Jag är sjuksköterska på ambulansen och blev kallad hem till en gammal man av polisen. Han skulle köras till psyket och de skulle inte ta med honom. De hade precis beslagtagit alla hans vapen i "stöd av vapenlagen i väntan på vidare utredning av lämplighet". Kvar satt bara en gammal, förtvivlad man vid köksbordet med ett papper framför sig och med ett öppet, tomt vapenskåp i finrummet.
Tårarna rann och till en början vägrade han prata. Jag satte mig ner mitt emot honom trots att han sa att jag inte fick. Tittade på beslutet där det stod vilka vapen som var beslagtagna och började prata. Jag berättade att jag hade en likadan Husqvarna m 20b, men i kaliber 16 och inte 12, som jag fick när jag konfirmerade mig. Att pappa haft en likadan Brno kombi som den han hade och att jag en gång fått skjuta med en likadan gammal Remington rullblockare som nu saknades i det tomma vapenskåpet.
Vi började verkligen prata och pratade vapen, jakt, dunder och brak i över en timme och jag fick höra en fantastisk livshistoria. Jag frågade hur han hamnat i en liten by här uppe och han hade inget bra svar. Kanske var det för lugnet och tystnaden. Han visste inte, men det fanns heller inget bra svar på varför han blev båtreparatör efter småskolan, hamnade i USA och blev anställd på en bevakningsbåt av Amerikanska kustbevakningen. Det fanns inget bra svar på varför han blev skjuten i benet i Vietnam, varför han köpte tio spjut i Afrika och varför han blev rånad i Brasilien. Nä, det finns nog inget bra svar på varför han bor ensam i en liten by häruppe.
Tillslut började vi prata om varför han nu satt och grät vid köksbordet med ett öppet och tomt vapenskåp. Han är gammal och har ont. Ryggen, höften och ena benet värker. Han har inga, absolut inga anhöriga eller släktingar och de sista vännerna är döda sedan flera år. Hemtjänsten som kommer tre gånger om dagen är det närmsta människor han kommer. Det var just hemtjänsten och en gnutta uppgivenhet som ledde till katastrofen. Han hade suttit och pillat med sin gamla, licensfria svartkrutsrevolver en morgon när de kom. Han hade även sagt att han var less på tillvaron, hemmet och att ha så ont. Han var less på livet han lever men han skulle för fan inte ta livet av sig för det. Livet, ja det har han ju i princip levt klart som den skröplige, ensamme 86-åring han är men än kan orren sätta sig i björken.
Hemtjänsten tolkade det som han skulle ta sitt liv och ringde läkaren på hälsocentralen. Den utländske läkaren ringde upp "Den gamle" på en dålig telefonlinje och jag tror inte att någon förstod den andre. I alla fall förstod han inte läkaren. Hur som helst skrev läkaren genast till polisen att hon bedömde Den gamle som självmordsbenägen och rekommenderade att alla hans vapen skulle beslagtas. Allt skedde från en dag till en annan. Därför satt han nu och grät vid köksbordet...
Jag förstår en gammal äventyrare och jägare. Jag förstår varför han är missförstådd och förstår verkligen hur den lilla livsglädjen han kände, spänningen över att det kanske kommer och sätter sig en orre i björken bakom huset, nu försvunnit. Det lilla han verkligen levde för som gör att han efter allt det här faktiskt, på riktigt, tar sitt liv.
Även om det är långt att köra och jag gör det på egen tid och för egna pengar, kommer jag att åka dit och hjälpa honom med en överklagan. Kanske hjälper det inte, men han skall i alla fall känna att någon stod på hans sida. Det är för lätt att bli missförstådd. Det är för lätt för en okunnig läkare att efter ett fem minuter långt telefonsamtal förstöra någons liv. F..n, jag blir så besviken på folk som utan att förstå eller bryr sig trampar ner andra som precis har näsan ovanför blötmyren.