Återigen är jag fascinerad över hur hemskt det är att skjuta gigantiska älgar på 200 meter medan alla tycker det är helt normalt att skjuta på rådjur - med en sjättedel av träffområdet - på samma avstånd, eller pyttepippisar på ännu längre håll.
Riktigt duktig är man ju mindre man tränar också, sen skjuter ju riktiga karlar ståendes på bakbenen - stöd är fånigt och obehövligt. Skjuter in gör man i bästa fall vart femte år, med jaktmatch - för gamla Bettan med sina lösa skruvar, WD40-rötat trä och Oxo-kikare är ju pålitlig. Att 1 av 2 jaktmatch missar tavlan förklaras med att "man vinglade, men i skogen sitter det!"
Våldsamma löpskott på skenälgar 120 m bort är legio. Träffsäkerhet åstadkoms genom att man valt en "nie-hela-tre", då räcker det ju med att kulan passerar någonstans i samma riktnummerområde som älgen.
Personligen känner jag mina begränsningar väl nog för att vanligen hålla mig till kortare avstånd, men fjärran är det mig att kritisera den som tar säkra skott på ostört vilt bara för att "hållet är långt". För den som jagar på en halv, skånsk hektar kanske det också är svårt att inse hur jakten måste bedrivas på andra ställen i vårt land: jag blev medbjuden till älgjakt i fjällen, då vi på en vecka fällde åtta älgar - kortaste avståndet var 160 meter, näst kortaste 350 och längsta skattar jag till närmare 500.
Och, återigen: en älg är en hel jävla lagårdsvägg. En stillastående lagårdsvägg - som det blir på håll, då den inte är störd - är lätt att pricka. Ladugårdar på rymmen är betydligt knepigare, men det gapar ingen om...
-- Mats