Betestrycksinventering - metoden Solbraa/Solbraa1

[alias]

Läste i Svensk Jakt (nr 7 2023 s.32-35) ett reportage där man jämförde svensk och norsk älgförvaltning och även tog upp att förvaltningen bygger på olika inventeringsmetoder för att att bedöma älgarnas interaktion med ungskogen. I Sverige så mäts ju stamskador med ÄBIN-metoden och i Norge tydligen hur stor andel av årsskotten som betats med metoden Solbraa eller Solbraa1.

 

Jag hittar en rapport från Grensevilt där man hänvisar till resultat från inventering med Solbraa/Solbraa1, men går däremot bet på att hitta några dokument som beskriver inventeringsmetodiken närmare (t.ex. en fältmanual) eller själva inventeringsblanketten.

Är det någon här på forumet som har tillgång till något av dessa dokument så vore jag tacksam om denne någon ville dela med sig av materialet?

Vi har inom ÄSO:t här hemma gjort en betestrycksinventering som verkar snarlik Solbraa/Solbraa1 sedan många år och det vore intressant att kolla om det är samma inventering eller bara en snarlik.

 

Off topic:

Det har ju genom åren passerat en och annan känga här på forumet åt kvaliteten på en del journalistik och hur hur bl.a. jakt- & vapenrelaterade frågor återges i media.

Jag vill nog påstå att Svensk Jakts reporter som skrev detta reportage, och även ett relaterat reportage på s.36 i samma tidning, nog saknar djupare insikter om skog och skogsbruk samt förmågan/engagemanget att ställa kontrollfrågor när t.ex. siffror inte går ihop - vilket fick mig att bli rätt lack.

 

Några synpunkter från en gnällig läsare (läs undertecknad);

Då representanten för Statskog på s.35 hävdar att träd högre än 2,5 m räknas som "betessäkra" i Norge samtidigt som det på s.36 framgår att ÄBIN registrerar skador på stammar mellan 1 och 4 meters höjd, så bör ju möjliga följdfrågor bli om man mäter skador på träd mellan 2,5-4 m höjd i ÄBIN för nöjes skull då dessa är "betessäkra", eller om norska älgar är avsevärt mindre än sina svenska artfränder. Älgarna på mina marker har i vart fall inte koll på att de inte ska kunna knäcka stammar högre än 2,5 m. 😠

 

På s.35 så avhandlas föryngringsmetoder och stamtäthet i ungskog i Sverige och Norge och fram till det mogna slutavverkningsbeståndet. Här anges tätheter uttryckt i stammar/hektar, där det nämns att man tycker att 800 oskadade stammar/ha är tillräckligt hos norska Statskog (som jag tolkar det avser det slutavverkningsbeståndet). Senare i samma stycke nämns det att man vill ha minst 150 oskadade stammar efter röjning och 80 vid slutavverkning. Detta upplevde jag som motsägelsefulla uppgifter och dessutom orimligt få stammar om det är per ytenheten hektar. Efter lite letande på nätet så kom jag fram till att talen 150 och 80 avser stammar/daa. Nu är inte min norska så bra men vad jag kunnat utläsa så är 1 daa detsamma som ett dekar (0,1 ha) eller ungefär ett norskt "mål". 150 stammar/daa motvarar således 1500 stammar/ha och 80 stammar/daa är 800 stammar/ha. Att helt plötsligt uppge tal/storheter i en annan enhet, och då inte ange denna enhet, är för mig obegripligt.

 

Mina två klagomål ovan kräver kanske lite djupare skogligt intresse för att identifiera och irritera sig på. Bildtexten till bild 3 på s.35 "Älgtjur vid tall" däremot bör alla och envar som fått lära sig att se skillnad på tall och gran reagera på instinktivt.

Jag hoppas och tror inte att jägarkollektivet som helhet besitter denna bristfälliga trädslagskännedom, men om så vore fallet så skulle det förklara mycket av meningsskiljaktigheterna mellan markägare och jägare kring omfattningen på älgbetesskadorna... 😉

 

MVH

Alias

[Outdoorsman]

Solbraametoden (uttalas Solbrå, vilket få svenskar insett) mäter även skador på stamaxel på ungefär motsvarande sätt som ÄBIN; det verkligt intressanta är att man dock istället fokuserar på andel betade skott som det centrala begreppet och dessutom har ett såpass högt tak för vad som anses vara acceptabla skador. Skillnaden består inte i första hand i hur man mäter, utan vad man anser som aceptabelt.

På Skogsstyrelsens Skog-vilt konferens i Östersund i mars fick Zimmermann den raka frågan från storskogsbruket varför man inte fokuserade på mätningarna av kvalitetsskador på stamaxeln. Svaret som gavs var att det hade givit motsvarande resultat för den svenska och norska metoden, men att det inte är vad som tas hänsyn till inom förvaltningen. 

Min bild är att man i Norge i första hand valt att fokusera på bortfall av barrmassa, vilket både medför risk för minskad tillväxt (dvs kvantitet) och minskad timmerkvalitet. I Sverige sätts fullständigt fokus på kvalitet, dvs stamaxeln, med strikta gränser. I de norska ungskogarna får max 40 % av tallskotten vara betade innan man slår i taket för vad som anses som "overbeiting"; i de svenska skogarna får max 5 % (2 % på svaga boniteter) av stammarna vara skadade, där toppskottsbete är den vanligaste men bara en av skadeformerna. Tallar betas framför allt i intervallet 1,5-2 meter, och en sådan tall har c:a 200 skott i mina undersökningar. Med den norska tillämpningen skulle upp till 8000 skott kunna betas från 100 sådana tallar (100x200= 20 000 skott totalt; 8000 betade skott/20 000 skott= 40 %) innan man hamnar i intervallet "overbeiting", medan motsvarande antal skott i Sverige är 5 om älgen selektivt skulle välja toppskotten (5 toppskott av 100 tallar= 5 % av tallarna har skadad stamaxel). Forutsatt att det itne finns knäckta stammar eller barkskada orsakad av vilt.

Detta visar på den potentiella skillnaden i tillämpning. Självklart är det osannlikt att älgar bara betar toppskotten, men sidoskottsbetet mäts inte ens i Sverige och spelar därmed ingen roll. Toppskottet för tallar i den höjden sitter väldigt rätt för en älg och kommer med stor sannolikhet betas om tallen alls betas.

Både i Sverige och i Norge förs diskussioner om hur detta mäts och hanteras bäst.

Inom fem år tror jag vi fokuserar på antal oskadade stammar, istället för andel skadade stammar av ett visst trädslag...

[PAS]

2 hours ago Outdoorsman sa:

Solbraametoden (uttalas Solbrå, vilket få svenskar insett) mäter även skador på stamaxel på ungefär motsvarande sätt som ÄBIN; det verkligt intressanta är att man dock istället fokuserar på andel betade skott som det centrala begreppet och dessutom har ett såpass högt tak för vad som anses vara acceptabla skador. Skillnaden består inte i första hand i hur man mäter, utan vad man anser som aceptabelt.

På Skogsstyrelsens Skog-vilt konferens i Östersund i mars fick Zimmermann den raka frågan från storskogsbruket varför man inte fokuserade på mätningarna av kvalitetsskador på stamaxeln. Svaret som gavs var att det hade givit motsvarande resultat för den svenska och norska metoden, men att det inte är vad som tas hänsyn till inom förvaltningen. 

Min bild är att man i Norge i första hand valt att fokusera på bortfall av barrmassa, vilket både medför risk för minskad tillväxt (dvs kvantitet) och minskad timmerkvalitet. I Sverige sätts fullständigt fokus på kvalitet, dvs stamaxeln, med strikta gränser. I de norska ungskogarna får max 40 % av tallskotten vara betade innan man slår i taket för vad som anses som "overbeiting"; i de svenska skogarna får max 5 % (2 % på svaga boniteter) av stammarna vara skadade, där toppskottsbete är den vanligaste men bara en av skadeformerna. Tallar betas framför allt i intervallet 1,5-2 meter, och en sådan tall har c:a 200 skott i mina undersökningar. Med den norska tillämpningen skulle upp till 8000 skott kunna betas från 100 sådana tallar (100x200= 20 000 skott totalt; 8000 betade skott/20 000 skott= 40 %) innan man hamnar i intervallet "overbeiting", medan motsvarande antal skott i Sverige är 5 om älgen selektivt skulle välja toppskotten (5 toppskott av 100 tallar= 5 % av tallarna har skadad stamaxel). Forutsatt att det itne finns knäckta stammar eller barkskada orsakad av vilt.

Detta visar på den potentiella skillnaden i tillämpning. Självklart är det osannlikt att älgar bara betar toppskotten, men sidoskottsbetet mäts inte ens i Sverige och spelar därmed ingen roll. Toppskottet för tallar i den höjden sitter väldigt rätt för en älg och kommer med stor sannolikhet betas om tallen alls betas.

Både i Sverige och i Norge förs diskussioner om hur detta mäts och hanteras bäst.

Inom fem år tror jag vi fokuserar på antal oskadade stammar, istället för andel skadade stammar av ett visst trädslag...

Tack för bra info. /P