Sommaren 1939 ska ha varit en fin sommar, men med en konstig "spänning". Ett tungt moln låg över Europa.
Folk badade, njöt solen, odlade sina trädgårdsland, målade fönster och passade sina arbeten.
Och väntade, och höll andan, och var oroliga: vad nu?
Första september skickade den Böhmiska Korpralen sina trupper in i Polen under förevänding att "dom sköt först" och anföll med full styrka.
Han hade annekterat flera landområden tidigare, men här satte andra länder ned foten...
Och sen bröt helvetet lös.
Folk i andra länder höll andan och tänkte på vad som skulle hända härnäst, passade sina arbeten och höll andan.
Och alla som ännu inte vart angripna av den lilla fåntratten med Napoleonkomplex gick och hade ont i magen och tänkte "vad händer nu" och, "nej- han kan väl ändå inte"
Men det kunde han.
Den 9:e april 1940 tog han "mitt" gamla land
Jag föreställer mig hur mina föräldrar måste ha känt som ungdomar innan och under detta helvetet.
Jag föreställer mig den obehagliga tryckande ängslan och oro som folk hade i slutet av trettitalet, och jämför med hur vi hade det här i somras med bad, krusbär, solsken och glass- men hoppet om att "han kan väl ändå inte"
Men det kunde han: Det var en ny flintskallig rödmosig lite rysk gnom med Napoleonkomplex beredd som kunde ställa till det.
Ja, jag är orolig, och har en djup obehagskänsla i maggropen