I lördags fick Zinc somna in, fan inte lätt det här.....
I torsdagskväll så ville han inte äta, inte ha hundben och var riktigt loj.
Zinc var en hund som absolut aldrig visade någon som helst smärta när han var skadad under jakt och det var rätt ofta dessvärre, hans arbetssätt kan enklast beskrivas kompromisslöst, jagade dessutom endast vildsvin dom senaste 5-6 åren.
In till strömsholm och hans buk var spänd, gjorde ultraljud och på det så såg vi att en testikel och en bitestikel var förstorade, bukspottkörteln inflammerad.
Efter lite diskussioner så fick han vara kvar, få smärtlindring och kollas ordentligt på fredagen.
Vet ringde på fredag morgon och ville ta bort testiklarna och sätta in medicin ang bukspottkörteln, lite tvekan så lät jag dom göra det, han var runt 10 år och en speciell hund för mig så kan han få något/några år till som pensionär utan paket så ok.
Vet ringde efter OP, gått bra men hans värde på bukspottkörteln var så högt att det inte gick att mäta, normalt ligger det runt 200, 400 är högt och högsta talet att mäta är 1000, Zinc låg över....
Han fick vara kvar med smärtlindring men i lördags tog jag beslutet att låta honom sova in.
När jag möte honom på Strömsholm så var det inte samma hund, syntes att han hade rejält ont...
Ångrar nu att jag inte lät honom somna in redan i torsdagskväll men självisk som man är så tvekade jag..
Hem, ta en spade/spett, en flaska och börja gräva en grop till honom bredvid dom andra medans tårarna rann.
Under tiden jag kom hem tills på natten gjorde inte en enda utav dom andra hundarna ett enda ljud, dom kände nog av att det hade hänt någonting i flocken.
När man har många hundar så är det här dessvärre återkommande, priset för att ha hund är att ta beslut att inte låta dom ha ont utan få somna in.
En "one in a lifetime" hund, social och inte en uns utav aggressivitet men en rejäl dos skärpa, bra många vildsvin som han har på sitt samvete.
Han har drygt 25 valpar efter sig som bär generna vidare.
Waidmannsheil, alltid saknad, aldrig glömd!