Stressigt som fasen men han i alla fall köra ut nya vakkojan till den nyaste åteln, va klar med placering och röjning vid 20.00.

Hem o hämta bössa o kastade i mig 2 mackor.

Sen åkte jag med 2 av kiddsen 9 o 12 år och polare med son ut och var på plats kl 21.00.

Jag o avkomma satt i nya kojan och polaren o son i farsans torp.

Har varit gris på flera ställen nu ett bra tag.

På torpet visste jag att det skulle komma en galt mellan 21.00-23.00 därefter brukar det dyka upp suggor med kultingar.

Vad som varit o hälsat på vid nya åteln hade jag ingen aning om.

22.20 kommer galten ut hos polaren, den var framme en gång och snodde en macka och rusade in igen.

Andra gången den kom fram så blev den på plats med nästa macka i munnen när det small.

I vår koja hände inget o ungarna började skruva på sig, eller de gjorde de nästan direkt vi stängt dörren…

Höll dem lite sysselsatta med mobilens sudoku spel.

Jösses va de har svårt att sitta still o va tysta…

Vi hörde aldrig polarens skott, ändå är det inte mer än 1,5 km mellan.

Lyckades nog o få kojan hyfsat ljudtät iallafall.

Fick ett samtal att grisen gjorde dödsrycken, han skulle precis gå ner till den.

Ok vi kommer väl strax sa jag.

Vi satt kvar lite o då rann ett myller av kultingar fram över åteln och i släptåg kom 4 vuxna grisar. 1 rejält stor och så förmodligen hennes syrra och 2 av deras döttrar o om vi lyckades räkna rätt så var det minst 15 randiga kultingar.

Möjligt att den minsta rödbrune var en gylta men farsgubben har sett gruppen vid torpet innan och fått för sig att en kulting höll sig hos den mindre suggan så jag ansåg att inget var skjutbart.

Ungarna lite besvikna förståss.

Vi studerade dem en stund och så öppnade vi luckan för att lyssna lite mer på de ätande grisarna.

Suggorna va rätt varska, for hit o dit och var allmänt oroliga efter några minuter drog de vuxna och kultingarna stod kvar.

De tyckte nog att den där stora lådan inte varit där förut..

Ett varningsgruff o så var det tomt på gris, vi packade ihop och åkte o tog hand om polarens lille galt som vägde 60 kilo levande.

Lite irriterade att han fick den på plats… hade behövt spåra lite med den svarte..

Han sköt förresten med 6,5x55 och Alaska..

Lite sunkiga bilder med mobilen.

I vår koja hände inget o ungarna började skruva på sig, eller de gjorde de nästan direkt vi stängt dörren…

Höll dem lite sysselsatta med mobilens sudoku spel.

Jösses va de har svårt att sitta still o va tysta…

Känner man igen det, eller..?!

Inte var vi så rastlösa när vi hängde på farsorna när vi var små, inte?

Trevligt verkar ni ju haft i alla fall!

O nej inte va vi det...

Jag brukade få sitta själv i ett torn eller på ett pass o så sa farsan att kommer det någon så göm dig, går inte det så säg att pappa kommer strax..

Sitter fortfarande i... alltså brukar försöka jaga utan att synas för almänheten..

Står jag på vägpass så backar jag in i skogen om det kommer en bil osv...

Känns lite som rena ÅsaNisse arvet...

O nej inte va vi det...

Jag brukade få sitta själv i ett torn eller på ett pass o så sa farsan att kommer det någon så göm dig, går inte det så säg att pappa kommer strax..

Sitter fortfarande i... alltså brukar försöka jaga utan att synas för almänheten..

Står jag på vägpass så backar jag in i skogen om det kommer en bil osv...

Känns lite som rena ÅsaNisse arvet...

Det där känner jag igen!

O nej inte va vi det...

Jag brukade få sitta själv i ett torn eller på ett pass o så sa farsan att kommer det någon så göm dig, går inte det så säg att pappa kommer strax..

Sitter fortfarande i... alltså brukar försöka jaga utan att synas för almänheten..

Står jag på vägpass så backar jag in i skogen om det kommer en bil osv...

Känns lite som rena ÅsaNisse arvet...

Jag gör likadant,

Vet inte riktigt varför men jag anser nog att ingen har med att göra var o när jag sitter på pass.

Låter lite fegt men jag tycker inte om att sitta på pass där bilar går förbi hela tiden, har ett bra pass för duvor men det är brevid grusvägen hemmavid så jag sitter inte där.

Kan vara kul att sätta sig i vägkanten bara för att konstatera att ingen ser en