Vad betyder jakten för dig? Eller rättare:

[vandraren]

Vad i jakten är viktigast för dig? Vi är många som jagar, och det är många saker som förenar oss. Samtidigt är det lika mycket som "skiljer oss åt" oxå. Detta är ju det som är intressant ibland, och ibland svårt. Jag har tidigare umgåtts mycket med t.ex fotbollsintresserade: det är oftast lagsympatier som skiljer åt, annars är intresset lika. Inom jakten tycker jag spektrat av det som intresserar jägarna tyx oändligt!

Vad gör jakt så intressant ( eller hitta på nåt annat ord! ) för dig?

p.

[OlersPer]

Upplevelsen att vara i naturen, utmaningen i att komma i läge, känslan av att plötsligt vara på rätt plats vid rätt tillfälle, frustrationen att missa föregående beskrivet läge, umgänget med andra likasinnade, diskussionerna med de som inte jagar och vetskapen om att detta har mina förfäder gjort på samma marker flera gånger tidigare.

[Nils l]

Med åren så är inte mängden kött i frysen avgörande om jakten eller fisket har varit lyckat eller inte. Det var viktigare i yngre år. Första fjälljakten efter knäskadan fick jag inte en enda pippi  med mig hem.  Men när jag satte mig ned bakom en sten för att fika så brast det och jag blev sittande i säkert en timme med tårarna rinnande av glädje att få återuppleva den oerhört speciella jakt som jakt på vintterripa är. Den frihetskänsla som involverar jakten på fjällripa går inte att uppleva på annat sätt. Möjligen ett drop of dyk där man hänger fritt över en avgrund med känslan att sväva fritt i tre dimensioner kan ge en liknande upplevelse. Men jakt är ett sätt att leva och inte bara ett intresse när man väl kommit över slyngelåren då upplevelsen ofta räknades i antal avlossade skott och mängden fällt vilt.

[kkjon]

Vaddå betyder??

Den ingår i det vi måste ha för att finnas till. Som sömn och mat etc.

[Christian N]

Jagandet är min natur, allt annat är samhällets krav på mig och min iofs adekvata respons. C 

[Perra]

För mig är jakten lika naturlig som att jag andas. Jag uppskattar naturen i alla dess former men jag kommer aldrig så nära som under jakt, då går jag från att vara betraktare till att vara en del av den.

[vandraren]

Att jaga är att ha blivit/studerat till jägare. Alltså en aktiv handling baserat på ett aktivt val. Alltså en strävan för att det förmodligen betyder något. Sen kommer en process som innefattar köp ( oftast ) av vapen, licensansökan, upprepade köp av ammunition och andra tillbehör. Många aktiva handlingar som kräver vilja och ambition. Ganska likt att skaffa körkort, bil och allt det som hör därtill. Alltså borde jakten betyda något särskilt. När jag skaffade/tog körkort ville jag köra bil. Ganska oklart varför, men det ville jag. Idag skulle nästan allt jag har/är riskeras om jag blev av med körkortet: försörjning, möjligheter att använda saker jag har, hobbies osv. Lika för andra med licenser.

Men att det ses som naturligt,  för en del, absolut. Det i sig kan ju leda till en diskussion om veganism, köttätande, människans genetik och fysik, men det var inte riktigt tanken med detta.

Min tanke med frågan är att belysa skillnader/likheter som förenar/skiljer jägare inom gruppen, mellan jägare och ickejägare. Jag tror det kan bli ett intressant resonemang såsmåningom, men det behövs fler svar först.

p.

 

 

[Kallel]

Känslan när man är ett med hunden när den ligger som en pil mot vinden och ni söker tillsammans av marken. Den plötsliga frysningen när viltet hittas. Att snabbt läsa av terrängen, var kommer viltet gå, var har jag skottmöjlighet? Gå fram och ge ett tyst "jaa" och hunden kastar sig fram och sedan blir stilla när viltet går. Att då stå rätt och kunna fälla  haren/ripan/tjädern/orren/ etc! Möta blicken hos sin vän, som vid apportkommando kastar sig iväg för att hämta bytetet. Möta glädjen och stoltheten i hundens ögon när den lämnar av och glädjas åt den gemensamma framgången!

[exabit]

Man märker ju att det är något inbyggt när man känner adrenalinskaket/euforin när man skjutit nåt större vilt, eller när man lyckas överlista en räv.

För egen del har dock tankarna kring jakt tagit överhanden på senare år och jag har blivit mer och mer blödig. Har ångrat skott och mått smått dåligt ibland. Och har man en bock i frysen som är dåligt förpackad och sen inte används till mat utan blir rävåtel efter några år så känns det fruktansvärt.

Jag förstår de rationella argumenten för varför vi ”naturligtvis” ska jaga, men jag känner dem inte i ryggmärgen som jag skulle vilja.

När jag var yngre var jag mycket mer ”på” när jag jagade. Numera är det mest kaffe och smörgås ute i naturen som är det mest väsentliga. Bössan blir nästan ett bihang ibland.

Så jag försöker hitta tillbaka till lusten för jakt men än så länge har jag inte lyckats dessvärre.

[kkjon]

Upplevde jaktlig glädje igår trots att jag inte jagade. 

På kvällspromenaden springer det en hare på vägen framför oss. När vi kommer dit blir det fullt drag i kopplet och Axa börjar skalla

[Havakko]

Många gånger man frågat sig vad fan som driver en att kämpa ute i snö, is och kyla för att i bästa fall få ihop till en middag. Är väl nått ursprungligt som lockas fram antar jag?? 

[Fredde_piteå]

Förr var den mitt allt. Men med åren har intresset svalnat en aning i takt med att livet i övrigt ”byggs upp” med familj, jobb, umgänge och dylikt.

I dagsläget är jakten en krydda i vardagen, rekreation för kropp och sinne. Något som skänker samma glädje och eufori när man lyckas. Men som idag inte ger samma ångest de tillfällen kudden känns skönare än att åka till skogs som det gjorde för 10år sedan

Att vara utan jakten är otänkbart, men idag är det kvalitet och inte kvantitet som är det viktigaste för mig. Tar hellre EN stressfri heldag i skogen per månad än några korta svängar med tidspress i veckan.

[andershermansson7]

På 2018-03-08 at 12:31 Kallel sa:

Känslan när man är ett med hunden när den ligger som en pil mot vinden och ni söker tillsammans av marken. Den plötsliga frysningen när viltet hittas. Att snabbt läsa av terrängen, var kommer viltet gå, var har jag skottmöjlighet? Gå fram och ge ett tyst "jaa" och hunden kastar sig fram och sedan blir stilla när viltet går. Att då stå rätt och kunna fälla  haren/ripan/tjädern/orren/ etc! Möta blicken hos sin vän, som vid apportkommando kastar sig iväg för att hämta bytetet. Möta glädjen och stoltheten i hundens ögon när den lämnar av och glädjas åt den gemensamma framgången!

Du prickade av allt?