, var väl inte helt nöjd. Vet att jag fick en blick som lät mej veta att jag nog skulle behärskat mej..

 

Plötsligt får jag se hundjäveln.. för då var han just det.. hundjävel  komma simmandes... och strax såg jag att ta mej fan.. han hade tagit anden!! Helt galet.. helt jävla galet, det var utan tvekan den absolut mest häftiga apport han någonsin gjort på änder! Tror inte det finns allt för många hundar som gör om samma sak förövrigt.. Det var Hamilton i det element där han trivdes bäst!

 

Men det som var det mest stående inslaget i hans liv var i alla fall kråkorna. Där var det inga konstigheter, lätta apporter på land varje gång i princip. Visst kunde de nypas förjävligt med näbben eller klorna men han brydde sig aldrig. Under hans första år så var han rätt hyggligt lydig med, stannade kvar och väntade tills jag skickade honom.. men vartefter åren gick så började han först att gnälla lite när kråkorna skrek och husse väntade med att skjuta.. Vart det dötid i jakten så roade han sig med att gräva ett hål i det hörn av kojan där han satt. Helt övertygad om att hålet ute i kullen på Blidö fortfarande finns kvar! När åren gick så lärde han sig att skicka iväg sig själv på apport, bara han sett att något trillat så var det ju bara att tassa iväg.. varför vänta på en tokslö husse? 

 

Korp, trut, kråkor.. spelade ingen roll. Var de riktigt jävla elaka så fick man greppa dem i en vingspets och boxera in dem till husse men in skulle de och ofta bet de sig fast i läppar och ögonbryn men då stod husse klar med kniven och bände isär näbben. Avlämningar var förövrigt överskattat.. Om man baxar in en skammad anka när husse står på liten sten i vassen.. släpper man då anden precis innan husse får tag på den.. ja då får man ju jaga den igen     Husse låter lite märkligt men det hör ju inte jag här i vassen..

 

Den här hunden var förra året, 13 år gammal, med på något eftersök och gjorde alla rätt.. nästan.. Grejen är att jag tror att han utvecklade sin egen etik efter några år. Skickade jag in en labbe i en vass så kom den antingen ut tom eller med en död and eller jagade iväg efter en skammad. Hamilton spenderade mest tid av alla våra hundar i vassen men kom ytterst ytterst sällan ut med döda änder.. Rätt säker på att han tyckte de döda var tråkiga och jobbade tills han hittade någon som levde..hundjävel   Undrar hur många han simmat förbi under årens lopp?

 

Men jag kan köpa det. Det är de skammade som vi måste få tag på, om det ligger några döda kvar så.. ja det är inte bra men jag kan köpa det.

 

Satan i gatan vad jag kommer att sakna dej Hampe...Fan vad det gör ont i själen. Fan vad jag hatar hundar som blir gamla, varför måste de bli gamla? Den här spanilen var glasklar i skallen, helt på det klara med att vi lämnade honom varje gång vi lastade de andra hundarna och bössor för att ge oss iväg på andjakt. Men kroppen tog slut efter 14 år.. inte en frisk tand i munnen, duktigt disiga ögon, risiga öron, tappat i princip all muskulatur.. Ramlade flera gånger per dag på klinkersgolvet men reste sig som om inget hänt. Shit vad jag önskat att huvudet liksom stängs av.. När jag tog bort Fancy för ett år sen så var hon totalt avstängd, helt i sin egen lilla värld och inte alls med. Hampe var tvärpå, gafflade på de andra hundarna och försvarade sin mat.. oavsett om de andra hundarna var där eller ej.

 

Hans hemmaplan var andjakterna och eftersöken samt kaninjakten och jag är så jävla glad att jag fick möjlighet att ta med honom i höstas när vi var iväg Ken1, Skuris och jag. Han var inte med för att öka vårat jaktliga utbyte, han var med för sin egen skull.. Jag hoppas och tror att han har haft det bra med oss och jag är jävligt tacksam för att ha haft honom!

 

Röj på som fan nu Hampe, på andra sidan finns inga krämpor. Husse kommer alltid att sakna dej!!

 

 

 

 

 

[Sun Flower]

Förbannat fint skrivet! Tårarna bara rinner när jag läser och jag blev tvungen att gå iväg och gosa med mina hundar. En sak är i alls fall säker, Hampe har haft ett utomordentligt hundliv som nog är få hundar förunnat.

[Bulldog]

Vilken grym husse du varit för honom!

[Galne]

Bra skrivet, tårarna hänger i ögonvrårna och jag tänker på min boxertik Freja som är 11 och lite stel i bakbenen, men igår var hon med husse och gick i skogen som aldrig förr om än med lite mer flåsande än förr. Men idag märks det att hon är på ålderns höst, stel och lite mer dämpad.

[ozzian]

Helt underbart.

[MarkusR]

Lika tråkigt som oundvikligt, fin livsberättelse du skrivit. Beklagar verkligen

[Maichel]

Förstår att saknaden är stor - ett hundliv är alldeles för kort! Mycket vacker runa du skrivit om Hamilton, många fina minnen du fått att tänka tillbaka på när han saknas dig som mest.

 

/M

[embla]

beklagar! fint skrivet om en riktig krigare!

[lsjonsson]

Beklagar sorgen!

[Flex]

Japp du älska din hund o din hund älska dig o ni har haft det jävligt roligt i hop o det är ju det man får minnas när det gör ont inombords även om det är en klen tröst nu men det blir roliga minnen längre fram  

 

Fint skrivet Hippen.

 

 

Mvh.

[cjr]

Superfint skrivet! Tankarna går med klump i halsen och fuktiga ögon till er familj! Lyckliga är de små valpar som får komma hem till familjer där de värdesätts så mycket..… leks med, jagas med, skälls på, gosas med. Precis som du beskriver. Det är så ett hundliv ska vara! 

[oordning]

man ser på sättet du skriver att hunden har haft en liv som många andra jyckar hade önskat sig, förlusten blir kanske inte lättare men att få ta avsked och veta att han haft ett bra liv är värt mycket.

[Christian N]

Den där dagen, man inte vill uppleva. Haft chansen att jaga med Hampe en gång, jag tror inte han var imponerad, men jag var. Christian

[Hipshot]

Tack.. Slagit på stora tröskverket nere i källaren, har en del bilder i denna burk.

 

 

[Upptag71]

Beklagar verkligen! Det var en mycket värdig och fint skriven runa.

[Ken1]

Fruktansvärt sorgligt när det är dax. Men en sak vet jag Hampe kunde aldrig fått bättre husse.och en sak är säker, det är inte bara änderna som ska passa sig.

[Hipshot]

Tror jag hittade grisen som Hampe apporterade

[Hipshot]

Fan va labil man är.. Grinade mej igenom texten ovan.. Samlade ihop tankarna och fick en län av Madeleine till fler bilder, bilder som fanns på hennes dator. Ridå. Sen när hundarna skulle ha mat, saknades en röd skål och ägaren där ligger i ett kallt och obekvämt jävla hål i marken.. Fan fan fan

[Fredde_piteå]

Oj så hemskt att sagan är slut:( Väldigt vackert och hedrande skrivet! Torkar en tår och beklagar sorgen än en gång Rikard!

[Nils l]

Det är de där ljusa minnena man ska ha med sig när man ska minnas gamla hundar. Jag kommer inte heller att glömma sista stortuppen min spårade i säkert fyrahundra meter innan hon spikade den i en tallbacke. Inte heller kommer jag att glömma de första när jag låg på rygg i en blötmyr med hunden på magen och pussade den där skäggiga odågan till unghund. Man rår inte över känslorna när man inser att det tar slut alldeles för fort och att ett hundliv är alldeles för kort. Har snart ett jävligt tungt beslut att fatta igen och jag förstår precis vad du går igenom. Den som säger att det blir lättare för varje gång ljuger så han tror sig själv. Det är precis lika jävligt varje gång men precis som vi har skyldigheten att ta hand om dem och älska dem när de är unga så har vi en skyldighet att hjälpa dem att slippa lida i slutändan. Det är vi som står med ett tomt koppel och dras med saknaden som lider, hunden lider inte när den är borta.

"Om hundar inte är tillåtna i himlen så vill jag hellre vara där hunden är."

[defransson]

En väldigt fin sammanfattning av ett långt och lyckligt hundliv!

Lider med dig i detta, fan så jobbigt!!

[ozzian]

Helt underbart.

Oj, jag menade självklart att jag beklagar naturligtvis,jättetråkigt.

Blev helt betagen i det vackra som du skrev.

[Hipshot]

Det är lugnt ozzian.. bryr mej inte om så värst mycket nu, hyggligt avstängd..

[Matte Holst]

beklagar Rikard, även om man är helt inställd på att det är dags så känns det ändå piss. Även om det är svårt så får du se det positiva i det hela, han fick 14 år.

14 år av jakt, tror det är få hundar som fått jaga lika mycket som hampe.

kommer mycket väl ihåg hampe på näs, han hoppade in å ut som en flipperkula i alla slån, att han inte såg ut som en kinesisk nakenhund när dagen var slut var ett under.

RIP

/MH

[Ausch]

Hampe

Fantastiskt skrivet Hipshot.

Jag träffade inte Hampe så väldigt många ggr men han satte klara minnes bilder i kontoret ändå.

Är väldigt glad att jag fick jaga med honom på Gotland, uppleva hans personlighet, för det hade han, en grym sådan.

Kan inte tänka mig en bättre Husse till den hunden, när det onda ger med sig finns det goda kvar, för alltid.

(o smilysarna funkar inte för mig så det blir smily fritt)

 

//