Det är jobbigt att skriva detta, men jag försöker ändå för att hedra min gamle vän.

1995 föddes Kirre som en bland 5st hundar hemma hos mig allt måste gått väldigt bra för jag såg på kvällen att valpningen var nära och somnade inte före kl.2 trots att jag skulle upp 5. Det första jag hörde då jag vaknade var valpar som gnydde och sällan har jag blivit pigg så fort, snabbt ur sängen och där i valplådan låg 5st torra fina valpar. Genast började jag kolla vad det var för sort och såg att det var 5st hanar och redan här fick jag en favorit han var lite större och hade en klarröd skalle redan som nyfödd.

Det tog inte många dagar innan jag var säker vilken jag själv skulle behålla då han genast stack ut från sina bröder och verkade väldigt trygg och självsäker sedan var han givetvis även långt före sina bröder att kunna klättra ur valplådan och börja utforska världen.

Här ser ni honom som nr.2 från vänster

Med tiden blev jag 100% säker att denna valp skulle jag behålla och det är något jag aldrig ångrat trots att jag följt 2 av hans bröder på nära håll då dem gick till några jaktkamrater visserligen väldigt trevliga hundar även det, men Kirre var väldigt speciellt på ett fint sätt. Det råde aldrig någon tvekan att jag var nummer1 i hans värld och lika självklart var det att han var nummer2 har aldrig känt detta så orubbligt men någon annan hund och tror inte att jag kommer att få göra det i framtiden heller. Som ett exempel på hans tillit är att när klorna skulle klippas var det något han inte gillade och ingen okänd tillät han göra det, men då jag tog fram tången kom han självmant till mig och höll fram tassarna så att det skulle vara så enkelt som möjligt för mig att klippa klorna.

Han föddes i maj månad så första hösten var han för ung för någon riktig jakt och sedan ville det sig så illa att hösten 96 var totalt utan föryngring så injagningen gick segt och det sköts endast 3st tjädrar för honom första hösten. Sedan vart han inte ståndfast och hade rätt dåligt sök den hösten, men som genom ett trollslag var han ståndfast nästa höst då jag började träna honom visst fanns mer att önska i söket som vissa dagar var rätt dåligt. Jag har i efterhand ransakat mig själv och inser att jag jagade alldeles för hårt med denna hund då hans mor blev sjuk och jag stod där med endast en unghund.

Planerna att meritera denna hund på jaktprov lade jag ner då han saknade på tok för många tänder för att gå i avel. Från 3år ålder fungerade han riktigt bra med en ypperlig fågelbehanling hade han blivit en super hund om den riktiga gnistan i söket funnits vilket den kanske gjorde men förstördes av en jaktidot till husse

Här en bild på en av hans första gameltuppar

Med tiden blev han en säker jakthund som med sin briljanta fågelbehandling såg till att min frys alltid var väl fylld med fågel trots att han inte hade den 100% jaktlusten sköt jag stora mängder fågel för honom.

Här en bild på några dagar lyckad jakt

Sedan är jag väldigt nöjd med att han blev drygt 13år gammal och var pigg i kroppen ända fram till slutet. Han fick från 11års ålder leva godagar som jakt pensionär då hörseln gett upp. Jag minns ännu en otäck episod som kunde gjort att han dött redan 4år gammal, jag var och jagade i fjäll nära skogen med honom och hade skjutit en ungtupp sedan kom nästa skall uppe på ett berg. Jag kröp in på detta skall och fick syn på Kirre där han stod nära kanten där berget stupar ner 40-50 meter. Efter att granskat tallen ser jag tuppen men det är lite ris så jag kryper ikring lite och hittar en liten lucka där jag tror mig kunna skjuta ett bra skott. När skottet går flyger tuppen ut över stupet och Kirre rusar efter sedan hör jag ett panik skrik från hunden innan det blir tyst. Går fram till kanten men kan inte se någon hund, men känner stor oro då jag ser hur högt det är och bara skravelsten. Jag får gå en vid bukt för att komma ned från berget och börjar genast ropa på Kirre men han kommer inte så jag går under berget för att försöka hitta honom men ingen hund finns där. Då tänds hoppet att allt kanske gått bra så jag tar fram pejlen och ser att han är rätt nära. Efter några hundra meter hittar jag Kirre och tuppen

Här bilden då jag hittade honom så visst verkar det som även finnarna har vingar

Ja det var lite kort om denna underbara hund skulle kunna skriva en roman om allt vi upplevt tillsammans men detta får räcka.

Vila i Frid Kirre du har fått en fin plats på min gård och jag kommer aldrig att glömma dig

Jag lider verkligen med dig.

Det ser ut som du har många fina minnen att titta tillbaka på och glädjas åt.

Mvh

Micke och Doris

Lars,

För en som mig som aldrig haft egen jakthund och inte förstår närheten mellan husse och hund så vill jag tacka för en fin beskrivning. Kärleken och glädjen du upplevt med Kirre framgår så uppenbart av det du skriver. Bilden på valparna gör att man bara smälter och det hugger till i bröstet när jag läser detta och tårarna kommer.

Kirre verkar ha haft ett riktigt bra liv med dig.

Vh, Rikard

beklagar sorgen Lars.

det såg ut som ni hadde många fin stunder i skogen tillsammans

Beklagar sorgen

Tack alla!

Jag är väldigt känslig men som tur är så går det fort över så nu kan jag läsa denna tråd och inte få klump i halsen längre och bara inse att Kirre inte kunde fått ett bättre liv än vad jag gav honom

Det är härligt det att han fick ett bra liv. Men tomheten efter vännen är ju så tom.. eller vad man ska säga. så förbaskat jobbigt. :/ Men det är bra att det börjar släppa lite nu iallafall. Nya tag o nya tider, inget man kan göra åt ändå.

mvh C-A

huga! detta fick de att knyta ihop magen igen!! men jag vet ju att du har snart ett till rödskinn full av liv på ingång så du torde nog få en fartfylld tid nu i några år med 2st hulliganer men det frångår ju ändå inte det faktum som kommer med åren tyvärr måste erkänna att jag slog en tår av inlägget! tror att jag ska tillängna en kvalitets kväll med lille zeb faktiskt