Jag skriver ju inte så mycket på forumet längre (säkert till mångas stora glädje) och det verkar vara det här forumet jag håller mig i.
Malin var hunden som lärde mig jaga. Jag fick ett infall när jag läste en bok om hundraser från typ 70-talet och såg en bild på en fantastisk irländare. Jag var tvungen att kolla upp om den typen fortfarande fanns eller om det bara var tjocka, långhåriga monster nuförtiden. Lite efterforskning och en jäkla massa tur ledde mig till Malin från kennel red garlic. Jag gjorde mitt bästa och gick kurser och läste på men jag gjorde många nybörjarfel såklart.
Dock hade jag tursamt nog gått med i det här forumet. Här fanns ju kunskapen och folk som var vänliga nog att ta med en å jaga. Först fick vi chansen på fantastiska Strävhårs fasaner och sedan bjöd Skoog med mig till fjällen. Det har sedan blivit årets höjdpunkt att dra till fjälls med Skoog och Malin har verkligen utvecklats år för år. Med en bättre husse hade hon säkerligen varit både champion och världsmästare.
Nu hade jag en förhoppning att hon skulle hålla för en sista resa till ljungdalen. Men ödet ville annat. Vi märkte att hon började magra av i somras trots att hon åt bra. Vi misstänkte mask och avmaskade med enda resultat att hon åt sämre efter det. Vi kom iväg på en sista resa till Hälsingland och hon fick några korta släpp men det märktes att hon var ur form. Hon gjorde ett dock ett kanonjobb på en orrtupp bara några minuter efter hon blev av med kopplet. Dock var inte husse riktigt med så den fick flyga vidare.
När vi kom hem fortsatte hon äta dåligt så jag fick en tid hos veterinären, dock var hon kraftigt försämrad redan på eftermiddagen så vi åkte in tidigare. Lite undersökningar, röntgen och blodprover visade på snabb hjärtfrekvens, skyhöga njurprover och någon ”förtätning” som såg ut att trycka på lungor och hjärtat. Då kändes det som det bästa jag kunde göra för min kompis var att låta henne somna in.
Jag kommer aldrig glömma dig Malin! Jag kommer alltid sakna dig!