Leaderboard

All glädje med att ha en hund försvinner och förbyts i djup, eller djupare saknad, när deras tid är över, en del känns värre än andra och deras minne bleknar aldrig. Beklagar verkligen förlusten av en god och nyttig vän!

Försöker distrahera mej på jobbet, går sådär.. kändes jävligt surt att lämna M när jag drog, hon har det tufft. Men det är inget unikt, skitjobbigt och ledsamt, men helt normal sorg.. känslan/ledsamheten är liksom en konsekvens av att han var viktig för oss och tog stor plats. Sprack när vi körde startsamtal, hur är dagsläget är den stående frågan? Har för dagen ett av våra ordinarie vakthavande befäl som RLC befäl och han är riktigt riktigt bra, har liksom fria tyglar att spendera passet lite hur jag känner. Ändå rätt bra att distrahera sig med jobbet, insåg att jag inte ätit idag när jag kom hit så det blir två måltidsuppehåll för Rikard ikväll. Lugnt i regionen så man kan hänga lite här, skrivandet är lite granna min grej att ventliera. Försökte prata om det med M innan jag drog, det gick inte..

❤️ Beklagar sorgen

Beklagar sorgen!

Beklagar massor.

Vår stora grova mjuka och goa labrador hade någon form av knöl som satt obehagligt till i buken, förmodligen cancer och vi hade landat i att vi inte skulle göra ngt åt det så länge han var "med" och på intet sätt smärtpåverkad. Sista veckorna fick han någon obehaglig hosta även, lät som något satt fast i halsen så gissningsvis någon metastas eller något som irriterande luftvägarna. När han sedan för en vecka sedan på en fasanjakt gjorde illa tassen/korsband så insåg vi att nu börja vi närma oss vägs ände med stormsteg. Han var ändå totalt med, helt opåverkad, glad och dryg på ett skönt sätt så det kändes ändå inte alls som någon brådska. Hippen kom liksom inte hur som helst och skulle kramas, man fick själv aktivt söka upp honom på någon av hans favoritplatser om man skulle klia magen eller svansroten.. gärna både och.. samtidigt. Hans gensvar var något slags eget språk, han knorrade och muttrade förnöjt och lät omgivningen förstå att det här var nice, fortsätt! Sist jag var ut på kråka var han med och löste sina uppgifter i sin egen takt, med åren så tog han sig förmånen att göra som han själv ville och jag köpte det alla dagar i veckan! Att hitta vilt som man skjutit var vad han brann för, han var inte i alla delar jätteförtjust i kråkorna som levde men var de döda så var det inga problem alls. Man hängde med honom ut när när han skulle hämta skammat och det var lätt att se när han fick sniff på dem. På så sätt fick man oftast hem det som skulle hem även om han inte ville ta dem direkt. Var de döda så tja.. då åkte de in utan prut. Änder och fasaner var nog ändå favvo sysselsättningen, de kunde flaxa och fara men hackade honom inte i nosen så då vart han mest bara taggad. Men han var ändå den enda av våra tre jyckar som i 9 fall av 10 anmälde intresse av att följa med på mornarna när jag skulle iväg. Några gånger gav jag mej mest ut för hans skull faktiskt.. När jag drog till jobbet en morgon misstolkade han det och trodde det var jakt på G.. han fick vara hemma men jag såg förväntan i blicken så vid nästa tillfälle drog jag ut mest för hans skull. Under ungdomen så var han helt fokuserad och lugn i skydden men med åldern la han sig till med en lite ny sida.. eller tja jag vet inte, så ny var den kanske inte, jycken var ju labrador.. men aif. När jag skjutit och han hämtat så blev han rätt intensiv i kommunikationen! Han förmedlade att har man hämtat en kråka så är det helt rättvist med en bit macka Han kunde vara rätt påträngande i sitt kommunicernade, han hoppade, la tassarna mot låren osv.. Givetvis fick han en vinst av detta, han fick allt som oftast ngt att tugga på. Det är de här små egenheterna som individerna har som gör dem till just individer och det fungerar som superlim i själen. Man minns dessa egenheter långt efter att hundarna lämnat oss I morse flaggade han för att han hade ont. Vi tog en temp och han hade lite feber, ett framben hade svullnat av någon okänd anledning.. vet inte om det var ngn artros eller något. Skit samma, Madeleine kände att nu är det nog. Han var hennes hund så jag har bara förhållt mej till detta, inte velat påverka processen åt något håll.. eller jo.. vi köpte ett neoprenstöd med kardborreband och plastskenor för ngr tusen som vi trodde skulle göra det lättare för honom. Det gjorde det, han fick lättare att gå så vi köpte lite mer tid där och det kändes så jävla bra. Han var som sagt helt som vanligt i övrigt. Så det kändes som en rimlig och bra åtgärd. Men i morse var han inte pigg Jag fixade en fin grav här på tomten och roddade med prylar för att kunna hantera transport osv medans M tog avsked. Sen åkte vi ut till Norrby och gick ned mot Renshålet. Jag hade hoppats att han som vanligt skulle totalt ignorera allt och bara fokusera på änderna som var där men idag märktes det att han inte var så taggad. Det gav också ett kvitto på att det var helt rätt beslut och tid. Även om han inte var helt "på" avseende änderna så var fokus ändå vattnet så det hela gick bra.. Nu är Hippen hemma igen bredvid Fifi ute i trådgården. Smärtfri och med oss för alltid i minnet och i någon mån även fysiskt här på tomten där vi bor. Han har dock inte ont längre och han kommer aldrig lämna oss.. han var inte den största personligheten vi haft, han var kanske heller inte den absolut bästa labben vi haft men han var Hippen med allt vad det innebär och det har satt ett kraftfullt avtryck i oss i familjen. En reflexion i samband med detta var att sist när jag tog bort Fifi så var det genuin sorg men av någon konstig anledning kom även sorgen över Argo och Noice tillbaka med full kraft. Idag var det bara ren och skär sorg och förlust, inget annat skit.. Det är en förbannat svart baksida av hunderiet detta men den är trots allt hanterbar. Efter Nocie så kändes det lite som aldrig mer, orkar inte mer, vill inte ha fler hundar som lämnar oss. Men Hippen var klar, han var redo och även om sorgen är vidrig så var vi redo också att hjälpa honom sista biten.. Hippen, hälsa flocken på andra sidan.. Saknar dej som fan.. kanske vi ses igen en dag.