Leaderboard

Nu blev det äntligen ett test. Nöjd med effekten men vi får väl se hur nöjd jag blir när den är flådd.n..

Dom var små största på 3kg ! Men jag fick sitta å lyssna på stövarn som drev hare under fisket härlig !

I Mikes utmärkta projekttråd om en bössa i 30-06 AI har det dykt upp en del formuleringar som fått mig att starta denna tråd. Man talar där om jakt på lite längre håll vilket i mina ögon är helt ok (jag har inga direkta bryderier kring detta så länge det inte blir helt absurt, typ att "jaga" rådjur på 3,7 km med en 223:a) men jag kan inte se någon som helst diskussion kring terminalballistiken vilket jag tycker är ganska så viktig. Alla på det här forumet känner redan till min rätt begränsade erfarenhet när det gäller fällt vilt, men det hindrar inte mig från att dra slutsatser från mina 16 rådjur Jag har där två extrem-exempel som jag vill dra för herrskapet: 1. Kid skjutet på 40 meters håll. Bredsida och centralt lungskott med 340 Weatherby Magnum och Hornady RN 250 i 870 m/s. "Knall-och-fall". Jag började nästan lipa när jag kom ner till djuret för jag tyckte jag använt övervåld. 2. Bock på 70-80 meters håll. Bredsida och centralt lungskott med 30-06 och Nosler Accubond 180 i runt 820 m/s. I skottet började bocken springa som en tok för att sen sakta ner. Den tog sig av någon anledning mot mig hela tiden som lätt chockad satt i ett stegtorn och bevittnade det hela. När den kom väldigt nära och flämtade så tänkte jag nog "Ska du inte dö nu?" men det hände inte så mycket. Till slut, efter totalt kanske 60-90 sekunder (svårt att uppskatta tid i såna lägen), lade sig bocken ner och flämtade/skrek. Jag hade då tröttnat och avslutade dess lidande med ett skott i halsen/huvudet från kanske 25 meter. Dessa två händelser har som ni kanske misstänker fått mig att våndas en del. Men i efterhand så har jag inte längre några kval kring kidet som ändå dog extremt snabbt och smärtfritt, medan det omvända gäller kring bocken där jag hade agerat helt annorlunda idag, givet samma uppsättning bössa/patron. Då hade det definitivt blivit ett rent bogskott. Det jag då kom att tänka på när jag läste Mikes tråd var just detta kring terminalballistik. Vi jägare ska givetvis minimera lidandet för viltet vilket rent krasst innebär att viltet ska dö så fort som möjligt. Det bästa hade varit att alltid skjuta hjärnskott men riskerna kring det är alltför stora, beroende på skytt, träningsmängd, avstånd, vilt, etc. etc. in absurdum. Kort sagt finns det lägen där hjärnskott är en självklarhet (tror Mike är ganska svårslagen på just detta ämne) men i de allra flesta fall är den typen av kulplacering inte alls ett alternativ för den absoluta majoriteten av jägarkåren. Tråden kom snart att handla om att vikten av kulplacering och att 308 Win då skulle vara överlägsen alla andra patroner som skickar iväg kulor av samma kaliber i högre hastighet. Jag är helt med på resonemanget att 308:an är enklare att träffa med (en 260 är ännu enklare och en 223 är ännu enklare och en 17 HMR är ännu enklare och en ...), men det har inte skrivits något alls om terminalballistiken. Bara för att man träffar en älg på 1000 meter med en 308:a så innebär inte det att det sen bara är att dra fram pluntan för slaktsupen och greppa kniven. Det måste vara bättre att träffa samma älg på samma avstånd med en likadan kula avfyrad ur en 300 Remington Ultra Magnum - eller hur? 338 Lapua Magnum bespottas både här och där för att vara "overkill" och liknande rätt löjliga uttryck. Är det inte, ärligt talat, betydligt värre att använda en för fjuttig kaliber på längre håll än en "för kraftig" på kort håll? Så länge man träffar där man ska så är det ju bara bättre med mer anslagsenergi och kuldiameter - eller hur? Kan någon på detta forum överhuvudtaget propagera för att det skulle vara önskvärt med marginell anslagsenergi på längre håll? För det är ju faktiskt inte så att alla träffar allt perfekt på alla avstånd med en 308 Win. Lika lite som att alla bommar allt på alla avstånd med en 378 Weatherby Magnum. Om skytten med 308 Win träffar absolut mitt i lungorna på storoxen på 600 meter medan skytten med 378:an träffar 8 cm högt från mitten på lungorna så föredrar nog både skytt och älg 378:an. Jag tror faktiskt Elmer Keith hade helt rätt (varför skulle han inte haft det?): "use enough gun!". Bara för att du träffar precis där du vill med en fjuttkaliber innebär det inte att det är rätt val. Det är bättre att träffa på samma ställe eller 5 cm bort men en kula som är större och som levererar dubbelt så mycket anslagsenergi. Att hålla på med "finskytte" med minimala marginaler för att stimulera egot vinner ingen på. Allra minst viltet.

Man kan vända och vrida på problem och statestik till det oändliga. Det är ju frågan hur människor som lever "mitt i smeten" har det. Kan man leva av sitt jordbruk i dag ?Visst nu verkar det vara ett utdöende yrke det här med lantbrukeri. Det går ju utmärkt att importera mejeriprodukter och kött från utlandet . Så skit i de svenska bönderna, de verkar har gjort sitt. Ska vi börja rabbla alla djur som förstör för landet "Brun sås" så ska vi nog bara ha hamstrar och allpackor här. Älgen förstör våra fina (?) kulturskogar. Rådjuren sprider fästingburna sjukdomar och annat skit. Vildsvinen förstör vallar och sädesfält. Gässen och duvorna äter och skiter för mycket. Dov och kron fläker bark från träden. Bävern bygger och orsakar stopp eller översvämningar. Småfåglarna skiter i takt med vårsången. Rovdjuren tar tamboskap och vilt. Och minst 7 000 andra djur som människan kan hitta som olämpliga. PS! Viltolyckorna är snart uppe i 40 000 per år. Är det inte lika bra och "klappa" igen butiken?? Vi, dagens människor kommer nog aldrig lära oss att leva med naturen...Den tiden verkar ha passerat. ALLA våra vilda djur verkar bara ställa till det för människan. Sen kan man stilla ställa sig frågan- vad har vi gjort för djuren??? Från skogsbolag till torpare......

Ja det blev genomskott. Ett test är ju bara minimalt mer än noll så man får inte dra för höga växlar än. Allt ser väldig bra ut mycket len mot köttet. Frågan är om den är för len bara. Den kvalar in för mer tester helt klart men sierran ligger än som första val. Såg ut som den var mycket riktningsstabil dock.

Satt inatt. Halmad åtel, stjärnhimmel, öppet torn och -2 C. Helt underbart:-) riktigt ljust faktiskt. Grisarna var påväg fram när jag sumpade chansen genom att tappa hörselkåporna UPPS! Gör inget då slapp jag bloda ner mig;-) S.

Så blev jag av med min rekylrädsla snabbt också. Var lugn sansad använd dom tre sista fingrarna efter tummen och pekfingret mest och där har du det. Nuförtiden blir man bara öm i axeln. Förut spände man ju sig så hela armen tog ont. Det här lärde jag mig av en f.d militär "sniper" och det funkade för mig. De tre fingrarna var viktigast sa han. Tummen ska inte trycka för då blir det mottryck och obalans. En grej som man ska göra varje dag är att lägga ann och lära sig trycket. Då slipper man tänka på det när man skjuter. Sen är det tradition att skjuta före tredje hjärtslaget efter du börjat räkna. Sen börjar det hoppa snabbare för att man tänker för mycket håll inte i franstocken hårt heller. Jämnt tryck med hela handen BAKÅT. Trycker man på kolven och är beredd på att endast dra ner den eller liknande kommer axeln sprängas. Det funkade för mig iallafall! Samma princip vid hagelskytte också fast då ännu lättare på främre handen för en stadigare sving

Har faktiskt ingen superkoll nu när löshundsjakten är igång, men nog är där lite gris som äter majsen iaf

Havsöringsjakt i helgen om det inte blir allt för kyligt.

Till tjäder och orre, jo jag tackar ja, var inte herrn från Snålland? /Christian

Tar nog med mig uven ut imorgon

Vilket fantastiskt inlägg Kunde bara inte låta bli att svara Känner för övrigt igen mig i starten på karriären med luftbössan i näven och nu ett antal tusentals skott senare så är det inte konstigt att jakten är det sista som lämnar mig Skickat från min GT-S5690 via Tapatalk 2

Är det kanske enbart jag som känner att frågeställningen är lite assymetriskt konstruerad och att svaren därför följer därav. I början av min karriär, dvs som 11-åring hade jag ett luftgevär, ett diana 25, det användes till allt (numera preskriberade brott mm), "skyddsjakt" över jordgubbsland på koltrast och andra småfåglar, kajor i fälla, kajor på tak/ i stallar, duvor en helvetiskt massa råttor och en del annat också. Efter lite trevande försök med WC kulor därefter spetsiga och slutligen RN kom jag att hitta en variant med RN med meplate på som var det bästa alternativet. Inom ramen för det jagade viltet, inom ramen för min skicklighet att placera kulan och inom ramen för den energi/penetration kulan hade så dog allt som sköts, se ovan omedelbart eller i varje fall helt utan onödigt lidande. Jag ansåg att jag hade allt jag behövde i form av prestanda, precisionen var utmärkt och långt bättre än vad jag kunde nyttja. Vidare utfall av allt detta prövande, jag sköt över 10 000 luftgevärs skott under 4 års tid var den att jag fann att en mjuk ie tävlings kula med WC som typ RWS eller H&N var det mest effektiva för att ankra råttor, för att knäcka bröstbenet på fåglar och därmed se till att de inte flyger iväg, inte kan återfinnas eller dö långsamt osv. Som 15-åring köpte jag en Webley Tracker deluxe .22, en pang som jag raskt såg till att bruka väl, prestanda lyftet var enormt, dock var varken den praktiska precisionen eller den tekniska sådan att jag kunde skjuta lika väl eller bättre med detta "riktiga" gevär än med Dianan, som jag förövrigt fortfarande äger, jag fortsatte att utöva skyddsjakt på samma sätt som ovan, träffade men djuren dog inte bättre, inte alltid, ofta hände det att man helt enkelt bara skickade igenom kulan utan nämnvärd effekt, särskilt när ben inte träffades. Efter samma test igen med RN/spetsig/WC kula nåddes samma slutsatser även om WC inte gick att använda i en .22 luftpang/ i min pang på längre håll än 12-15 meter, efter det så sköt de så illa att det inte gick att träffa något. Parallellt i den mer verkliga av jaktliga världar hade jag som 13 åring tagit komplett jägarexamen, inkl högviltsprov osv, jag sköt mitt första rådjur den vintern, (även det sedan länge preskat), jag hade således fått lära mig hantera både kula och hagel, kula såg jag till att skjuta precis allas pangar jag kom åt, skjutkåt o gla var det sällan någon som nekade mig, det som förvånade var inte rekyl och smäll, det som förvånade var att det inte var mer effekt. Som 16-åring var det sista året/sommaren jag arbetade hemma på gården och jag fick då ta över tjänsten som "städare" på de 36 torp som låg/ligger på gården, inte nog med att det innebar ett sabla slit med att forsla bort all skit som sommargästerna tog dit, det innebar också hanteringen av alla sommarkatter och andra djur, kaniner och vid ett tillfälle undulater som folk bara lämnar efter sig, släpper ut och åker hem till stan igen. För att utföra arbetet på ett vettigt sätt hade min far instruerat mig att nyttja 22LR och hagelpangen efter lämplighet. Alla som har skjutit eller skjuter mycket katter vet hur det ser ut, det är inte en trevlig syn oaktat om det tar bra eller mindre bra. Mycket katter blev det, undulaten fångade jag in och gav till min syster, förövrigt. Efter ett antal katter med 22LR så hade jag en dag enbart Trackern med och den katt jag då tog av daga, med ett välriktat skott i nacken, snett nerifrån, bakifrån och upp, den bara föll över på sidan och låg stilla i skottet. Jag hade då en ny insikt lagom mycket energi på rätt ställe, samtliga 22LR hade ju enbart susat rakt igenom, denna gång var det helt annorlunda verkan. Sommarkatt plågan upphörde iom att jag som 19-åring åkte som utbytesstudent men innan dess var det många som jag sköt, efter hand var valet hagel, särskilt om det var flera katter, eller trackern som i praktiken alltid följde med mig på gården. Insikten om att man måste matcha kula med avsedd verkan i viltet/djuret och den prestanda/precision som jag kan leverera med vapnet började att sätta sig mentalt hos mig. Ett tillägg kan då göras att från 7 års ålder utan vapen och sedan från 15 med vapen hade jag även deltagit i den ordinarie jakten på gården, det sköts mellan 12 och 8 älgar på året och mellan 50 och 100 rådjur årligen under den tiden, vildsvin var sagodjur och hjortar oaktat slag fanns bara att titta på i Åtvidaberg. Jag var med och såg både det enda och det andra, tyska och österrkiska jägare, duktiga skyttar som visade att det viktiga var träffen sitter, inte att det var herrejösses kaliber, det var en intressant tid så här när jag ser tillbaka på den. För egen del var jag helt styrd/låst till min fars innehav och hans CG2000 i 308 Win fällde allt som jag fick lov att jaga på/efter, några tankar om att den inte är adekvat för älg/älgkalv förekom inte mentalt hos mig. Efter studierna i Uppsala, eller snarare under slutet av dem återupptog jag jakten igen efter ett par år i malpåse, det blev en 308 Win, en sako som under några år därefter sköts ohemult mycket med och som gick till all jakt, av prisskäl och den anledning att de sköt väl valde jag att jaga med 165/150 grains SGK, jag sköt rätt mycket vilt med dessa två kulor, ingen gång har jag kunnat skylla kulan på att viltet gick en bit, vilket hände någon gång runt 100 meter eller så alternativt att jag skjutit sönder för mycket, då undrade jag faktist vad alla talade om, för klen kaliber, ingen död, osv, iofs hade jag inga krav på att kunna skjuta på 600+ meter men dit ut sköt jag ofta på träning, det var lärorikt redan då. I dag står jag vid detta, det är valet av kula (egenskapet) balanserat mot viltet och det tänkta avståndet/träffpunkten i viltet som är relevant, i övrigt blir det lätt och snabbt bara en felaktig frågeställning, förresten lilla Filip här inne har annamat 338LM lovsången, en ung kille med så där skjutvana skall ha en 338LM för att det är så mycket död/effekt i den, det tycker säkert de andra åländska farbröderna om, skotten på den holmen i vattnet bör helst ske i vinkel ner mot jorden från ett högt torn inte med kalibrar som har mile-kapacitet, det finns således klara baksidor med detta med att utan vidare diskutera behovet av en massa överskottseffekt. En annan sak är den att det är nästan omöjligt att garantera att vilt går omkull direkt eller att det inte piper/skriker i dödsångest, det är en del av jakt och även om den tiden skall vara så kort så möjligt går det inte att med kaliber skaffa sig garantier för det. I dag med den skyddsjakt jag utför och har utfört, med det långhållsskytte jag roar mig med och den övriga jakt jag utövar handlar det om att matcha kula-vilt-avstånd önskad verkan, något som kräver vana och erfarenhet, så för varje gång blir jag lite bättre i min val. En vis man sa en gång, att ge råd i detta är som för en oskuld att berätta för John Holmes hur man bäst knullar, det är ungefär samma sak här, med erfarenhet blir resultatet bättre. /Christian