Nej, vi har snarare nått den punkt i tråden då du börjar få väldigt svårt att besvara mina frågeställningar utan att tvingas omvärdera din tidigare uppfattning. Inte för att på något vis förringa din uppfattning, jag förstår att du läst en bok och tycker mycket i det du läst förefallit vettigt, men jag har också läst böcker. Ganska många faktiskt. Jag har även plöjt igenom de vetenskapliga studier som vissa böckers uttalanden stödjer sig på. Jag har även läst den påstådda forskning som vissa teorier refererar till, och kunnat konstatera att en hel del har synnerligen svaga kopplingar till de vedertagna krav på vetenskaplighet som finns, oavsett ämne. Anders Hallgrens alster innehåller t ex en ganska salig blandning av vissa fakta och en hel del rent båg, även om det påstås vara vetenskapliga fakta.
Det är dock inget unikt för klickerböcker, även om man där ofta trycker hårt just på den vetenskapliga bakgrunden, utan det förekommer hos samtliga falanger. För den gemene hundägaren är det naturligtvis väldigt svårt att sortera, eftersom synnerligen få gör sig omaket att kontrollera referenslistan. Men jag har faktiskt gjort det, och jag är inte imponerad.
Utöver det så har jag hunnit träna en del olika hundar genom åren, både egna och andras. Främst fågelhundar, men även andra raser. Jag har tagit hand om omplaceringar med högst varierande problem och tränat dem. Jag har också hunnit testa väldigt många olika metoder och övningar från alla sidor, även klickersidan, och kunnat bekräfta eller förkasta dessa allt eftersom. Jag har även lagt en hel del möda på att ta reda på varför olika metoder inte gett det resultat jag förväntat mig.
Jag har även stött och blött de flesta förekommande dressyrmetoder med allt från Hundskolans yrkesdressörer till framstående klickerpersoner, vridit och vänt på begreppen och studerat resultaten som olika metoder och hundtränare får. Inte för att blint hävda en ståndpunkt, utan förr utifrån ett genuint intresse att finna vad som faktiskt fungerar, och varför det fungerar.
Det högst sannolikt så att jag inte har fått allting rätt ännu, och gissningsvis kommer det alltid finnas mer att lära. Jag anser mig långt ifrån fullärd på området. Det kan också vara så att du mycket väl har läst något i din bok som på riktigt ställer några av mina slutsatser på ända, men då vore det väl mer givande om du kunde förklara dessa istället för att bara vifta bort mina frågeställningar? Det kan ju också vara så att mina erfarenheter råkar sammanfalla med andra, mer erfarna instruktörer, helt enkelt för att de faktiskt faktiskt visat sig stämma i praktisk tillämpning.
Du får ju naturligtvis välja helt själv vad du tror på och inte, men jag vill nog mena att du gör dig själv en stor otjänst genom att vifta bort mina argument och obekväma frågor med att jag inte skulle ha något stöd för mina synpunkter och agerar enbart av ideologiska skäl.
Problemet med att börja förklara enskilda övningar utanför sitt sammanhang på ett publikt forum är att det alltid finns de som läser, missförstår och sedan ska testa på egna hundar med i bästa fall uteblivna resultat, och i värsta fall värre konsekvenser. Det är ju för övrigt lite det som Landin gjort. Han har med- eller omedvetet vantolkat det mesta som han skriver eftersom han inte greppat sammanhanget eller helt enkelt tolkat innebörden helt fel. Han stannade dock inte där, utan anklagar även flera personer för att begå lagbrott och ägna sig åt djurplågeri. Det är en ganska häftig anklagelse utifrån andra- och tredjehandsuppgifter. Utspelet startade också ett drev på sociala medier där de utpekade personerna utmålades som de värsta av djurplågare, som skulle förbjudas att ha vare sig hundar eller barn och helst kastas som aktivitetsleksaker åt Kolmårdens tigrar. Sådant tycker jag Landin får ta ett visst ansvar för eftersom han är väl medveten om vilken genomslagskraft han har.
Nog om det.
En imponering är inget annat än vad tikar gör mot sina valpar, och hundar i en flock kan göra mot varandra. Det vanliga är att tiken (eller hunden) utan förvarning skäller eller utstöter ett högt ljud som får valpen eller den andra hunden att bli väldigt överraskad, för att sedan lugnt stå kvar och inte göra ett dyft mer än låta valpen (eller hunden) avreagera sig i situationen och bli trygg i den.
Tolkningen av detta beteende är att tiken (eller hunden) vill visa att den är stor och stark och kan skydda valpen/flocken om något hotar den. Den spänner musklerna helt enkelt, vilket i kombination med att valpen/hunden inser att den inte avser skada den skapar ett ökat förtroende dem emellan. Det är heller inget som hundar gör stup kvarten, utan det sker någon enstaka gång. Vissa har noterat det, andra har missat det.
Och när man gör det själv så gör man normalt på precis samma vis, dvs överraskar hunden med ett plötsligt kort tjut, eller stampa i golvet, varpå den får all nödvändig tid att avreagera sig och finna trygghet i situationen. På vissa specifika individer där enbart ljud inte räcker för att skapa överraskning kan det vara aktuellt att samtidigt peta till dem YTTERST LÄTT i samband med överraskningen, men det är inte vad som lärs ut i första hand och det utförs inte på något vis på det sätt som Landin vill låta påskina. Det ska heller inte göras mer än max 2 ggr i hundens liv, det ger helt enkelt inte bättre effekt av att göras ofta.
Men det är endast ETT verktyg som knappast har någon större effekt om man inte även gör rätt i övrigt. De flesta hundar har liksom inget problem med ett plötsligt tjut, det är kopplingen till kontakten med föraren och dennes uppträdande i övrigt som är nyckeln. Därför vill jag tydligt poängtera att det är fullständigt meningslöst att försöka göra detta på sin egen hund efter att ha enbart läst denna beskrivning. Det ger knappast något resultat. Vill man försöka få det att framstå som något extremt plågsamt för ett djur så får man ju även vara synnerligen försiktig med att hosta eller råka smälla igen toadörren lite för hårt i hundens närhet. Eller bör man kanske även då få en enkelbiljett till Kolmården? Vad tycker du?
Är du nöjd med förklaringen?