Vet att jag kör huvudet i getingboet nu . Men va fan, här är ju så lugnt ändå.

Vad jag vill snacka om är löshundar för eftersök på vildsvin. Vi behöver ju inte snacka raser utan hallå oss till arbetssätt.

Har sett att det är många som använder drivande hundar. Funkar det? Och hur?

Min tanke är ju att en drivande hunds uppgift är ju att få fart på viltet. I mina ögon rimmar det dåligt med en eftersöks situation.

Vad tycker ni? Förklara gärna om och varför jag har fel.

Tycker inte du har fel, syftet vid eftesöket är ju att få stopp på grisen och till det krävs en hund med ställande egenskaper via generna eller via erfarenhet osv. Läste precis nya Svensk Jakt.. gav en del att fundera på... lackade ur rejält på en hundklubb faktiskt

Mvh!

Vet att jag kör huvudet i getingboet nu . Men va fan, här är ju så lugnt ändå.

Vad jag vill snacka om är löshundar för eftersök på vildsvin. Vi behöver ju inte snacka raser utan hallå oss till arbetssätt.

Har sett att det är många som använder drivande hundar. Funkar det? Och hur?

Min tanke är ju att en drivande hunds uppgift är ju att få fart på viltet. I mina ögon rimmar det dåligt med en eftersöks situation.

Vad tycker ni? Förklara gärna om och varför jag har fel.

Bara in med huvudet du!

Skulle tro att det är precis som du skriver; rasen är oviktig utan att det är arbetssättet som är det viktiga. Om vi ser till själva syftet med att släppa en eftersökshund, dvs antingen avliva det skadade djuret alternativt få det att stanna så det går att avliva, så finns ju flertalet spetsar som, i mina ögon som är totalt oduglig vid ett eftersök, på grund av att de inte är ställande hundar, utan det är mer frågan om att skälla när viltet står till och inte få viltet att stanna. Att skälla på vilt som står still klarar nog en hel del hundar. Men att få en lätt skadad gris att stanna, som inte vill, är ingen enkelt uppgift. Jag har haft del i en hund som klarat det, men den jagar i de sälla jaktmarkerna nu.

Just detta arbetssätt ser jag få raser/hundar som har som primära uppgift. Men det finns en del som klarar av det oavsett ras. Hundar som klarar gå ifatt en skadad gris och ligga på så hårt att den tvingas stanna. Detta är ännu mer individberoende än rasberoende. Som jag ser det idag så är det nog enbart de raser som är specialiserade på just eftersök som borde vara de som man kan anta ska ha ett arbetssätt för eftersök.

Jo som sagt det finns dåliga och bra hundar inom alla typer av hundar så det kan vi ju se förbi.

Men om vi jämför en rastypisk spets så är ju dens mål att få stopp på djuret, men däremot en kortdrivare ska ju jobba för att få igång viltet.

Vad jag egentligen undrar är ju om det funkar ändå med kortdrivare? Och i såfall varför?

Jo som sagt det finns dåliga och bra hundar inom alla typer av hundar så det kan vi ju se förbi.

Men om vi jämför en rastypisk spets så är ju dens mål att få stopp på djuret, men däremot en kortdrivare ska ju jobba för att få igång viltet.

Vad jag egentligen undrar är ju om det funkar ändå med kortdrivare? Och i såfall varför?

Blandar du inte ihop aggerandet vid jakt och vid eftersök nu? För mig är det två helt olika beteenden som spelar in. Den enda typ av hund som är lämplig för ett eftersök är ju egentligen den renodlade eftersökshunden. Vars mål och mening är att den skadade djuret ska dö. För mig har det inget med ståndhundsarbete att göra.

Vidare så bör ju då en kortdrivare vara lämpligare dennes uppgift vid jakt är att gå på grisarna hårt så de flyttar sig alternativt står kvar och försvara sig. Medans ståndhundes uppgift är att skalla då djuren står still för att tala om för föraren var de är.

Men då har jag skillt ut själva "närstriden". I många fall har en spets, på grund av sitt jaktsätt, större benägenhet att förfölja längre sträckor än t ex en kortdrivare även om långa förföljande av en lös hund inte är något som bör behövas vid ett eftersök.

Nu hoppar ni båda två i galen tunna och börjar älta kortdrivare kontra ställande.. Lycka till med det!

Jag skrev iofs ställande eller annan lämplig jycke eller hur jag nu formlerade det. Med det avsåg jag då en jycke vars arbetssätt på skammat vilt handlar om att just döda alt se till att få dödat. Precis som Max är inne på så spelar det urspungliga arbetssättet osv ingen som helst roll. Sett flera kortdrivare jaga ifatt vilt fullkomligt tysta enbart och uteslutande i syfte att antingen avliva eller få stopp på, de kan alltså koppla om arbetssätt efter uppgift vilket då innebär att den som stirrar sig blind på tex ställande dessvärre missar en hel del bra hundar faktiskt.

Mvh!

Nu hoppar ni båda två i galen tunna och börjar älta kortdrivare kontra ställande.. Lycka till med det!

Jag skrev iofs ställande eller annan lämplig jycke eller hur jag nu formlerade det. Med det avsåg jag då en jycke vars arbetssätt på skammat vilt handlar om att just döda alt se till att få dödat. Precis som Max är inne på så spelar det urspungliga arbetssättet osv ingen som helst roll. Sett flera kortdrivare jaga ifatt vilt fullkomligt tysta enbart och uteslutande i syfte att antingen avliva eller få stopp på, de kan alltså koppla om arbetssätt efter uppgift vilket då innebär att den som stirrar sig blind på tex ställande dessvärre missar en hel del bra hundar faktiskt.

Mvh!

Tror nog att vi båda inser att en sådan debatt inte leder någonstans..

Spår är spår och vilt är vilt, att få tag på skadat vilt kan kräva både det ena och det andra av en hund oftast så kräver det mycket mer än man kan tänka sig, att lita på allroundraser eller lita på spetskompetens läs inte det som ras utan som specialist.

Det går att göra en marathon löpare av de flesta människor, men man måste träna för uppgiften, samma sak gäller hundar, ingen hund blir bra av att ligga och dega på soffan, sen får det vara en gråhund, stövare, tax, drever, tjt, wachtel, labbe eller bayare.

Har man en spårvillig individ som verkligen vill förfölja det vilt man anvisar utan att byta till något roligare så gäler det att träna hunden och utöka hundens kopetens, det ångrar man knappast den dag det gäller och man lär sig massor.

Svårdeffinerat..

Haft en Münster som höll i det som hon klarade hålla o ställde skadad älg o gris.

Men jagade friskt vilt gjorde hon bara typ 5-600 m oftast tyst, ibland ett o annat skall.

Sköt flera skammade grisar som hon ställde.

Hade en Tyskterrier som skulle döda allt som det kunde tänkas finnas lite liv i, till o med bildäck...

Han skulle alldrig skällt ståndskall på nått... tur vi inte hade gris på den tiden..

Snackar vi ståndhund så är jag nog av den uppfattningen att en effektiv eftersökshund på gris ska ha långt o envist förföljande och använda tänderna om nasse inte vill stanna.

Står den så är det inte nödvändigt att gå på o slåss med grisen men hunden ska vara tätt på nassen.

Helt meningslöst om jycken står 15 m från o gapar.

Helst ska jycken provocera grisen till utfall när husse är på plats= lättare o komma till skott.

Jycken ska heller inte lägga av förren grisen är död.

Känner en laika som passar in på den beskrivningen.

Har oxå träffat en wachtel som ledigt skällde ståndskall på gris i minst 4 timmar. Tyvärr blev den påkörd i allt för tidig ålder.

Inte faen vet jag om varken jag eller ni blev klokare...

Svårdeffinerat..

Haft en Münster som höll i det som hon klarade hålla o ställde skadad älg o gris.

Men jagade friskt vilt gjorde hon bara typ 5-600 m oftast tyst, ibland ett o annat skall.

Sköt flera skammade grisar som hon ställde.

Hade en Tyskterrier som skulle döda allt som det kunde tänkas finnas lite liv i, till o med bildäck...

Han skulle alldrig skällt ståndskall på nått... tur vi inte hade gris på den tiden..

Snackar vi ståndhund så är jag nog av den uppfattningen att en effektiv eftersökshund på gris ska ha långt o envist förföljande och använda tänderna om nasse inte vill stanna.

Står den så är det inte nödvändigt att gå på o slåss med grisen men hunden ska vara tätt på nassen.

Helt meningslöst om jycken står 15 m från o gapar.

Helst ska jycken provocera grisen till utfall när husse är på plats= lättare o komma till skott.

Jycken ska heller inte lägga av förren grisen är död.

Känner en laika som passar in på den beskrivningen.

Har oxå träffat en wachtel som ledigt skällde ståndskall på gris i minst 4 timmar. Tyvärr blev den påkörd i allt för tidig ålder.

Inte faen vet jag om varken jag eller ni blev klokare...

Det är precis som du skriver, det är många bitar som ska falla på plats och jag tror att det inte går att påvisa att ett speciellt typ av jaktsätt skulle ge en bättre eftersökshund. Men däremot tror jag att man borde kunna se vissa mentala egenskaper som man nog skulle kunna vara mer avgörande än andra.

Max skrev: "I många fall har en spets, på grund av sitt jaktsätt, större benägenhet att förfölja längre sträckor än t ex en kortdrivare även om långa förföljande av en lös hund inte är något som bör behövas vid ett eftersök." Detta kan jag nog inte hålla med om. En eftersökshund MÅSTE, tvärt om, ha ett i den närmaste oändligt förföljande! Det får helt enkelt aldrig släppa ett skadat djur som går undan. Inte minst på gris så är denna ju benägen att pinna iväg väldigt långt efter påskjutning, framför allt vid benträffar, men även vid andra träffar, framför allt om den "hör hemma" på en annan mark. En riktigt bra eftersökshund måste, om vi talar om ställandefasen - det behövs ju även spårning – vara lättrörlig, skarp, modig och grymt ihärdig. Sedan har rasen kanske ingen betydelse, men helt klart sannolikheten att finna dessa egenskaper större hos laikor eller jämthundar än labbar t ex. Många wachtlar är kanonbra men då duger inte typen som är avlad på att bara jaga rådjur. Men som sagt - alla hundar, oavsett ras, som har ovanstående egenskaper duger.

Max skrev: "I många fall har en spets, på grund av sitt jaktsätt, större benägenhet att förfölja längre sträckor än t ex en kortdrivare även om långa förföljande av en lös hund inte är något som bör behövas vid ett eftersök." Detta kan jag nog inte hålla med om. En eftersökshund MÅSTE, tvärt om, ha ett i den närmaste oändligt förföljande! Det får helt enkelt aldrig släppa ett skadat djur som går undan. Inte minst på gris så är denna ju benägen att pinna iväg väldigt långt efter påskjutning, framför allt vid benträffar, men även vid andra träffar, framför allt om den "hör hemma" på en annan mark. En riktigt bra eftersökshund måste, om vi talar om ställandefasen - det behövs ju även spårning – vara lättrörlig, skarp, modig och grymt ihärdig. Sedan har rasen kanske ingen betydelse, men helt klart sannolikheten att finna dessa egenskaper större hos laikor eller jämthundar än labbar t ex. Många wachtlar är kanonbra men då duger inte typen som är avlad på att bara jaga rådjur. Men som sagt - alla hundar, oavsett ras, som har ovanstående egenskaper duger.

Jo, jag skrev nog lite oklart. Det jag menade med att ett långt förföljande inte skall behövas, menar jag att man, enligt min mening, inte bör släppa en lös hund på ett eftersök förän man verkligen är säker på att hunden har kontakt. Innan dess är det spårhunden som har den till uppgift att aldrig släppa spåret.

Den hunden som släpps på eftersöket ska enligt mig iaf, inte ha till uppgift att under ett långt egen händigt spårande ta sig till det skadade djuret.