1:a viltet fällt!

[burtan]

Hejsan.

Tog jägarexamen för 1,5 år sedan och fällde mitt första vilt igår, en morkulla.

 

Jag har inga moraliska betänkligheter ang att skjuta djur för matens skull och är uppvuxen med en far som jagar men det infann sig en konstig känsla efteråt.

 

Hade gått omkring med hagelbössan på en myr i ca 2 timmar (tror det kallas indianjakt) innan jag satte mig på ryggsäcken för att ta en macka & kaffe för att sen åka hem.

När jag var på väg tillbaka till bilen så funderade jag på om jag skulle ta ur skotten ur bössan men tänkte att gör jag det står det med all sannolikhet en räv, råbock eller grävling på 15meter utan att se mig så jag bestämde mig för att behålla bössan laddad.

När jag hade gått 70-80 meter flög det upp en morkulla bara några meter från mig, jag la upp bössan och sköt på ren instinkt. Det blev ett moln av fjädrar (frånskott) och fågel föll ner på marken. Hade en känsla av lycka och stolthet när jag letade efter fågeln.

När jag kom närmare (5-6m) såg jag att fågeln inte var död än, tanken som kom direkt var att man ska inte låta djuren man fäller lida i onödan så jag sköt ett skott till.

Så här i efterhand var det nog ett misstag, halva fågeln var bortskjuten och jag såg efter skott 2 hur fågeln la ned sitt huvud och slöt ögonen.

Jag försökte ta vara på fågeln men det var för lite av den kvar.

 

Känslorna efteråt kom lite som en chock för mig, trodde inte att skjuta ett djur skulle bekomma mig nämnvärt men just nu känns det konstigt.

Hade det gått att ta vara på fågeln (tror det är där skon klämmer) hade jag nog känt annorlunda men just den där synen när fågel lägger ner huvudet och sluter ögonen hade jag inte räknat med, tyckte helt enkelt synd om fågeln.

 

Har nog tänkt på jakt varje dag efter den avklarade jägarexamen, varit med på älgjakt och varit ut själv några gånger men sitter nu och funderar på om jakt är något för mig, känns inte bra!

 

Är det någon annan som tänkt som jag som fortfarande jagar?

Är det någon annan som råkat bruka "övervåld" vid jakt och vad kände ni då?

Tror ni att det faktum att jag såg när fågeln dog påverkade mig mer än om jag inte hade sett det?

 

Kände att jag var tvungen att skriva av mig lite.

 

Med vänlig hälsning.

[MarkusR]

Du kan vara helt lugn, du är inte unik på något sätt.

 

Du visar däremot att du har känslor och eftertanke och därmed kommer att sätta jaktetiken högt i fortsättningen.

 

Första viltet är alltid speciellt, oavsett storlek, det minns man.

 

Med lite mer rutin hade du nackat fågeln för hand och fortfarande haft något kvar att visa. Jag har "fångat av" en duva på samma sätt som var skammad och sprang runt, det blir lite grisigt.

 

Grattis och tack för att du delar med dig  

[Urban]

Tycker ditt resonemang är mycket sunt!

Med tiden så lär man sig när ett andra skott inte behövs.... Gläd dig istället åt att du lyckades skjuta en morkulla, en av de svåraste fåglarna att skjuta i flykten.

[strävhår]

Grattis måste sägas först.

Under ett jägarliv kommer det komma många sådana liknande situationer, är man då en funderare kan det bli jobbigt. Inget fel i att inse att det kanske det inte är din grej helt enkelt, men mangla genom det i huvudet först. Alldeles som du är inne på tror jag känslan att förstöra matviltet påverkar, bruka i te mer våld än nödvändigt och nacka fågeln nästa gång. Om det blir nån.

Gör klart i huvudet om det du gör är moraliskt rätt för dig, sedan ta det därifrån.

Har en vän som lider samvetskval varje gång han skjuter nåt och avstår för det mesta, jakt skall vara roligt och förstår egentligen varför han håller på när han inte riktigt mår bra av det.

Svamlat klart.

[calle fille]

Jag tog jägarexamen tillsammans med några av mina närmaste kompisar. En av dem, som kanske via sin far var närmast jakten hemifrån jagar inte idag. Grymt duktig på allt skytte. Sköt från start nästan alltid över 20 på trapen, och hade ytterst lätt på älgbanan. Första jakten han sköt något var med mig och två lite äldre grabbar så jagade vi duva. Vi två sköt 3 var och kände oss väldigt uppfyllda av det.
Vi körde mycket harjakter på den tiden. Vid ett tillfälle skadesköt han en, och efter det var han med lite då och då. Men insåg sen att det inte var hans grej. Hade det varit annorlunda om han inte skadeskjutit haren? Kanske. Men i slutändan måste man komma fram till det själv. Han tycker fortfarande att jakt är viktigt och har absolut inget emot det. Men har själv inget intresse. 

[HuggyBear]

Hmm... Jo du kan vara lugn för att jakt ÄR något för dig. I min yngre ungdoms tidiga dagar togs en svalas liv av daga med luftgeväret som första "vilt" och precis som du mådde jag skitdåligt efteråt. Tyckte också synd om den å jag undrade själv varför jag gjorde som jag gjorde. Jag berättade det inte för någon heller för att verka tuff eller så.

Jag tror det är sunt att känna så som du beskrev också. Många många vilt ha passerat framför min mynning genom åren utan att jag skjutit för att det inte kännts rätt att kunna avlossa ett bra skott. Tror det funnits i mig sedan den dagen jag sköt svalan, som ändå stendog direkt... Jaga på du så får du en bättre känsla nästa gång du har lyckan på din sida. Dessutom lärde du dig nå nytt både om dig själv och om en jaktlig situation där du kommer göra annorlunda en annan gång något liknande händer.

[Wizard]

Först och främst grattis till första viltet!

Sen kan jag bara meddela att du reagerat i princip helt likadant som alla vi andra gjorde vid första viltet och du är heller inte ensam om att ha avfångat ett skadat vilt så pass att det inget blev kvar...

Det primära när ett djur fortfarande lever är att avsluta lidandet så snabbt det bara går, allt annat är sekundärt. Tids nog lär du dig hur man bäst gör detta och fortfarande har något att stoppa i grytan.

 

Jag kan erkänna att jag inte längre känner någonting alls när jag skjuter fågel längre, om det inte är tillsammans med hundarna och jag skjuter fåglar de jobbat fram - fast då är det bara glädje jag känner. Resten av alla djur känner jag fortfarande ett visst vemod - eller en fundering över att jag faktiskt har avslutat deras liv - och den dagen jag inget längre känner alls så kommer jag att lägga ner jakten för så likgiltig vill jag aldrig bli, men jag försöker vara så etiskt korrekt jägare jag kan vara och jag vet att djuren jag skjuter i det vilda inte får uppleva en promille lidande jämfört med köttet du hittar i köttdisken hos din lokala handlare så på det planet känns det bra att kunna göra det snabbt och odramatiskt.

 

Mitt första "riktiga" vilt var en älgtjur och jag var så darrig av adrenalin att jag inte klarade av att ta ur den själv efteråt. Jag sköt också ett avfångningsskott helt i onödan men det var det ingen som klandrade mig för eftersom de med säkerhet hade gjort liknande saker i början av sin karriär som jägare

[burtan]

Tack för alla peppande svaren, känns faktiskt bättre.

 

Nu när det gått ett par dagar börjar den olustiga känslan släppa lite och sakta övergå till att vilja ut i skogen igen och få chansen att göra rätt.

 

Jag tycker fortfarande att jakt är moraliskt försvarbart och i och med att jag äter kött har jag indirekt dömt många djur till döden, blev nog bara lite chockad när jag insåg att det var mitt handlande som direkt ledde till den fågelns död.

 

I och med era svar har jag börjat se på känslan jag fick som något bra, kanske sunt att börja jaktkarriären med den känslan i stället för en känsla av likgiltighet.

 

Tack.

 

Med vänlig hälsning.

[Gbg1]

Tack för alla peppande svaren, känns faktiskt bättre.

 

Nu när det gått ett par dagar börjar den olustiga känslan släppa lite och sakta övergå till att vilja ut i skogen igen och få chansen att göra rätt.

 

Jag tycker fortfarande att jakt är moraliskt försvarbart och i och med att jag äter kött har jag indirekt dömt många djur till döden, blev nog bara lite chockad när jag insåg att det var mitt handlande som direkt ledde till den fågelns död.

 

I och med era svar har jag börjat se på känslan jag fick som något bra, kanske sunt att börja jaktkarriären med den känslan i stället för en känsla av likgiltighet.

 

Tack.

 

Med vänlig hälsning.

Med dina sunda värderingar kan jag bara önska dig lycka till på Dianas stigar!

[exabit]

Jag tycker fortfarande att jakt är moraliskt försvarbart och i och med att jag äter kött har jag indirekt dömt många djur till döden, blev nog bara lite chockad när jag insåg att det var mitt handlande som direkt ledde till den fågelns död.

Detta är ju en stor aspekt med jakt - du överlämnar inte något moment (i princip) åt "någon annan" utan får göra det "smutsiga hantverket" själv. Men du kan se dig själv i spegeln och känna att du tagit ansvar för hela sekvensen från skott till mat på tallriken. Kommer du bara över de här initiala våndorna (som är mycket normala) så kommer det kännas bättre framöver.

Med detta inte sagt att det inte kommer några bakslag framgent. Jag sköt min första bock -94 och har sen dess flera skott jag ångrat på olika sätt. Det är ett stort ansvar att ta livet av ett levande vilt på ett så smärtfritt sätt som möjligt, men det ska samtidigt ske så att det finns nåt kvar att äta.

Så, grattis till första viltet och skitjakt framöver!

[Hipshot]

Tror en del av tankarna beror på att du sköt den här morkullan helt i onödan då den vart förstörd efter fångskottet, fanns inget kvar av den här jävligt fina fågeln som du kunde tillgodogöra dej.. Sen är det en stark upplevelse när man avslutar ett liv som vi gör tidvis som jägare, för min del så verkar känslan vara knuten till storleken på viltet. Kan skjuta drösavis med fågel utan att reagera nämnvärt men räv, rådjur och uppåt berör fortfarande. 

 

Minns fortfarande en get jag sköt med kula för typ 20 år sen där jag kom fel helt och sköt sönder den totalt i bak.. så in i helvete meningslöst och hade så gärna fått skottet ogjort så hon fått gå kvar.. 

[Mad Mike]

Det går inte att gå oberörd genom ett jägarliv utan att förr eller senare råka ut för grubblerier eller något som berör en djupt.

 

Jag kommer aldrig glömma en jakt jag var med på där det släpptes ett flertal hundar,dessa gick efter en tid ihop och tog själva död på ett levande friskt vildsvin......de skriken som den grisen gav ifrån sig skar som en kniv genom min själ och lämnade mig grubblande länge efteråt vad vi pysslar med egentligen.

 

Jag har efter det valt att välja bort en del jaktmetoder och sällskap och jagar numera endast på ett sätt som jag kan stå för.

 

/Mike

[Hipshot]

Ja fy fan va vidrigt det var när detta inträffade regelbundet och i varje såt.. Kan säga att man springer rätt fort för att reda upp en sån situation.. Tror dock att folk lärt sig mer om hur och vad som är ok att utsätta friskt vilt för så det är mer sällsynt nu även om det inträffar lite nu och då misstänker jag.

[burtan]

Precis som Hipshot skriver var det som om skottet blev helt onödigt då det ej gick att ta vara på fågeln.

 

Hörde ett motto från serien Game of thrones av alla ställen men det gör det inte mindre rätt: "Den som förkunnar domen ska också verkställa den".

Jag utläser det som att den som äter kött (dömmer ett djur att dö) ska också göra "skitgörat" (ta livet av djuret).

Nu anser jag inte att alla ska leva så och jag har ju själv inte levt så (och kommer inte till fullo kunna göra det) men det var ett resonemang som jag tyckte verkade sunt.

 

Nu när jag märker att jägare som jagat länge fortfarande kan känna för djuren verka det som om mina känslor hör hemma hos en jägare snarare än hos en icke jägare.

 

Tack!

 

Med vänlig hälsning.

[josc72]

Hejsan.

Tog jägarexamen för 1,5 år sedan och fällde mitt första vilt igår, en morkulla.

 

Jag har inga moraliska betänkligheter ang att skjuta djur för matens skull och är uppvuxen med en far som jagar men det infann sig en konstig känsla efteråt.

 

Hade gått omkring med hagelbössan på en myr i ca 2 timmar (tror det kallas indianjakt) innan jag satte mig på ryggsäcken för att ta en macka & kaffe för att sen åka hem.

När jag var på väg tillbaka till bilen så funderade jag på om jag skulle ta ur skotten ur bössan men tänkte att gör jag det står det med all sannolikhet en räv, råbock eller grävling på 15meter utan att se mig så jag bestämde mig för att behålla bössan laddad.

När jag hade gått 70-80 meter flög det upp en morkulla bara några meter från mig, jag la upp bössan och sköt på ren instinkt. Det blev ett moln av fjädrar (frånskott) och fågel föll ner på marken. Hade en känsla av lycka och stolthet när jag letade efter fågeln.

När jag kom närmare (5-6m) såg jag att fågeln inte var död än, tanken som kom direkt var att man ska inte låta djuren man fäller lida i onödan så jag sköt ett skott till.

Så här i efterhand var det nog ett misstag, halva fågeln var bortskjuten och jag såg efter skott 2 hur fågeln la ned sitt huvud och slöt ögonen.

Jag försökte ta vara på fågeln men det var för lite av den kvar.

 

Känslorna efteråt kom lite som en chock för mig, trodde inte att skjuta ett djur skulle bekomma mig nämnvärt men just nu känns det konstigt.

Hade det gått att ta vara på fågeln (tror det är där skon klämmer) hade jag nog känt annorlunda men just den där synen när fågel lägger ner huvudet och sluter ögonen hade jag inte räknat med, tyckte helt enkelt synd om fågeln.

 

Har nog tänkt på jakt varje dag efter den avklarade jägarexamen, varit med på älgjakt och varit ut själv några gånger men sitter nu och funderar på om jakt är något för mig, känns inte bra!

 

Är det någon annan som tänkt som jag som fortfarande jagar?

Är det någon annan som råkat bruka "övervåld" vid jakt och vad kände ni då?

Tror ni att det faktum att jag såg när fågeln dog påverkade mig mer än om jag inte hade sett det?

 

Kände att jag var tvungen att skriva av mig lite.

 

Med vänlig hälsning.

Sunt! Så moget av dig att känna den respekten och våga skriva om det. All heder till dig. Misstag har vi alla gjort och det sker säkert igen. Grattis och hoppas att din jaktlycka står dig bi!

[Ken1]

Kommer ihåg den jaktdagen Mike om vi tänker på samma.

Själv kommer jag utan problem ihåg mitt första vilt. En svart rabbis bakom Ödegården påskjuten med en röd Normal i en enpipig kal 16 med Mausermekanism. Kommer också ihåg en annan stackars rabbis, tror det va första gången jag fick gå med dubbelbössa, den kom krypandes i tät tynne och fick bägge piporna men den rörde sig fortfarande och fick samma en gång till. Gissa om jag blev utskälld av farsan när han fick se det lilla som va kvar.

När jag jagar fågel tänker jag inte så mycket på typ duvan utan på skottet och situationen, om det inte är en kråka har alltid tyckt dom är lite speciella.

Har på senare år börjat känna en form av vördnad när jag skjuter klövvilt. Brukar sitta en stund med djuret innan jag passar.

Fan vet om man inte börjar bli gammal.

Burtan. Kullan kommer du aldrig att glömma så är det bara. Den är ditt första vilt och det ska du vara stolt över, hur många skott du än sköt. Stort grattis.

//K

[mdef]

Grattis till ditt första vilt.

Sunda känslor och reflektioner. Och normala, som du redan läst. Glädje är inte den första känslan som kommer till mig när jag skjutit.

Först kommer lättnad att djuret ligger.

Enda tills att jag går fram har jag alltid en gnagande oro att det inte är dött än.

Väl framme får jag alltid en känsla jag inte riktigt kan beskriva - det känns som att bytet och jag sluts i någon form av bubbla ett litet tag. Kroppen är varm som om det skulle fortfarande leva. Fast dess liv har tagits av mina händer med min bössa från ett ögonblick till nästa. Sorgset är nog det närmaste ord jag kan komma på. Jag kan fortfarande tycka att första snittet för att ta ur är svår eftersom det känns som om jag skär i något s4om sover. Det levde ju nyss! Jag sitter också ett tag hoss mina vilt.

Efter allt det där är över kommer glädjen [emoji4]

[alias]

Det har sagts förut och det tål att sägas igen;

 

Grattis till ditt första vilt!

 

- och nej du är inte ensam om att reagera som du gjorde.

 

Jag brukar säga att "man ska vara snäll mot djuren tills man har ihjäl dem" (och när man har ihjäl dem skall det göras så värdigt och snabbt/smärtfritt som möjligt).

 

Visst blir det en blandning av känslor när man har skjutit ett djur. Om allt har gått väl och djuret blir direkt på platsen så blandas, för egen del, ofta glädjen över bedriften med insikten om att man uträttat något oåterkalleligt genom att ta ett annat liv, samtidigt som hjärnan inte riktigt får ihop intrycken när ett djur som kan se ut att ha fallit ihop och somnat i steget fortfarande är varmt när man rör vid det och samtidigt kan vara helt lealöst. Detta i kombination med den adrenalinrusch som kan ha föranletts av anspänningen innan skottet.

 

Går sedan något fel och att djuret inte blir på platsen så börjar i alla fall min hjärna gå på högtryck för att försöka rädda upp situationen, samtidigt som man försöker analysera vad som gick fel.

 

Att avliva vilt som t.ex. har skadats i trafiken ger inte alls samma reaktioner hos mig (jämfört med eftersök/avlivning av skadskjutet vilt). Där handlar det mer om att "städa upp" något som någon annan har orsakat och att förkorta viltets lidande - kanske uppfattar man eftersökssituationen mer analytiskt då man inte själv har fått adrenalinpåslaget som inför det initiala skottet (om man jämför med ett djur man som skadskjutit vid jakt).

 

MVH
Alias

[hulkovius]

Grattis till första

Känslan är sund! Ödmjukhet inför att ta ett liv är på sin plats...

Nästa gång går det bättre.