Den är olika varje gång och resultatet av den skiljer sig åtskilligt,
men ett inslag är det att jag alltid är mer "jag" under jakt än någon annan gång i tillvaron, det är uppenbart att det är ett naturligt tillstånd för människan att jaga.
Nåväl, detta är resultatet av jakten för två lördagar sedan.
En underbar dag, började med sjuk dimma och dis hemmavid men så fort vi kom upp på Linderödsåsens början en aningens så försvann dimman igen.
Utsikten från ett pass kan vara sådan att man blir nästan lyrisk.
Nåja lugnet den där dagen bröts vid ett par tillfällen, blandannat nedan, ordern för dagen var inga kapitala hjortar, ok, hur avgör man det då, tja jag valde den lilla av två, den model tre gånger större som gick tillsammans med denna ansåg jag vara rejält kapital.
Hur det gick till, hundarna fick upptag cirka 200 meter upp i det grane som framgår av bilderna ovan, om jag beskriver det som att det gick i rasande fart fram mot mitt pass och vägen så är det en underdrift,
jag låste på den lilla hjorten efter att jag mentalt beslutat mig för att ta skottet, hållet var runt 40 meter, i svingen som skottet krävde så såg jag punkten på mitt nr 0 rm passera bakkanten på bogen, då klämde jag till på avtryckare och visst tog det, i halsen, hjorten gick omkull som en hare voltar i skottet.
Jag ifrågasatte aldrig mentalt om det skulle ta, utan frågan var enbart hur bra och exakt var, sådan var känslan i skottet.
Nåväl det var framgången, nu till motgången i tillvaron.
En låååång stund senare, efter ett par drev i andra änden på marken, efter lite upphetsat tjat om gris stor som en WW-bagge på radion kom en hare trippande på vägen förbi mig,
tja tänkte jag, det var skjuta enligt tabell som gällde, hare är det tabell på. Med en mjuk sving följde jag haren som då var på 58 meters håll i praktiken ett skott rakt bakifrån, det sista jag såg när jag släppte skottet var ett haröra på varje sida om punkten,
om jag träffade, jo då, det gjorde jag, vill jag visa bilden på haren, nej. När man träffar med 178 grain värt med Hornady kula och det inte tar i skallen som avsett på haren blir efterverkningarna sådana att man får och bör skämmas, det gör jag än i nuet.
Den enda trösten i det hela var att haren utgjorde en mycket effektiv skatåtel senare på dagen och söndagens eftermiddag.
Nog om mig,
far min, en mindre frispråkig och mer stringen variant av undertecknad var ute med sitt lag för att jaga på vår egen mark,
han beskrev det som at först kom en liten gris, sen kom det tre stora svarta, sen kom det ett par till bruna och sedan böljade hela marken med randiga,
en double passade han på att plocka in på två grisar, en gylta och en galt. Ordstävet gammal är äldst håller än idag.
Som avslutning, den inre resan jag gör när jag jag jagar visar för mig att det sällan är så mycket målet som är det viktiga, det är vägen dit och hur man har tagit sig fram som är avgörande.
Eders munviga forumist/Christian