Jaktledig idag så då får man tid att funderar lite och tanken som kom är varför inte spetsar tar slag. Har bara denna säsongen varit med om ett antal gånger där vi har släppt spetsar av olika sorter på slag eller där det har observerats djur både älg och gris. Ser ju skillnaden på min Wachtel har det varit ute grisar på en åker och de inte gått undan allt för långt så har han ju dom på benen efter några minuter, sen att upptaget kan komma en kilometer bort kan man ju leva med.

Måste ju vara så att det borde vara enklare att hitta åtminstone gris om de tar sig ann slag, för en gris inne i en tät granplantering kan ju inte ge ifrån sig mycket lukt Som en hund ska kunna känna på vind eller har jag fel.

Hade ett exempel när vi jagade älg, jag såg älgen på väg till samlingen och hundföraren åkte nästan direkt dit för att släppa, men hunden brydde sig inte ett skit om slagen utan bara snodde runt lite. Har ju själv en Jämthundsvalp och jag vill att han ska kunna ta sig an slag och även resa på dessa, så frågan är hur gör man. Skulle bli tosig om han blir som de spetsar jag beskriver.

Förstår ju att man ska lägga mycket spår och banda mycket men finns det fler knep, eller vill ni inte att era spetsar ska ta sig an slag utan bar gå i vind.

\Mats

Känner igen problemet. Sett det nån gång i höst jag oxå.

Spåra o banda mycket borde ge bättre intresse för slag.

Det intressanta är om det gäller eftersök att många ståndhundsförare anser att släppa direkt på skottplats/olycksplats är bäst för deras hundar...

Hur va de nu både du o jag upplevt...

Hundar som släppts på iofs oskadat vilt men totalskiter i spåret, är de att lita på i eftersöks situationer ?

De är ju avlade på att leta vilt i vind så jag tror som jag precis skrivit o du med att man ska träna mycket spår om man vill ha ståndhund som spårar bra och följer löpor.

Betydligt mer "spårträningsdos" än på hundar som är avlade för att driva/följa spår.

Ser på Plotten jag har, hon tar med glädje o hojtande an 10-16 timmar gamla spår oavsett om de luktar skadat eller inte.

Tror ingen ståndhund gör det utan grundlig spårträning.

Känner igen problemet. Sett det nån gång i höst jag oxå.

Spåra o banda mycket borde ge bättre intresse för slag.

Det intressanta är om det gäller eftersök att många ståndhundsförare anser att släppa direkt på skottplats/olycksplats är bäst för deras hundar...

Hur va de nu både du o jag upplevt...

Hundar som släppts på iofs oskadat vilt men totalskiter i spåret, är de att lita på i eftersöks situationer ?

De är ju avlade på att leta vilt i vind så jag tror som jag precis skrivit o du med att man ska träna mycket spår om man vill ha ståndhund som spårar bra och följer löpor.

Betydligt mer "spårträningsdos" än på hundar som är avlade för att driva/följa spår.

Ser på Plotten jag har, hon tar med glädje o hojtande an 10-16 timmar gamla spår oavsett om de luktar skadat eller inte.

Tror ingen ståndhund gör det utan grundlig spårträning.

Ja i en eftersökssituation borde det vara än mer viktigare att hunden kan ta sig an ett spår.

Trodde det skulle vara fler spetsägare som skulle ha åsikt om detta och påvisa fördelarna att deras hundar arbetar helst i vind.

\Mats

Jag har en jämte som snart fyller 11 månader. Jag har sett honom gå i både vind och på slag. Jag har en kompis vars ena jämte endast går i vind medan deras andra jämte går på både slag och i vind.

Det är nog lite varierande beroende på föräldrar osv. Jag har inte tvångspårat med honom för att få ned nosen i backen utan hans beteende i skogen är nog något som för honom sitter i ryggraden. Bara spekulationer dock.

Vill man ha en spets med näsan i backen skulle jag satsa mina kort på gålle, avlade som

både led och löshund. Min hund (Laika) använder båda arbetssätten men inte på hur

gamla spår som helst, gissar ca2-3 tim. Tror att de är väldigt individuellt mellan hundar i en spetsras

som tex jämte, min kusins fd hund markerade ett spår efter en älg som gått över en väg,

3 dagar i följd stannade hon och ville efter så visst finns dom

Har en laika på fyra år och han tar slag. Upplever att han börjar med några rejäla snabba sökrundor i vind för att sedan om han inte hittar något gå över till att sätta nosen i backen och övergå till mer spårsök. Och nog hittar han både älg , gris och han gillar även lo, räv, mink, mård och grävling.

Ska tilläggas att jag la ner många timmars spårträning på han de första 2 åren.

/ekebo

Jag har en jämte som i stort sett bara går på vind men vid eftersök och då han går i band så sätter han ner nosen i backen.

Nja. Jag kan inte riktigt hålla med alla skribenter i denna tråd.

Jag tränade väldigt mycket spårning med min hund i ung ålder och jag har märkt att han tar slag. Både kalla och hyfsat varma.

Främst märks det om det är älgtomt i såten, då kan han rota runt i flera dagar gamla spår som den värste stövare

Nu har man ju lärt sig det beteendet så det är ju bara att locka honom med sig, men det är en aning irriterande faktiskt.

Men släpper man på varma slag så tar han spåren tills han lokaliserat älgen och rundar sedan densamma och möter den framifrån. Att komma i spåren på en älg leder i 9 av 10 till toksken.

Naturligtvis tar han även vind och det är väl det han använder sig mest av, men under en höst så är kanske 20% av upptagen långt bort i medvind.

Men det är ju min nuvarande hund, inte säkert att nästa blir likadan. Men visst finns det jämtar som tar slag, det var poängen!

/Mvh Jonas

Verkar som man gett sig in på något som verkligen är något att bita i. Gick en runda i dag med hundarna och ett rådjur sprang över en väg och Zeppo (jämthudsvalpen) vindade för fullt och gick efter men när det inte hjälpte åkte näsan i backen och han gick en femtio meter på spåret. Sen tyckte jag det räckte och visslade in honom. Snart dags att börja med spåren då han nu visar intresse för slag.

Men vilken grej det kunde vara och kunna släppa på slag, såg tre riktigt bra slag i dag i snön efter grisar och ett var efter en riktig bumling.

\mats

Spetsar är avlade att gå i vind men det gör inte saken märkvärdigare än att man kan lära in rätt beteende, då jag vet om att de gillar att vinda in så lär jag in spåret först och släpper inte förrän spåret sitter, att de sen kan skifta får man väl ta som en möjlighet.

På älgjakten så gick jag på en skadeskjuten älgtjur spårade inte många meter förrän han lyfte nosen och drog i vind, gick då tillbaka och tog om spåret då jag villa att han skulle spåra, samma sak igen då gick vi i vind och den låg 50m bort.

Idag tog jag unghunden som jag inte släppt på riktigt än och han tog sig an spår som var runt 18 timmar gamla hängde i riktig bra, en del raser har lättare att hålla spår men man kan träna de flesta att spåra riktigt bra men det kräver sin tid, brorsans gamla jämte går alltid på gamla slag om det inte finns annat, själv har jag två laikor om det gått någon förbi.

Att lära hunden gå i vind först och sen i spår har jag aldrig lyckats få någon riktigt bra spårhund av, de försöker hela tiden göra det lättare för sig själva och gå med hög nos utan att spåra och tappar oftast fokus på spåret vilket man inte vill på eftersök.

Jag hade en Min första Gråhund tränade jag på spår tidigt och hon kunde ägna timmar på nattslag och även dygnsgamla spår till stort förtret ibland... Men en jäkel på eftersök blev det i alla fall. Numer är jag mer sparsam med spår träning med valpar. Efter att den funkar som ståndhund och söker i vind så ökar jag spår träningen. En riktigt bra eftersöks hund saknar jag ibland som följer ett och samma spår oavsett hur många älgar som korsar löpan.

Mvh Tomas

Spetsar och just deras vilja att följa spår är kanske inte den bästa av kominationer, och som någon skrev så är dessa oftast avlade för att söka i vind och med detta genskjuta vilt som antingen står eller flyr undan.

Men faktum kvarstår än dock,,,,hunden spetsen blir vad du gör den till, vill man ha en hund som följer dygnsgamla spår så kan den med rätt träning helt säkert göra så.

Men visst finns det raser som är bättre lämpade till just det arbetsättet än en spetsras ?

Efter ett antal hundar på gården så har jag insett att alla inte har samma arbetsätt trots att de kommer från samma raser, har haft och har i viss mån fortfarande riktigt duktiga spårare som varit helt ur usla ställare och nästan lika ofta har jag fått det omvända.

Mycket hänger på individens sätt att nå sitt mål dvs få vara med då viltet fälls tillsammans med föraren.

Att som envis unghund stå tre byar bort och skälla gris/älg hela dagen ger sällan någon större utdelning, trots att denna gris/älg förföljts i nattspåren hela morgonen fram till upptaget, dessa älgar/grisar blir ytterst sällan skjuten av föraren till hunden iaf.

Har själv en hund i denna modellen och fan vet om den kan anses som bra vid jakt, men som eftersökshund är hon helt rätt i sitt arbetsätt att inte lämna viltet innan föraren kommer på plats och avgör viltets öde.

Men på dessa hårt förföljande hundarna anser jag att inkallningen måste vara i det närmaste 100%ligt, vilket det sällan är då hunden inte är speciellt imponerad av dig och ditt jaktsätt.

Utan mera ser dig som en belastning och en störning, och en som sällan eller aldrig fäller det vilt som hon slitit med hela dagen med !

Du blir till slut enbart är ett !-tecken då du kommer fram på ståndet oftast ett tecken på att nu är jaktdagen slut, har varit med om hundar som helt tystnat då de inser att föraren finns i området.

Nej då tror jag mera på individen som genom bra kontakt håller sig inom normalt upptags avstånd, dvs inom 700-1500m och där söker igenom området dels med hjälp av vittring med även med hjälp av nya spår från vilt.

Denna blir då givetvis inte den bästa av eftersökshundar men helt klart en användbar hund vid normal jakt.

Är man ute efter en hund där man som förare själv kan skjuta vilt så anser jag att kontakten med hunden är synnerligen viktig, och redan från valptiden så måste hunden tycka att jag som förare är imponerande och intressant att vara med,, allt annat är helt uteslutet om framtiden ska ge det som är tanken.

//B

Håller med om att detta går att tränas till bättring. MEN de individuella skillnaderna är enorma. Bara i min hundgård har jag, o har haft, spetsar som är allt från i stort sett naturligt ointresserade av löpor till speciellt min ena hanne som kan plocka hur länge som helst i ett spår och ofta tar upp bortemot två kilometer bort. Är det skadat framför allt. Då kan man sätta honom på spåret o sedan gå och fika, med gps:en bredvid. Men normalt är det väl gråhunden som har bäst förmåga att följa gamla löpor, bland spetsarna.

Som många skrivit så finns det två knep, välja hund från linjer med spåregenskaper och träna spårning. Generellt så är nog gråhundarna bäst och jämtarna sämst på spår av spetsarna.

Min ena laika är spårare från födseln, tog som unghund gärna dygnsgamla spår men har dock lärt sej att sålla i spåren lite nu. Är spåren någorlunda färska, (typ inom 5 timmar) så far han inte sällan 5km och ibland upp mot en mil i spåren.