Jump to content

Weimaraner som apportör?


Recommended Posts

Nu har det hänt, igen. Svärföräldrarna har skaffat en ny weimaraner efter att den förra fick avlivas efter en kort, men intensiv sjukdomsperiod. 

Bakgrunden är att den förra hunden fick dom aldrig styr på. Något som kostade svärmor en bruten fot och svärfar axelinflammation. Gå i koppel, inkallning, lämna pinnar, bollar var inte att tänka på.

Men det var en hund med enorm uthållighet, två decimeter pannbenet, vilja att hämta in saker och säkert en släng av några bokstavskombinationer. Trots att han var otränad så funkade det att styra honom mot apporten hyffsat. Men knallapportering var regel och avlämning skedde när det passade honom. I rätt händer hade han säkert kunnat funka riktigt bra, tvekade aldrig att gå i vatten, snår och annat taggigt. 

Nu är den nya hunden på plats och verkar lugnare och vekare. Svärföräldrarna har lärt sig av sina misstag och går valpkurs. Jag har flaggat för att jag gärna tar med honom ut på kråkjakt om inkallning funkar.

Men hur långt kommer man på vardagslydnad och lite god vilja? Målet är att viltet ska in, behöver inte va snyggt, men slipper jag springa eller skjuta avfångningskott efter skammad fågelbur jag nöjd.

Link to post
Share on other sites

Bara att börja träna, antingen så visas goda anlag direkt eller så får du nöta lite för att väcka dom, märks snabbt om du kommer i närheten av ditt mål.

Glöm inte att vara värdens goaste när det pekar på rätt håll.

Bryt i tid, en kråka levererad på rätt sätt är mer värt än 10 som du får slåss om.

 

  • Like 1
Link to post
Share on other sites

Du kanske skulle börja med något lättare och mer välsmakande än en skammad kråka. Rekommenderar dig att skaffa t ex Hans Christofferssons film om fågelhundsträning så får du flera tips på hur du kan leka apport med valpen under kontrollerade former.

Markus

Link to post
Share on other sites
Sun Flower
6 minutes ago nuke sa:

Du kanske skulle börja med något lättare och mer välsmakande än en skammad kråka. Rekommenderar dig att skaffa t ex Hans Christofferssons film om fågelhundsträning så får du flera tips på hur du kan leka apport med valpen under kontrollerade former.

Markus

Håller med i sak, men han heter Sten Christoffersson. ;) I den får ju TS också tips om hur man tränar sin weimaraner om man vill använda den som stående fågelhund. 

Link to post
Share on other sites
sidelock

Klart du göra hund av den här. Se Anders Landins film i ämnet, den är iofs inriktad på vorsteh men det är ungefär samma hund på insidan.

Link to post
Share on other sites
Broder Tuck
8 hours ago Johan1986 sa:

Nu har det hänt, igen. Svärföräldrarna har skaffat en ny weimaraner efter att den förra fick avlivas efter en kort, men intensiv sjukdomsperiod. 

Bakgrunden är att den förra hunden fick dom aldrig styr på. Något som kostade svärmor en bruten fot och svärfar axelinflammation. Gå i koppel, inkallning, lämna pinnar, bollar var inte att tänka på.

 

 

Den intensiva sjukdomsperioden, var det hunden eller var det svärföräldrarna som avses?

Klart att det går att använda en Weimaraner som apportör. Men det är som Nuke redan påpekat, börja med något enklare än en skadad kråka. ;)

Har haft två weimaraner tidigare. Visst vi sköt en del fågel för dem mestadels orre och tjäder men det var framförallt efter skottet som de var riktigt duktiga. Spårade påskjutna älgar och rådjur. Apporterade det mesta, skogsfågel, duvor och även skadade kråkor men det krävs mycket av hunden när fågeln nyper fast sig i läppen på hunden. Den första apporterade även räv, ja hon skulle tom apportera en stor råbock som hon tog grepp i halsen och slet efter 6-7m i ett enda ryck. Kommenderade loss direkt då jag inte ville att hon skulle förstöra maten... bocken var redan död och det visste jag så jag ville bara se hur hon gjorde då hon hittade den på fritt sök.

De weimaraner som jag kommit i kontakt med har varit mer eller mindre bytesmedvetna på gott och ont. Gick rätt bra att ”hetsa” hunden lite så att de tog det man ville. Däremot var det inte alltid som de ville släppa vilt, men då tog jag bara ett eller två steg åt sidan innan jag satte hunden på nytt och kommenderade loss varpå de släppte. Nu var de rätt genomarbetade på apport. Den yngre hade jag några stunder då vi hade lite meningsskiljaktigheter som en gång då hon hade hoppat upp och rivit ner två tjädrar som hängde på vägen. Kom på henne då hon just slitit ner dem och börjat äta, hon var inte populär just då kan jag lova...

De Weimaraner som vi hade hade en hyfsad rovdjursskärpa, särskilt den första. Hon gick verkligen igång på räv. Har saknat henne ibland om man skammat en räv. Finns även del vakt i en del sen om det är fördel eller nackdel är väl till var och en att avgöra.

Om du tänkt använda hunden får du nog köra en del dressyr med hunden själv också. Finns mycket läsning i ämnet förutom filmer som redan nämnts ovan. En kurs eller att vara med i en träningsgrupp är inte fel heller.

Link to post
Share on other sites
strävhår
4 minutes ago Broder Tuck sa:

 

Den intensiva sjukdomsperioden, var det hunden eller var det svärföräldrarna som avses?

Klart att det går att använda en Weimaraner som apportör. Men det är som Nuke redan påpekat, börja med något enklare än en skadad kråka. ;)

Har haft två weimaraner tidigare. Visst vi sköt en del fågel för dem mestadels orre och tjäder men det var framförallt efter skottet som de var riktigt duktiga. Spårade påskjutna älgar och rådjur. Apporterade det mesta, skogsfågel, duvor och även skadade kråkor men det krävs mycket av hunden när fågeln nyper fast sig i läppen på hunden. Den första apporterade även räv, ja hon skulle tom apportera en stor råbock som hon tog grepp i halsen och slet efter 6-7m i ett enda ryck. Kommenderade loss direkt då jag inte ville att hon skulle förstöra maten... bocken var redan död och det visste jag så jag ville bara se hur hon gjorde då hon hittade den på fritt sök.

De weimaraner som jag kommit i kontakt med har varit mer eller mindre bytesmedvetna på gott och ont. Gick rätt bra att ”hetsa” hunden lite så att de tog det man ville. Däremot var det inte alltid som de ville släppa vilt, men då tog jag bara ett eller två steg åt sidan innan jag satte hunden på nytt och kommenderade loss varpå de släppte. Nu var de rätt genomarbetade på apport. Den yngre hade jag några stunder då vi hade lite meningsskiljaktigheter som en gång då hon hade hoppat upp och rivit ner två tjädrar som hängde på vägen. Kom på henne då hon just slitit ner dem och börjat äta, hon var inte populär just då kan jag lova...

De Weimaraner som vi hade hade en hyfsad rovdjursskärpa, särskilt den första. Hon gick verkligen igång på räv. Har saknat henne ibland om man skammat en räv. Finns även del vakt i en del sen om det är fördel eller nackdel är väl till var och en att avgöra.

Om du tänkt använda hunden får du nog köra en del dressyr med hunden själv också. Finns mycket läsning i ämnet förutom filmer som redan nämnts ovan. En kurs eller att vara med i en träningsgrupp är inte fel heller.

Det där med skärpa och bytesmedvetenhet känns igen, min tyckte även att flatten skulle ge fan i duvbulvanerna.

Men har är nog den bästa apportör jag haft efter att vi kämpat oss genom räven, så kör på.

  • Like 2
Link to post
Share on other sites
10 hours ago Broder Tuck sa:

 

Den intensiva sjukdomsperioden, var det hunden eller var det svärföräldrarna som avses?

Klart att det går att använda en Weimaraner som apportör. Men det är som Nuke redan påpekat, börja med något enklare än en skadad kråka. ;)

Har haft två weimaraner tidigare. Visst vi sköt en del fågel för dem mestadels orre och tjäder men det var framförallt efter skottet som de var riktigt duktiga. Spårade påskjutna älgar och rådjur. Apporterade det mesta, skogsfågel, duvor och även skadade kråkor men det krävs mycket av hunden när fågeln nyper fast sig i läppen på hunden. Den första apporterade även räv, ja hon skulle tom apportera en stor råbock som hon tog grepp i halsen och slet efter 6-7m i ett enda ryck. Kommenderade loss direkt då jag inte ville att hon skulle förstöra maten... bocken var redan död och det visste jag så jag ville bara se hur hon gjorde då hon hittade den på fritt sök.

De weimaraner som jag kommit i kontakt med har varit mer eller mindre bytesmedvetna på gott och ont. Gick rätt bra att ”hetsa” hunden lite så att de tog det man ville. Däremot var det inte alltid som de ville släppa vilt, men då tog jag bara ett eller två steg åt sidan innan jag satte hunden på nytt och kommenderade loss varpå de släppte. Nu var de rätt genomarbetade på apport. Den yngre hade jag några stunder då vi hade lite meningsskiljaktigheter som en gång då hon hade hoppat upp och rivit ner två tjädrar som hängde på vägen. Kom på henne då hon just slitit ner dem och börjat äta, hon var inte populär just då kan jag lova...

De Weimaraner som vi hade hade en hyfsad rovdjursskärpa, särskilt den första. Hon gick verkligen igång på räv. Har saknat henne ibland om man skammat en räv. Finns även del vakt i en del sen om det är fördel eller nackdel är väl till var och en att avgöra.

Om du tänkt använda hunden får du nog köra en del dressyr med hunden själv också. Finns mycket läsning i ämnet förutom filmer som redan nämnts ovan. En kurs eller att vara med i en träningsgrupp är inte fel heller.

Hunden, en till synes enkel operation för att fixa ett ledband komplicerades av en infektion. Hunden fick antibiotika som inte bet på infektionen, stafylokocker tror jag. Ytterligare en operation senare började hunden skita blod, hade ingen aptit, tappade 7 kg, till sist gick ut han ut och la sig i spöregn och vägrade komma in. En ny vända till veterinären och vet. menade på att om det var hans hund så hade det varit slut nu och så blev det.

Jag var nog lite otydlig, målet är att kunna ta med hunden för apportering och då få in skammad fågel. Det är inget jag kommer kräva direkt. Men vilka vilt är mer välsmakande? Kanin, and, duva?

Bytesmedveten är en bra beskrivning på den tidigare hundens problematik kring avlämning, på hans villkor och gärna nonchalant. 

Vad gäller dressyr och träning kommer jag definitivt försöka delta aktivt och läsa in mig i litteraturen. Att få hunden till att jobba som stående känns just nu övermäktigt, om nu inte svärföräldrarna får ett tokryck och går in för det. Apportering och eventuellt viltspår känns mer rimligt. 

Hur tänker ni kring att träna hunden? Belöningar och ev. muta valpen till en början eller mer kravbaserat från direkt?Kan tillägga att valpen är 20 veckor nu.

Link to post
Share on other sites

Det finns 2 vägar att gå. Spontanapportering med ökade krav allt eftersom du vet att hunden förstår dina kommandon eller krav/tvångsapportering. Filmerna från Hans/Sten (:P)tar upp det förstnämnda, Anders Landin kör med mer tvång.

Vad som är rätt för dig beror dels på hunden och dels på hur mycket energi och talang för hundträning du besitter.

Att få hämta Apporten är belöning nog för vissa hundar, andra kräver mer stimulans. Beror återigen på hur din hund fungerar.

/Markus

  • Like 1
Link to post
Share on other sites

Allt vilt vi normalt äter smakar gott och luktar trevligt enligt mina hundar (det är i alla fall min tolkning av deras beteende om det vankas finfågel eller skräp).

Fasanhöna om du kan få tag på det vore nog det bästa annars funkar alltid änder men de kan vara lite stora för en valp.

Undvik ringduva, de släpper fjädrar för lätt vilket kan irritera hunden. Kanin kan vara lite "bänglig" och svårare att hantera för en mindre hund.

/Markus

Link to post
Share on other sites
Broder Tuck
22 hours ago Johan1986 sa:

Hunden, en till synes enkel operation för att fixa ett ledband komplicerades av en infektion. Hunden fick antibiotika som inte bet på infektionen, stafylokocker tror jag. Ytterligare en operation senare började hunden skita blod, hade ingen aptit, tappade 7 kg, till sist gick ut han ut och la sig i spöregn och vägrade komma in. En ny vända till veterinären och vet. menade på att om det var hans hund så hade det varit slut nu och så blev det.

Jag var nog lite otydlig, målet är att kunna ta med hunden för apportering och då få in skammad fågel. Det är inget jag kommer kräva direkt. Men vilka vilt är mer välsmakande? Kanin, and, duva?

Bytesmedveten är en bra beskrivning på den tidigare hundens problematik kring avlämning, på hans villkor och gärna nonchalant. 

Vad gäller dressyr och träning kommer jag definitivt försöka delta aktivt och läsa in mig i litteraturen. Att få hunden till att jobba som stående känns just nu övermäktigt, om nu inte svärföräldrarna får ett tokryck och går in för det. Apportering och eventuellt viltspår känns mer rimligt. 

Hur tänker ni kring att träna hunden? Belöningar och ev. muta valpen till en början eller mer kravbaserat från direkt?Kan tillägga att valpen är 20 veckor nu.

Trist när man får avliva en hund, särskilt när det blir i förtid.

 

Det går som sagt träna en hund på olika sätt och få ett bra resultat. Välj något som passar hunden och dig.

Landins träningstips finns på hans egen hemsida gratis att ladda ner som pdf. http://landins-hund-katt.se/wp-content/uploads/2009/02/traningstips-utg3_01_siten.pdf

 

För egen del tar jag och lånar tips lite här och där när jag tränar mina hundar. Den ena hunden är inte den andra lik. För det mesta blir det mesta ändå i stil med Mattias Westerlund på hundskolan vision. http://www.webdog.nu/

 

Det första jag lär hundarna förutom sitt namn är givetvis inkallning och där ställer jag krav så fort de förstått att de ska komma när jag kallar. Det brukar jag börja med från dag ett då det kan var helt livsavgörande för hunden. Vanligt hyfs och annat kör man hela tiden utan att tänka så mycket på det. Nu är jag lat på så vis att jag lägger inte så mycket tid på dressyr men med en kvart om dagen kommer man långt. Huvudsaken är att man är tydlig och konsekvent. För egen del börjar jag alltid med spontanapportering när de valpar och det kör jag så länge de vill bära själva men senare kör jag en lydnadsapportering. OBS! Det är inte tvångsapport som jag kör med då det inte ligger mig i smaken att åsamka hunden obehag.

Oavsett vilket moment som jag lär hundarna så använder jag gärna en godbit just vid inlärningen som en förstärkning men den bantar jag bort så fort jag känner att det fungerar och mitt beröm får räcka. Då börjar jag också ställa krav på hunden. Men det gäller att gå varsamt fram och inte stegra svårigheterna för fort. När man misslyckas så backar jag och ser till att vi lyckas. Kör korta pass och slutar när det går bra. Bättre med många och korta pass särskilt i början.

 

OBS! Det är nog bara vid apport som jag inte använder godbit som belöning, inte ens i början då jag inte vill riskera att hunden ska spotta i förtid. Men det går kanske att använda godbit också? Jag har inte provat.

Link to post
Share on other sites

Join the conversation

You can post now and register later. If you have an account, sign in now to post with your account.

Guest
Reply to this topic...

×   Pasted as rich text.   Paste as plain text instead

  Only 75 emoji are allowed.

×   Your link has been automatically embedded.   Display as a link instead

×   Your previous content has been restored.   Clear editor

×   You cannot paste images directly. Upload or insert images from URL.

Loading...
  • Recently Browsing   0 members

    No registered users viewing this page.

https://www.Reservdelar24.SE

https://www.AUTOdoc.SE


×
×
  • Create New...