På tal om Utas utmärkta debattartikel om ovärdiga statsråd så verkar de senare knappast tagit någon större notis..
https://blickovernejden.wordpress.com/2022/04/25/shes-a-witch-burn-her-burn-her/
"Genom att anlägga fullt fokus på Rasmus Paludan och Ebba Busch-Thor snarare än att se till det grundproblem som den förstnämnde visste att utlösa, så missar man en basal del i samhällsanalysen. Den gamle AFA-veteranen Mathias Wåg skrev i Aftonbladet Kultur 19/4:
“-Frågan är, vem lyssnar på upploppen i dag och tar den öppning de erbjuder för att ställa konstruktiva förslag, satsningar och stärka de orter där vreden kokat över.”
Offren är sålunda inte t.ex. det hundratalet skadade poliserna, heller inte de oskyldiga passagerare som fick en molotovcocktail inkastad i den linjebuss man färdades i i Malmö och i förlängningen vår grundlagstadgade yttrandefrihet i skenet av undfallenhet visavi krav på antiblasfemilagstiftning - utan de muslimer som blev kränkta? De individer som "gjorde kaoz" lever ju dessutom i utanförskap, självklart är dessa enligt historiematerialistisk analys offren i denna situation! Pardon my French? Att sagda utanförskap inte sällan är självpåtaget spelar mindre roll, "mer resurser" samt för att citera Stenevi "förebyggande arbete", skall lösa detta - vilket förutsätter att offren "röstar rätt". Det petas sålunda lite i gruset men det vänds i sanning inte på några större stenar, ty om så skulle göras skulle det egna maktinnehavets stenfot riskera att rämna.
Till syvende och sist så måste frågan ställas om vad som egentligen definierar en stat? En stat är ett geografiskt territorium över vilket en politisk kropp utövar kontroll, i den bästa av världar definierat av folkviljan i allmänna och fria val. Därav begrepp som Karl XV:s valspråk “-Land skall med lag byggas.” med bakgrund i de gamla landskapslagarna. En essentiell del i detta är det s.k. våldsmonopolet i.e. att medborgarna uppger en stor del av sina egna juridiska och inte sällan fysiska maktmedel till förmån för att polismakten skall upprätthålla lag och ordning. Om våldsmonopolet fallerar, att lag och ordning bara gäller en viss del av samhällskroppen, företrädesvis de laglydiga medborgare som genom skatteuppbörd upprätthåller staten – då har vi inte längre ett våldsmonopol utan snarare anarkotyranni.
Men lyssnar man på individer som kulturskribenten Wåg, språkröret Stenevi, statsråden Johansson och Ygeman m.fl. så ser vi snarare en påtaglig apologetism visavi den rasifierade anarkin till förmån för egen politisk vinnings skull snarare än ett ståndfast värnande av allmänna demokratiska principer.
Klart är att den gamla historiematerialistiska samhällsanalysen av klassamhället är obsolet. Dagens utanförskap vilar inte sällan på helt andra grunder mot vad det en gång gjorde. Det klassamhälle som existerade vid Ådalen -31 återfanns i en kulturellt homogent kontext och vilade på ekonomisk grund, emedan dagens i hög utsträckning vilar på kulturell och religiös dito där bidragsberoende och självpåtaget offerskap och kulturell exkludering skylls på den hand som föder en – i utbyte mot att inte sällan agera valboskap.
Från det politiska etablissemanget vittnar detta om en form av progressiv rasism, att sonika patroniserande “klappa rasifierade offer på huvudet" samtidigt som man idkar en håglös oikofobi visavi den egna kulturen och demokratiska principer. Vad kommer då av dessa väl inkörda hjulspår? Knappast en lösning på existerande “utmaningar”. Det kommer snarare istället att cementera ett kroniskt motsatsförhållande i samhället på två frontlinjer – dels gentemot “Orten” och dels gentemot gamla kärnväljare som i skenet av utvecklingen blir “blue collar conservatives”."