vad tycker ni gäller med hundar nära småbarn???

svårt ämne. under uppväxten simmade jag formligen bland hundar. blev själv biten i ansiktet av en hund när jag va liten. hunden var mycket gammal (16 år)och hade många fel på kroppen, därav den konstiga reaktionen på ett litet barns skrik (hugg mott ungens nylle!) har idag inga men av det, bara små ärr. det va även en "familjeras", golden retriever,men den va som sagt inte frisk (veterenärens råd en par veckor innan incidenten va att behålla hunden, trots alla mediciner och allt lidande)

har en golden nu, som är avlägsen släkt åt den som bet mig, ironiskt nog.

har sett hundar som passar i småbarns närhet, som tål att barn skriker och sliter i hundens öron, och hunden bryr sig inte.

har sett arga hundar som inte passar i barns närhet, men är det endå.

vad jag vill ha sagt är:

hur försiktig ska man vara med barn och hundar? vad finns för råd åt hundägare innan storken kommer?vad är era erfarenheter?

jag har ett djupt ärr efter traumat, och det är barn och hundar tillsammans.

trots att jag har en snäll hund, och vet många hundar som inte skulle skada NÅGON

Mina barn växer upp med mina hundar och introducerades för hundarna redan när vi kom hem från BB.

Inget barn är någonsin bitet av familjens hundar eller ens utomstående hundar.

Att ha stabila trygga hundar är en förutsättning för att det ska gå bra, även om barnen gnager på tassar, petar i ögon/öron, drar i alla som går att dra i, tar saker från munnen etc.

Mina raser under barnens uppväxt har vait

Terriers

Finsk Lapphund

Finsk spets

Jämthund

Border Collie

Lapsk vallhund

Äldsta barnet är nu 17, mellanbarnet är 14 och yngsta är 6 och som sagt; Ingen hundbiten.

Jag tycker det är bra för barn att växa upp med djur överlag och lära sig ta hänsyn till djur, ta hand om dem, tycka om dem etc., men det kräver ju bra hundar och bra koll från föräldrarnas sida och kanske det viktigaste av allt; Att de vuxna runt omkring barnet och hunden/hundarna är kapabbla att läsa hunden och se när den behöver hjälp från ägaren.

Alla hundar klarar inte av att göra rätt om de blir lite trängda, vilken man som ägare lätt ska se. Om inte så ska hunden slippa umgås med småbarn.

Håller fullständigt med Jämta.

Men jag vågar knappt vända ryggen till när min 1åriga dotter är i närheten av min 3,5 månadersvalp.

Valptänder är vassa och allt ska slickas å smakas på. Det kan lätt skrämma en liten tös på ett år, hur tuff hon än må vara!

Barn som växer upp med djur visar ju också respekt för dem. Visst kan barn hantera katter å hundar rätt hårt, men jag har aldrig sett att nåt barn som vuxit upp med dessa varit rent dum med djuren.

Själv var jag med om en gammal halvdöv och blind labrador i mina unga år. Han var inte riktigt pålitlig. Men det berodde väl just på att han inte hörde eller såg att man närmade sig ibland. Ingen blev skadad innan hunden fick lov att avlivas, men jag fick nog lite mer respekt för hundar över lag!

Som hundägare gäller det ju att förstå sin hund och kanske göra nåt åt saken innan det händer en olycka.

Kan inte säga det bättre än Jämta.

Har 3 ungar och 3 hundar som alla bor ihop.... inomhus dårå

Inget av barnen har blivit hundbiten av husets hundar.

Hänt därimot att 2 av dem blivit hundbitan av ett par andra kräk.

Själv har jag 3 ärr efter instablia jyckar, ett från barnsben när jag blev huggen rakt över bröstet av en schäfer.

Skojbråkade med hundens lillhusse, varpå hunden nog tog sin lillhusse i försvar.

Lika viktigt som att fostra fyrbeningarna är det att lära barnen hur man umgås med hundar.

Finns ingen anledning att låta småbarn göra va de vill med hundarna.

Man ska inte lita hundraprocentigt på jyckarna heller.

Finns mycket som kan förändra en hunds beteende eller göra att toleransnivå sänks gentemot flockens "valpar"

Smärta, trötthet, sjukdom osv.

Mindre barn ska umgås med hund under vuxens uppsikt.

jo. visst är det så. jag tror det inte beror så mycket på hundrasen, utan att hundägaren kan läsa hunden.

Oftast anpassar sig väl hunden efter barnen, men jag tycker man skall skaffa hunden efter barnen. Då får den vänja sig från början...Det tror jag är absolut det bästa...

Känns inte nödvändigt att skriva något här efter Jämta, som säger allt.

Här cirkulerar ju en del hundar, så jag har alltid haft både hundar i huset när det kommit barn i bilden, och fått nya hundar efter barnens tillkomst. Ska jag våga mig på en generalisering, så vore det nog att små raser och små barn samt stora raser och större barn kan ge lite mer arbete än små raser - stora barn respektive stora raser - små barn.

Jag tycker nog att det är enklare att ha hunden före barnen, om vi pratar nyanskaffning av objekten.

Valpar är svårare att ha jämte små barn, av naturliga skäl. Jag har Alltid litat på mina vuxna hundar! Och de har Alltid fått nosa över den nya familjemedlemmen rejält, med en gång. Visst kan bebisen bli rätt så slafsig av denna kärleksfulla behandling, men så är det att bli medlem i vår familj.

Konsten är att kunna slappna av och låta hunden vara med barnen, på hundars vis. Ett mycket litet barn är inget som hunden ser som ett problem i rangordningen, och man får som förälder försöka att inte hela tiden verka orolig inför hunden. Detta skapar en misstänksamhet från hunden, och den kommer dessutom att invänta ett tillfälle att undersöka barnet när du inte är där, vilket är sämre än om den får stilla sin nyfikenhet med dig närvarande.

Det är däremot inte helt ovanligt att en vuxen hund visar en beskyddarinstinkt gentomot den lilla familjemedlemmen och besökare till familjen, så här kan man vara lite observant den första tiden.

Litar du på din hund i vanliga fall, så gör det nu också. Har Du problem med hunden - ja, då ska du tänka dig för en gång till hur du ska tackla situationen. Ingen hund är mer värd än ett barn.

I övrigt så gäller det bara att ha koll på att inte barnet ständigt stör hunden - och detta gäller särskilt om du skaffar valp efter barnet - vid tillfällen då den har rätt till vila.

Jag rekomenderar ingen att skaffa en valp - definitivt inte om det är första hunden - om man har barn under 3 år i huset.

När jag föddes fanns det en 2årig Vorsteh i huset. Mina föräldrar har berättat att dom la mig på sängen och gjorde precis som BäckaBengtsson, lät hunden hoppa upp och snusa igenom hela mig. Sen var det bra med det, då var jag en medlem av flocken. Hur det sedan gick till att jag trots att jag var liten låg över denna stora hund i rang vet jag inte, men det var iaf världens snällaste vovve som aldrig skulle ha tänkt tanken att ta till tänderna även om jag drog henne i öronen, svansen, la mig på henne....osv. (Krävdes lite dressyr av mig också innan jag fattade hur man skulle bete sig med hundar )

Iaf så tror jag inte alls att det är nått problem att skaffa barn efter att man skaffat hund eller skaffa valp när man har små barn. Har man bara ledarskap och lär hunden (och barnet) vad som är rätt och fel så ska det inte vara några problem. Och som det nämnts tidigare så är det A&O att kunna läsa sin hunds signaler!

Sedan vet även jag att det finns väldigt ostabila hundar som oavsett hur man gör inte fungerar med barn (eller andra människor), men då vet jag ju även att det finns en hundhimmel med de sällajaktmarkerna där en så pass ostabil hund har det betydligt mycket bättre!

Jämten jag har skulle jag inte vilja ha runt små barn. Men det beror på att han är uppvuxen utan kontakt men barn och sen är han så väldigt glad och lite slamsig trots sina 6 år. Han är världens snällaste och skulle aldrig göra nått ont men jag tror att han i sin glädje skulle hoppa och springa omkull allt som väger mindre än 50 kg. Det kan nog ox`n intyga.

ibland kan jag undra över människor man möter ute, om de överhuvudtaget har uppfostrat ungarna! mina ungar 3 st och 4 hundar har ju fått lära sig att aldrig gå fram till en annan hund utan att fråga. inte röra hunden när den sover osv. har sålt valpar några gånger och största frågan har varit är valpen/hunden barnvänlig. jag skulle vilja vända på det lite. Är barnen hundvänliga. Man ska ha respekt för hunden med. De är ju fam medlemmar. här rullar de runt i stora högar på golvet och brottas, den som har svårast är tysken för han vill ha barnen för sig själv utan de andra hundarna. en liten svartsjuk sak..

har även 3st norska skogskatter.. och de lever. kattungar som föds har överlevt i stor mängd utom sista kullen som blev reducerad från 5 till 3 av karelartiken. katt mamman "tokan" tog med sig de 3 veckor gamla ungarna på natten och la i bäddan hos tiken som älskar våra katter så hon tvättade ihjäl de små liven, fanns inga bitsår på dom ens. sista kullen av dyra skogisar här!! vet ju att hon inte menade det men ändå!! en jakthund är en jakthund