Jakt 

Foto: Barbro Nyström 

 

”För ett samhälle där djur inte ses som måltavlor” 

I Sverige dödas årligen över en miljon djur under jakten, och därtill skadskjuts ett okänt antal.

De djur som jagas mest i Sverige är rådjur, älgar och harar. Rovdjur som exempelvis vargar och rävar jagas också. Jakten pågår även ute till havs, där exempelvis sälar och valar jagas. Det används många olika typer av vapen i jakten mot djuren. Vanligast är gevär med kulor eller hagel, men man använder även fällor, harpuner, andra djur och så vidare.

Jakten skadar och dödar också andra än de jagade djurindividerna. Även djur som utnyttjas som jaktredskap dödas. Dit räknas bland annat de hundar som faller offer för jägarnas kulor, skadas och dödas av andra djur eller som går trafikdöden till mötes.

Ett vanligt argument för att jaga är att man tycker om att vara ute i naturen. Men det finns många sätt att njuta av naturen som inte innebär lidande och död. Detsamma gäller för kamratskap och avkoppling, två andra argument som ofta förs fram.

Begreppet viltvård hörs ofta i samband med jakt. Men jakt är inte en djurrättsligt acceptabel metod att minska antalet djur av en viss art, eftersom jakt orsakar lidande och död för djuren. Samhällsresurser måste avsättas för att utveckla andra former för populationsreglering. Den enda form av jakt som är acceptabel är sådan som sker för enskilda djurindividers skull. Dit skulle man kunna föra så kallad barmhärtighetsjakt, det vill säga jakt på en sjuk djurindivid som endast har ett svårt lidande framför sig.

Djurens Rätt anser att det enskilda djuret ska stå i centrum. Det ligger inte i dennes intresse att bli jagad för att sedan bli dödad eller skadad. Djur är kännande varelser, och bör betraktas som individer med egna intressen och behov. Inget av detta ryms inom begreppet jakt, som ser till arter och populationer istället för till individer. För den jagade är ett sådant resonemang oväsentligt. Djur är inte måltavlor! 

http://www.djurensratt.se/portal/page?_pag...;_schema=PORTAL

------------------------------------------

http://www.djurensratt.se/portal/page?_ ... id=6034242

Nyheter 

 

Vad vill jägaren uppnå med att döda djuret och sätta upp kraniet på väggen?

Medan jag skriver det här pågår jakten på råbockar i svenska marker. Den har stark karaktär av troféjakt och handlar alltså delvis om att nedlägga djur med vackra och stora kronor. Jägarna vill gärna framställa sig själva som naturvänner och viltvårdare. Här får de kritik av viltekologer, som konstaterar att rådjursstammen tar skada av att de starka bockarna skjuts bort. Vad är det jägaren vill uppnå med att först döda djuret och sedan sätta upp kraniet på väggen?

I min barndom kunde man på den västmanländska landsbygden, i trakten av Valskog och Kungsör, se hökar och andra rovfåglar uppspikade på logväggarna. Den enda förklaring jag kan finna är att djuret skulle undfå dubbelt straff; först skulle det plikta med livet, därefter skändas. Det är inte svårt att se paralleller till hur människor behandlar andra människor i krig. Historiska exempel finns från den stad som nu omger mig. När Gustav Vasa hade besegrat Nils Dacke lät han sätta upp sin fiendes avhuggna huvud vid Västerport i medeltidsstaden. Likadant gjorde hans son, hertig Karl, sedermera Karl IX, när han låtit halshugga den åldrige Christoffer Grip som var befälhavare vid Kalmar slott. Men hertigen nöjde sig inte med det. Han lät sin hämnd gå ut också över den gravsten med en riddare och en jungfru i relief under vilken Grips hustru redan vilade. Också den ”halshöggs”. Vi har lätt att se det barbariska i sådana handlingar.

Kan vi känna en smula empati med höken eller råbocken? För jägaren betyder höken eller rådjuret nästan ingenting. Djuren är endast ett emblem. För höken betyder hökens liv allt. Han jagar av hunger och hans blick är riktad långt bortom nöjesjägarens småskurna horisont.

Jakten i höstens och vinterns skogar är de svenska männens stora heliga rit, en slags profan gudstjänst som involverar hundratusentals personer. Eftersom jägarna är många är de också föremål för tidningarnas mer eller mindre devota hyllningar, i värsta fall poserande vid sitt byte. Journalister ställer sällan eller aldrig obekväma frågor om jakten. De sviker sitt journalistiska uppdrag, liksom i så många andra politiskt korrekta frågor. Så etablerad är jakten att få ifrågasätter den. Jägarna backas upp av starka organisationer och lobbyister och dessutom av vapenhandlarna. Genom sina organisationer, lobbyister och riksdagsmän, och med hjälp av statliga pengar, dominerar jägarna utformningen av jakten och den så kallade viltvården i landet. En halv miljon jägare har skjutvapen som de använder för att skjuta på levande varelser. Vad är det för motiv som styr jägarna? Själva talar de i sina branschtidningar, i insändare och i andra sammanhang helst om ”naturupplevelser”, ”frisk luft”, ”viltvård”, ”undvikande av trafikolyckor”. Kanske ligger det något i detta. Men jägare är också människor som andra med hemliga önskningar, drömmar och tillkortakommanden. Vad betyder till exempel viljan att få dominera och utöva sina böjelser utan att behöva sublimera dem? Att få dominera över någon som är svagare, när man i sitt arbete eller i sociala sammanhang kanske är strykpojke och inte får ha den kontroll man skulle önska?

Jag tror inte ett ögonblick att den normala svenske jägaren är en ondskefull person. Snarare handlar det om bristande förmåga att leva sig in i djurets villkor. Att beröva ett djur livet eller att terrorisera det för nöjes skull är, om man ser rationellt på saken, att återgå till, eller vidmakthålla, barbariet. Ändå fortsätter jägarna att döda och skadeskjuta djur utan att kunna rättfärdiga sig med argument som hunger eller självförsvar. Jakten tycks fylla ett dunkelt emotionellt behov, ett behov jägarna knappast vill medge, eller kanske inte ens är medvetna om. Kärnpunkten i jakten är nämligen betvingandet och dödandet. Kanske finns det hos de flesta människor en latent lust att döda. Vi ser den hos småpojkar, som rycker vingarna av insekter och rullar igelkottar med käppar och vi ser denna drift i tjurfäktningar och tuppfäktningar, för att inte tala om när trupper går bärsärkagång och ställer till massakrer på kvinnor och barn,

Att döda djur för nöjes skull är ingen småsak. En sådan handling bygger på en attityd som säger att djuren existerar för vår skull. Men djurens liv tillhör dem, inte oss. Jakten är en primitiv kvarleva som fått status av ritual. Den skyddas av dunkla folkloristiska föreställningar. Normalt sett borde man skämmas över den typen av gärningar, så som den skäms som lovat att hålla sig nykter, men super i busken. Ur djurskyddssynpunkt torde den svenska jakten vara fullt jämförbar med Sydeuropas värsta djurplågeri, säg tjurfäktningar, och de så kallade Fädrens fester, då djur misshandlas på olika sätt, för nöjes skull. Inte så att jag vill påstå att jägare är medvetna djurplågare, även om sådana också förekommer. Men jakten gör dem till det. Den magra statistik som finns över skadeskjutningar är ändå sådan att den förskräcker. Många menar att dessa siffror är på tok för låga; mörkertalet är stort. För siffrorna svarar nämligen jägarna själva; någon utomstående objektiv insyn finns inte. Bocken är satt till trädgårdsmästare!

Av de uppgifter som florerar måste man dra den slutsatsen att skjutskickligheten hos jägarna inte på något sätt svarar mot den svåra uppgiften. Hur många jaktskott mot storvilt är direkt dödande? Hur många hagelskott mot sjöfågel träffar som de ska?  Det är ett fruktansvärt lidande jägarna åsamkar de djur de halvträffar. All sådan statistik är så skrämmande att jag blir rasande när jag tänker på det. Den svenska jakten innebär en oerhörd brutalitet som samhället inte skulle acceptera i något annat sammanhang, till exempel vid slakten.

När vi begår onda gärningar brukar vi drömma mardrömmar. Jag undrar om de jägare som skadeskjuter djur gör det? Det borde de göra. De borde drömma om hjärtstillestånd, om oregelbunden puls och om att bli tagna av vinden och förda långt bort. De borde vakna i svett och tacka gudarna för att de själva är kvar på jorden. De borde drömma om att vapnen vänds mot dem själva, av misstag eller med beräkning, som i krig. De borde drömma om såret, om den hopkrupna smärtan i gräset, när blodet rinner och döden bara är några hjärtslag bort.

Under många år följde jag jaktdebatten, inte minst inom förbundet Djurens Rätt. Dåvarande redaktören för medlemstidningen, Ingegerd Erlandsson, var en sällsynt kompetent jaktkritiker.  Samma debatt, och likartade argument, möter jag vid läsningen av ett stort antal årgångar av Vår Fågelvärld, där inte minst Anders Wirdheim på ett mycket klargörande sätt har belyst jakten och jägarnas maktposition. Jägareförbundet är ingen myndighet men har ändå haft myndighetsliknande uppgifter. Man har årligen fått 46 miljoner kronor i statsbidrag. Det är en debatt som, intellektuellt sett, är vunnen av djurvännerna. Ändå florerar jakten i högönsklig välmåga och skadeskjutningarna fortsätter. Svenska Jägarförbundet sprider sitt evangelium i skolorna, allt fler kvinnor lockas att delta. Traditionen, känslan, det vidskepliga och metafysiska har uppenbarligen ett grepp om själarna. Ett förtroendefullt samarbete mellan ornitologer och jägare förefaller tämligen meningslöst av det enkla skälet att ornitologerna vill fåglarnas väl medan jägarna vill döda djuren och jägarförbundet kämpar med näbbar och klor för så många jakttillfällen som möjligt. Detta strukturproblem hindrar inte att det finns saker man kan vara överens om, till exempel bekämpandet av illegal jakt av sällsynta fågelarter och motarbeta giftanvändningen i en för faunan gynnsam riktning, en ambition som dock kompliceras av att många jägare också är markägare; bönder och skogsbrukare.

Det är omöjligt att ta ett jägarförbund på allvar som med alla knep och finter fortsätter att driva frågan om sommarjakt på morkulla.

”Svenska Jägareförbundet förnekar sig inte”, skriver Anders Wirdheim (VF 3/2005). ”Man är fast i gamla föreställningar och en i högsta grad omodern syn på jakt. När ornitologer och jägare på andra håll i Europa går mot ökat samarbete, gör Svenska Jägareförbundet tvärt om. Man söker strid och det för en så usel sak som att jaga spelflygande morkullor under vackra sommarkvällar.”

Att jaga en fågel under dess fortplantningstid strider mot alla ”hygglighetsprinciper”, alla ekologiska principer och mot EU:s fågeldirektiv. Hur ska Sverige kunna uppträda med auktoritet på en internationell arena i fågelskyddsärenden om vi godkänner en jakt med hänvisning till ett så korkat argument som traditionen. Har inte t.ex. barnaga också en lång tradition i vårt land, liksom bristen på kvinnliga rättigheter, t.ex. rösträtt? Samtidigt försöker vi bekämpa Sydeuropeernas traditioner med lockfåglar, rovfågelsskytte och limspön. Det går inte ihop, helt enkelt.

Ett mycket kraftfullt inlägg i jaktdebatten gör Kjell Bylin (VF 3/1979). Han förvånas över att oppositionen mot ”den onödiga allmänna nöjesjakten på rovdjur, fågel och småvilt” inte är större. Säkerligen med rätta hävdar han att folk i allmänhet baserar sin inställning till jakt på ett antal missuppfattningar. Man tror att jakten bedrivs på ett kontrollerat sätt av kompetenta jägare och att faunan knappast påverkas. Naturvårdsintressena har gått ut med alldeles för lite information, hävdar han.

Kjell Bylin ger under rubriken ”Jaktens nackdelar” ett antal exempel´, som vart och ett, borde föranleda kraftfulla åtgärder. Sammantaget visar hans exempelsamling att jaktpolitiken är ett rent hån mot alla ekologiska principer vi i högtidliga sammanhang säger oss vilja följa. Jag återger här ett par av dem. 

1.Jakten utgör ett prickskytte mot levande mål och medför skadeskjutningar. Frekvensen skadeskjutningar är stor, inte minst bland större svårskjutna arter. Skadeskjutningar är ”inhumana” och jakt som medför risk för skadeskjutningar borde givetvis inte få förekomma. Sannolikt kan all jakt på flygande fågel räknas dit.

2. Jakten medför att fridlysta arter dödas omedvetet. Jägarnas artkännedom är i allmänhet inte särskilt stor. Skymningsjakten på änder är ett exempel på jakt där artidentifiering helt enkelt är omöjlig och där jakttidsförordningen har satts ur spel.

3. Jakten är störande för viltet. Vissa former av jakt utlöser omfattande flyttningsrörelser hos olika arter. Jakt med drevkedjor och drivande hund!

4. Jakten konserverar en föråldrad syn på faunans predatorer. En utbredd, urusel jaktlitteratur av typen ”Bäcka-Markus på älgjakt” sprider fortfarande en ovetenskaplig djuruppfattning. Observera att en stor del av landets jägare dessutom är oorganiserade och inte erhåller regelbunden information om jakt och villebråd.

10. Jakten skapar en obalans i faunan genom att predatorer förföljs och främmande, jaktbara arter inplanteras.

”Det tjuvjagas som aldrig förr i det här landet. Titt som tätt kommer rapporter om att något stort rovdjur påträffas skjutet, liksom att radiosändare på vargar eller lodjur plötsligt slutar att fungera”, skriver kolumnisten Ture Tätting (VF 3/2005) och ironiserar över att Jägareförbundet vid varje tillfälle rycker ut till tjuvjägarnas försvar med argumentet att så länge Sverige har en rovdjurspolitik som inte tar hänsyn till vad folk i våra glesbygder (skärgårdar, herrgårdar) tycker, så kommer tjuvjakten att bestå.

En tragikomisk inblick i Jägareförbundets ”tankesmedja” ger en skriftväxling mellan ovannämnde kolumnist och Bo Lindevall, informationsansvarig hos Jägareförbundet (VF 5/2006 och 6/2006).

Kolumnisten konstaterar att jägaren är farligare för hunden än vad vargen är, och noterar att det blivit ett regelbundet inslag i media med jakthundar som dödas av varg. Han pekar på en sammanställning av försäkringsutbetalningar som visar att det under åren 2000-2005 totalt dödades 84 hundar av rovdjur. Under samma period sköt jägare ihjäl 135 hundar och inte mindre än 1238 dog i trafiken. Dessutom dör ett par hundra hundar av ormbett varje år, många av dessa är jakthundar.

”Det är inte utan att man häpnar över jägarnas version av att sila mygg och svälja kameler!”

Här är egentligen allt sagt som behöver sägas, men Bo Lindwall går dumdristigt in i debatten och blamerar sig helt genom att påstå att jämförelsen är minst sagt vinklad: ”Det finns knappt 200 vargar i Sverige medan vi har nästan 300 000 jägare. Hur många hundar skulle stryka med om vi hade lika många vargar som jägare?”

Det nya som här tillkommer är att Lindwall säger att det inte är så viktigt att ett antal hundar stryker med. 

Kolumnisten Ture Tätting kan därefter avsluta debatten på följande sätt: ”Varje hund som dör en för tidig död är en tragedi för ägaren. Men varför accepterar jägarna att drygt 1000 lösspringande hundar om året dödas i trafiken eller att i genomsnitt 23 hundar per år skjuts av jägare?”

Som sagt, intellektuellt är debatten med jägarna avgjord. Trots att så mycket vatten runnit under alla ekologiska broar tycks Svenska Jägareförbundet leva i det förflutna och fortfarande hämta sina argument från ”Bäcka-Markus på älgjakt” och liknande jaktskrönor. Det är som att lyssna till grabbar i ett gudsförgätet reservat där man fortfarande talar om ”fruntimmer”, ”negrer” och ”kalaspinglor”.

::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::

:::::::::::

Gör din röst hörd om jakten!

Skriv till jordbruksminister Eskil Erlandsson och tala om vad du anser om jakten. För fram dina förslag på ändringar. Du når jordbruksministern på: jo.registrator@agriculture.ministry.se.

Djurens Rätt om jakt.

Djurens Rätt officiella syn på jakt hittar du här

Författare: Anders Johansson, Författare

> > >

;D Djurens rätt  :D

Ja vad ska man säga !

Det va nog en riktig apa som uttalade sig  ;D

Va gör dem om en björn vill äta upp en anhörig till dem ? säkert inget för björnen vill ju det och björnen har ju sin rätt !!!!!  :-

"Jäv.a dårar"  ! .............det finns ju tussentals med folk som dör oskyldigt i krig..!!    Deras rätt å talan då ????????????????????

Denna isändare var inne i Västerbottensfolkblad för ett tag sen.

http://www.folkbladet.nu/2008/01/30/varghy...arna-radda-for/

Håller med om det mesta som står där faktiskt. Det är ju fakta, skadskjutningar, viltvård, inplanteringar mm. Jag tänker likadant. Visst är mycket vinklat och hatiskt men inte mer vinklat och hatiskt än jägarnas åsikter om "motståndarlaget". Lika goda kålsupare allihopa!

Håller också med om att debatten intellektuellt är till motståndarnas fördel. Jakt och särskilt trofe´jakt är mycket svår att försvara.

Tror att det är de som tvunget ska visa upp trofeér överallt som väcker mest hat och negativitet mot jägarkåren och det är för mig fullt förståeligt!

Och nej, jag har inte själv torrt på fötterna..

suck!... att dom bara orkar!...  :-X

MVh

att dom bara orkar tjata  :-X :-X :-X

Tycker jakten i dessa resurssparardagar känns väldigt lätt att motivera, även ur etiskt och lidande vinkeln. Viltet är en naturlig förnyelsebar resurs. Inga jobbiga långa resor i slaktbil. Förkortat lidande för svaga djur, bland annat.

Har faktiskt fått en vegetarian sedan 12 år att äta kött - ripskav i gräddsås - vilket kändes väldigt bra. Framförallt när hon tyckte det var så gott! 

Nästa gång ska hon få smaka rådjur.

Intelligens och objektivitet är få förunnat nuförtiden märker jag.....

Har faktiskt fått en vegetarian sedan 12 år att äta kött - ripskav i gräddsås - vilket kändes väldigt bra. Framförallt när hon tyckte det var så gott! 

Nästa gång ska hon få smaka rådjur.

Hon är kär, det hör jag det ;D

Det är ju en ekologisk boom i samhållet idag och vaga indicier målas upp som fakta. Detta är isig inte anledningen till varför jag är tveksam till ekologisk odling. Utan det är den principlösa hjärntvätten som är problemet när endast pro-arguments målas upp och ingen är stark nog/eller vågar slå tillbaka trots att fakta omedlbart utanför den trångsynta kretsen är otvetydiga huruvida ekologisk odling är bra eller dåligt för människa, djur eller natur. Men det kommer helt enkelt inte fram just nu då samhället har berättat för människan att äta ekologiskt (som utan tvekan är det mest lettledda däggdjuret på planeten)

Paralellen med jaktmotståndet är glasklar. Debatter som denna läses av personer som mycket väl skulle kunna påbörja en jaktlig bana men matas av lösryckta fakta som "bevisar" att jakt är fel och dess utövare är mer eller mindre efterblivna galningar. Vägvalet blir i stället veganism och jaktmotstånd då det finns en väl insåld förankring vad som är etiskt vs oetiskt på de flesta gymnasium och högskolor idag. Tyvärr finns det ingen som slår tillbaka med samma idiologiska glöd på vår sida som hos jaktmotståndarna.

Detta skapar ett åldersglapp i jägarkåren som redan görs tydlig av jaktliga föryngringsproblem i storstäder. Precis som den ekologiska bubblan kommer den jakthatiska bubblan att spricka på sikt, men gud vet vilka stolligheter det skall leda till innan dess.

Ekologerna käkar förresten gärna viltkött på grunderna att dom är uppfödda utan kemiska tillsatser. Tyvärr käkar ett rådjur betydligt hellre på ett fält som fått lite nitratkväve då det påverkar smakheten och proteinet i fodret. Men den kunskapen kan dom få leva utan så länge

MVH

Ja.... Sådant här blir det inte mindre av i framtiden, så det är bara att vänja sig.

Den första artikeln känns inte motiverande att svara mot. Den typen av debattörer kan man inte "omvända" eller resonera sig fram till något vettigt. Sådana människor undviker jag.

Den andra artikeln är gjord av någon med andra åsikter än oss jägare, men som för den del alls inte är dum eller ointelligent.

En sådan här människa skulle jag gärna debattera med.

Huruvida det är svårt att försvara jakt...?

Det finner jag inte svårt alls. Jag har förståelse för att det kan vara starka motsättningar mot jakt, men jag har inte det minsta svårt att motivera varför jag själv jagar.

Att i de egna leden påstå att det är "fel" att jaga för troféer, eller "fel" att jaga för kött, eller "fel" att skjuta predatorer utan att ta vara på vare sig det ena eller andra, är bara Så onödigt.

Dessa jägare som påstår sig veta mer, vara mer etiska, vara "bättre" än alla andra jägare, hjälper inte till att bevara jakten i vårt land på något sätt.

Själva jakten för mig ger välbefinnande. Jag jagar för att det ger mig någonting. Allting.

Kött, troféer, spänning och tillfredsställelse över att kunna påverka viltets förutsättningar i markerna. Tillfredsställelse över mina egna handlingar och kunskaper när allt går bra.

Skogen är min trädgård. Mitt lantbruk. Mitt arv. Och min plikt att förvalta det på ett sätt att nästkommande generationer får glädjas som jag gör.

Jag jagar för att när jag gör det...så känner jag mig lyckligare och friskare än vid något annat tillfälle i mitt liv.

För mig är det så lätt att förklara...

Det blir ju längre avstånd från skog och mark, jakt och fiske för många människor och då tar man sig rätten att föreställa sig en massa saker. Nu har författaren Anders bestämt sig att uttrycka sin subjektiva åsikt om jakt och haft turen att få in den i en massa tidningar.

Sedan om han har rätt eller fel det är en annan sak men det är hans verklighet som han beskriver. Jag tror att han antagligen är medlem i ROKS då han i princip beskriver män som djur. Det bästa, i min mening, att låte detta vara utan låta skribenterna leva i sin egen lilla värld.

Jakt och särskilt trofe´jakt är mycket svår att försvara.

Är nog det lättaste att försvara. Säger jag som åkt runt i en bil o pangat djur som står bundna vid ett träd i Afrika o bara väntar på att bli skjutna

Trofejakt är inte att skjuta första bästa djur med horn på huvudet. Trofejakt innabär inte att köttet lämnas i skogen sedan man skurit av huvudet. Dessa 2 argument hör man ofta från motståndare till trofejakt.

Trofejakt riktar sig efter vuxna mogna handjur ibland tom övermogna. Dom har gjort sitt i aveln för att säkra artens fortlevnad och bör lämna sin plats till en yngre virilare förmåga. Så går riktig trofejakt till som den bedrivs i utlandet. Här i Sverige bedrivs fan ingen riktig trofejakt. Titta på alla skitbockar o älgar som skjuts i detta landet. Har ju knappast ngt på huvudet i många fall som skulle platsa som en trofe. Likväl stoltseras det med dessa ynkliga trofe'er på väggar runtom i landet. Här oxå faktiskt ;D

Hon är kär, det hör jag det ;D

Nä faktiskt inte. Det är bästa kompisens fru.

Fast det är klart....

Ekologerna käkar förresten gärna viltkött på grunderna att dom är uppfödda utan kemiska tillsatser. Tyvärr käkar ett rådjur betydligt hellre på ett fält som fått lite nitratkväve då det påverkar smakheten och proteinet i fodret. Men den kunskapen kan dom få leva utan så länge

MVH

;D ;D ;D

är det inte snart säsong för jakt på djurens rätt ............. eller dom är kanske lovliga året om ??? ??? ;D ;D

detta gör mig arg. visst kan man tycka att djur lider av jakt. jag mår dåligt av skadeskjutna djur, men

1 jakt är mer humant än djur som är instängda i trånga utrymmen å sen blir MAX hamburgare

2 vi har lång tradition av jakt. man ska inte trampa på andras livsstil, speciellt inte om man aldrig varit med på jakt och sett dess tjusning. vara öppen för andra levnadssätt än sitt eget. det gäller även jägare. okej att vara vegeterian om man kan motivera sig. (t ex man äter inte kött i protest mot att djur är instängda i trånga utrymmen och får liggsår och sen avrättas för att bli mat. djur som bara lever för att bli mat helt enkelt)

jag tar inte upp vegeterianernas morötter å pissar på dom, därför ska inte dom hindra vår jakt

3 viltvård, uttjatat uttryck

4 i framtiden kommer det inte att vara hållbart att importera mat från andra delar av världen, så vi måste ta tillvara på det vi har

5 mindre bilolyckor

6 sen finns "humana" delar av jakt. t ex då man är ute i natur med kaffe, hund och snus och

då man har lyckade jakter utan lidande, o sv.

när dom skriver onda saker om jägare känns det som ett slag i ansiktet

Inte mycke medhåll jägarna får när man läser bloggkommentarerna under artikeln om den skjutna björnen.

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article2129977.ab

jag har inte ens tänkt läsa blaskan. risken finns att jag blir mer än måttligt upprörd