Jag känner att jag måste skriva av mig lite om det här med eftersökshundar och jag känner coskå att jag kommer att få ett ton skäll för den sakens skull. Men jag tror att det är åt helvete för många hundar som oförtjänt kallas eftersökshundar. Det handlar inte om hundens förmåga att ta ett benskjutet rådjur eller ej, som ofta verkar vara huvuddiskussionen, utan om hundens förmåga att också under svåra och distraherande omständigheter följa ett spår till dess fan kommer och avlöser den.

Jag fick höra en kul sak av min dotter, fyra år: "jag är lika stark som Pippi. Pippi kan lyfta en pall och det kan jag också".

Jag tycker mig känna igen resonemanget. Det är många som har satt morsans cockerspaniel på ett spår efter att ett påskjutet rådjur har gått in i skogen. 80 meter dödsök och där ligger det. Voila! Helt plötsligt har man en eftersökshund... Och jag drar åt mig öronen en smula när jag läser eftersökstrådarna. Staffar, pudlar, flattar och jag vet inte vad. Joddå, minsann, hunden har minsann hittat det rådjuret och den älgen. Och därmed kan den spåra och vips är det en eftersökshund.

Men hur är det med djuren den INTE hittar? Och vilka är omständigheterna när hunden misslyckats?

Inom alla hundraser accepteras detta att man lämpligen väljer hund där det tänkta användningsområdet ligger i mitten av hundens jaktliga "naturtillstånd". Ingen skulle komma på tanken att köpa en jämte för apportering av änder, eller en basset för att ställa älg, eller en schäfer för att peka på ripor. Men vad eftersök anbelangar gäller tydligen att "alla kan tralla" och då baserat på ett fåtal lyckade eftersök - om man har tur.

Nope, jag köper inte det. Det är liksom en annan grej att spåra med en hund som gör det för att avlade till det. Tag bara en sådan "sanning" som att hagelskjutna rådjur inte går i sårlega och att det är meningslöst med eftersök. Jäkla märkliga sårlegor man hittar efter 1,5-2 kilometer då, är det kanske sårlegor som inte finns? Det där är en myt som uppstått på grund av att man inte har hundar som inte fungerar under svåra omständigheter.

Miisstanken jag har är att det är rätt få hundar som klarar av att följa ett spår från en enskild djurindivid en längre sträcka om inte omständigheterna är perfekta:

- inga korsande färskare spår eller andra spår

- inga situationer liknande något hunden löst under tidigare spår och fär den får för sig att göra samma sak igen oavsett om det är rätt eller fel ("förra gången jag kom fram till ett dike hade djuret gått över, jag söker vidare på andra sidan den här gången också eftersom jag är en läraktig hund").

- krav på att ha lyckats förra gången annars är det inte kul att spåra

- alert och pigg förare som tar aktiv del i spårningen

- inga misstag från föraren, typ lintrassel som många hundar skulle uppfatta som ett kommando medelst koppelryck

- temperaturskiftningar eller luftfuktighetsskiftningar som sänker spårbarheten

- etc etc etc

Jag tror att det är särskilt lätt att lura sig till att en hund fungerar som spårhund, jämfört med andra jaktformer. En urkass och beteendemässigt felaktig hund kommer aldrig någonsin att kunna visa upp ett bra harderv. En nakenhund kommer att pinka på trädet orren sitter i, inte kommer den att markera med skall. Men även en urkass spårhund kommer att kunna genomföra ett enkelt spår med precis samma lyckade resultat som en bra spårhund. Och är spåret tillräckligt enkelt går det bra med en hamster också.

Att min dotter kan lyfta en stol gör henne inte lika stark som Pippi...

Jag hoppas på ett inlägg från signaturen Linkis som sitter på en massa statistik från Danmarks schweisshundregister, enligt information från vanligtvis välunderrättad källa. Hoppas på en bra diskussion utan att vi dömer ut varandras hundar för mycket (bara vi komme fram till att bayrare och hannoveranare rockar och att allt annat suger så är jag nöjd )

MVH!

/HerrBerg

Tja vet inte om vi har nått o diskutera för visst har du rysligt rätt...

Alla eftersök bör börja med en spårning.

Lätta dödsök funkar med vad som.

Har vi levande djur som flyr i andra änden av spåret så måste ytterligare egenskaper fram annars blir det likväl ett misslyckande.

Helt rätt att Hannoveranare o Bayrare rockar i spåret.

De är ju givet avlade för den uppgiften o bör vara lättare o få fram bra hundar.

Det som skrämde mig i rasklubben är att ingen av föräldradjuren behöver ha skarpa eftersök i bagaget för att det ska bli en godkänd parning.

Titlar så långa så de knappt får plats på ett A-4 ark säger i mina ögon inte mer än att husse/matte har en massa tid o åka landet runt o utomlands för att gå spårprov.

Finns väl fortfarande ingen provform på skarpa eftersök?

Sen efter lite forskande så verkade många större namn i e-sökssvängen leta utomlands efter hund.

Kanske iofs bara är elaka rykten o jag gick på allt...

Men i mitt tycke så ska en hund avlad för uppgiften klara mer än spåra i evigheter.

Tror och vet väl oxå att det finns hundar av dessa raser som lätt klarar spåra i evigheter o snabbt ställa om o gå ifatt o dra ner eller ställa.

O jag har ju släkting till dessa raser... o blir då partisk..

O sen är jag av den bestämda uppfattnignen att alla skadade djur går i sårlega förr eller senare.

Konsten är bara att sig dit...

Sen är ju frågan om alla är i behov av specialist ?

Meningen med en eftersöksspecialist är ju att den ska få gå eftersök.

Gör jag bara mina egna dödsök ett par om året eller så...

Hur bra blir någon annan jakthund som bara släpps ett par gånger om året?

Tycker ändå man borde kunna använda vad jag nu har hemma i hundväg förutsatt att den är tränad för uppgiften till de få dödsök som stor del av jägarna kommer åt o göra.

Ska vi ha någon ordentlig förändring så måste det nog till ordentlig organisation med opartiska intagningsprov o annat.

Ingen ska in på "erkänt duktiga meriter" så fort det kommer till den kritan så blir det direkt svågerpolitik..

Lagändringar som i princip tvingar folk att använda rätt och bra ekipage för uppgiften.

Utan lagändring så kommer allt flyta på som vanligt...

Hmm.. s..tan va jag spårade ur nu...

Det är inte lätt att vara tung! Herrberg har kastat upp en pall och vi kan väl bolla lite med den ett tag.

Vad är det som gör en eftersökshund till eftersökshund, definitionen är väl som att kalla alla poliser för piketstyrkan, lagen kräver inte mycket för att få kalla sig eftersökshund, men många som är aktiva i det i de trådar jag läst sätter helt andra krav på sig själva och sina hundar, de prov som finns får man väl klassa ungefär lika högt som att fixa baddaren i simning.

Vad är det som gör en bra hund till vad den är, om vi håller oss till eftersök och spår så är det en typ av hund, alla fixar inte att jobba i sele och lina, en del vill pausa för att det blir jobbigt, andra vill det för att det kom en ny doft som måste undersökas eller en fågel som flög iväg, det där envisa och noggranna utan påverkan av yttre positiva och negativa störningar, följa sitt spår och bara tuffa på, kilometrarna blir till mil, det är vad jag vill med min spårhund, kan den ställa så är det ett plus men jag har då hellre en hund till med mig som är liak bra på det som spårhunden på sitt jobb.

Det finns många lämpliga raser och ännu fler individer av ännu fler raser, tänker inte djuploda i vilka just nu, men det viktiga är vad vi använder hunden till, hur den tränas och hur vi ser på dess förmåga i olika situationer, inte ens en bayrare blir världsmästare på soffan, det krävs träning, fantasi och ett lika tjockt pannben på föraren.

Sen är ju frågan om alla är i behov av specialist ?

Meningen med en eftersöksspecialist är ju att den ska få gå eftersök.

Ska vi ha någon ordentlig förändring så måste det nog till ordentlig organisation med opartiska intagningsprov o annat.

Ingen ska in på "erkänt duktiga meriter" så fort det kommer till den kritan så blir det direkt svågerpolitik..

Lagändringar som i princip tvingar folk att använda rätt och bra ekipage för uppgiften.

Utan lagändring så kommer allt flyta på som vanligt...

Hmm.. s..tan va jag spårade ur nu...

Visst är det få som har nytta av en specialist och får användning för den, det är väl ni som plockar av er tomtemasken när telefonen ringer på julafton och åker iväg och där hänger jag på din urspårning som jag varit ganska frän om hur det går till och systemets uppbyggnad, det måste till årliga prov på hund och förare för att bli realistiskt och seriöst, sen ska ersättningen vara där efter, svågerpolitik och rövslickeri ska bort från organisationen.

Ett sånt klokt inlägg ! Tack Herr Berg !

Håller med fullständigt.

Saknar själv , men kommer sannolikt i framtiden införskaffa en eftersöks-spårhund som jag avser endast använda till spårning av skadat vilt.

Tror att om man vill ha en eftersöks-spårhund som man kan lita näst intill 100% på ,så skall den inte användas till annat än skadat vilt.

/ ekebo

Håller med Berg om att kvaliteten på spårhundarna ofta brister. Men hoppas samtidigt att ingen här tror att en spårhund är en eftersökshund, den är en spårhund. Eftersöket består även av ett avslut. På gris är situationerna med djur som skjuts i sårlega helt marginella. Att avla på bayrare eller hannoveranare som inte visat att de har vad som krävs för att ställa vilt är grymt oetiskt. Ja, överhuvudtaget att påbörja ett eftersök, när man inte VET att djuret ligger dött, utan en avslutare/ställare är oetiskt. Vi behöver, än en gång, båda egenskaperna, precis som NS säger.

Man hör ju en del som köpt valp och säger: "Går den inte jaga med så får det väl bli en eftersökshund".

Och visst, med mänger av träning så kanske, kanske det kan bli en eftersökshund. Jag brukar säga att jakten är den enkla biten. Eftersöket är den svåra.

Mycket intressant ämne som det finns hur mycket som helst att skriva om. Jag tycker redan det framkommit många synnerligen kloka synpunkter och jag får väl återkomma med mina egna åsikter och synpunkter vad det lider. Men jag tänkte ändå tillföra en del statistik som Berg efterlyste.

Utan tvekan är det minst 8 gånger av 10 som eftersöket misslyckas på grund av spårhundens bristande förmåga. Det ser vi i schweisshundregistrets årsrapporter och det ser vi i alla nordiska och tyska undersökningar. Jag var själv med och gjorde en studie på eftersökshundar för björn ett par år här och även där stötte vi på stora problem med spårhundarna. Nordens samlade elit när det gäller björneftersök klarade inte av att följa ett björnspår ens 200 meter i medeltal...

Jag tror också att vi här har ett problem som i mångt och mycket faller tillbaka på viltspårproven och tanken att varje jaktlag ska ha en egen spårhund, som då också automatiskt är en eftersökshund. Jag har själv dömt några hundra viltspårprov i mina dagar och ett dylikt säger ganska lite om en hund som sedan ska följa spår av frilevande vilda djur under skarpa eftersök. Inte minst testar man på intet sätt förarens förmåga under ett viltspårprov, en mycket viktig faktor i sammanhanget. Jag tror och hoppas dock att tanken om en eftersökshund i varje by delvis håller på att förändras, tack vare vildsvinens och björnarnas intåg.

Observera att jag på intet sätt anser den lösa eftersökshunden som mindre viktig eller icke nödvändig. Det kanske bara är så att vi inte har tillräckligt bra spårhundar för att rimligt ofta komma till ett läge att släppa den lösa eftersökshunden? Jag tror också att goda löshundar för rå, älg och gris samt björn är mycket vanligare än bra spårhundar.

Observera att jag på intet sätt anser den lösa eftersökshunden som mindre viktig eller icke nödvändig. Det kanske bara är så att vi inte har tillräckligt bra spårhundar för att rimligt ofta komma till ett läge att släppa den lösa eftersökshunden? Jag tror också att goda löshundar för rå, älg och gris samt björn är mycket vanligare än bra spårhundar.

Visst ligger det mycket i det du skriver, man har oftare bättre löshundar än spårhundar och då släpper man den väl fungerande löshunden istället för att lägga krutet på att få fram en bra spårhund.

Intresset svalnar för de entusiastiska spårhundsägarna om de aldrig blir använda p.g.a svåger politik och gammal hävd, har man ett prov och en uppföljning av certifierade ekipage så kommer man mycket längre än att man kör med polarens hund.

Har ett eftersök i gott minne där föraren släppte sin hund ``tidigt´´ älgen hunden ställde var det inget fel på och älgen friskförklarades, 36 timmar senare och sista natten med hällregn gjorde att saken ej gick att fastställa ordentligt som jag vill att det ska genomföras, vi hittade ingen älg och ingen annan heller, men bilen som kört på älgen var inte hel och första försöket på natten hade älgen tagit sårlega efter 150m. Den hundföraren gör inga mer eftersök själv i fortsättningen, han får följa med om det behövs en löshund och släppa när det är läge för det gör hunden riktigt bra, men spåra och göra bedömningar får andra sköta.

Håller med Berg om att kvaliteten på spårhundarna ofta brister. Men hoppas samtidigt att ingen här tror att en spårhund är en eftersökshund, den är en spårhund. Eftersöket består även av ett avslut. På gris är situationerna med djur som skjuts i sårlega helt marginella. Att avla på bayrare eller hannoveranare som inte visat att de har vad som krävs för att ställa vilt är grymt oetiskt. Ja, överhuvudtaget att påbörja ett eftersök, när man inte VET att djuret ligger dött, utan en avslutare/ställare är oetiskt. Vi behöver, än en gång, båda egenskaperna, precis som NS säger.

Tja, naturligtvis, men alla vet nog att schweisshundar ÄR spårhundar och att det är en liksom bara en bonus om de har dådkraft nog att fungera som lösa hundar. Det är inget som man kan förvänta sig.

Exempelvis är vildsvin ett nytt vilt för många - inklusive mig - och det är under sådana förutsättningar svårt att ens veta om ens hund har ställande egenskaper och ärligt talat undrar jag hur man skall kunna få reda på det utan att man testar vid skarpa eftersök. Min bayrare är exempelvis helt oduglig som kortdrivare eftersom han inte fattar att det finns något som heter vindvittring, så det finns få möjligheter att testa hans ställande egenskaper på friskt vilt. Han kommer nämligen. inte att hitta något vilt av sig själv, han vill arbeta inom 20 meter från husse även om man släpper honom. Nåja, man kan ju spåra friskt vilt man har sett och släppa när man kommer nära för att se vad som händer.

Jag har i alla fall sett honom avliva flyende påskjutet rådjur på ett imponerande sätt, och med den nyinköpta Garmin Astro har jag klockat honom till 42 km/h i nattlig rusch vid släpp på rådjur vid trafikeftersök. Kommer nog att ha problem med kopplen ett tag framöver vad älg och gris anbelangar, men jag litar på honom vad rådjur anbelangar i alla fall. Som vanligt handlar det om att lita på sin hund och men också att att hålla önsketänkandet i schack, att inte garantera vad man inte har sett med egna ögon.

Är man osäker på sin spårhunds förmåga till fritt eftersök skall man ta med sig en hund till. Som Linkis säger finns det gott om ställande hundar. Jag skulle inte lita på min hunds förmåga att ställa älg eller gris och då får man anpassa sig till det. Och rådjur är en annan femma, där fungerar jycken i alla roller.

Nyckeln är väl att försöka se sin hunds förmåga så nyktert man kan och hålla önsketänkandet borta, vilket var själva syftet med tråden. Min dotter ÄR inte lika stark som Pippi och hon kommer att bli skitsur om jag säger det åt henne. Precis som en hundägare

Nyckeln är väl att försöka se sin hunds förmåga så nyktert man kan och hålla önsketänkandet borta, vilket var själva syftet med tråden. Min dotter ÄR inte lika stark som Pippi och hon kommer att bli skitsur om jag säger det åt henne. Precis som en hundägare

Helt rätt!

Visst har du rätt Berg.

Att se nyktert på sina egna jyckars förmåga är nog inte så lätt...

Är ju som de brukar..

Snacka gärna skit om frugan/tjejen men säger du nått ofördelaktigt om hund så åker du på däng...

Lite kul fadäs härom helgen...

Liten granplantering som brukar hålla vilt.

In med wachteln, alla pass besatta runt omkring.

Ett sjujädra ståndskall dunkar i planteringen o jag smyger omgående in.

Rappotrerar på radion att det måtste va nått stort, förmodligen gris eller hjort/älg som inte vill flytta på sig.

Hittar hunfan som gapar så in i den.

Ser nått svart framför hunden..

Visar sig vara en helt ordinär smålänsk gråsten...

Visserligen med lite griskit o legor bakom men om det varit nån gris i legan under senaste dygnet vet i faen...

Hur många gliringar får man av jaktpolarna efter nått sånt...

Typ jycken borde nog söka till teatern....

Hm.. nu spårade de visst ut igen... sorry

Visst har du rätt Berg.

Att se nyktert på sina egna jyckars förmåga är nog inte så lätt...

Är ju som de brukar..

Snacka gärna skit om frugan/tjejen men säger du nått ofördelaktigt om hund så åker du på däng...

Lite kul fadäs härom helgen...

Liten granplantering som brukar hålla vilt.

In med wachteln, alla pass besatta runt omkring.

Ett sjujädra ståndskall dunkar i planteringen o jag smyger omgående in.

Rappotrerar på radion att det måtste va nått stort, förmodligen gris eller hjort/älg som inte vill flytta på sig.

Hittar hunfan som gapar så in i den.

Ser nått svart framför hunden..

Visar sig vara en helt ordinär smålänsk gråsten...

Visserligen med lite griskit o legor bakom men om det varit nån gris i legan under senaste dygnet vet i faen...

Hur många gliringar får man av jaktpolarna efter nått sånt...

Typ jycken borde nog söka till teatern....

Hm.. nu spårade de visst ut igen... sorry

De där stenarna är luriga... Jag vet någon på detta forum som SKÖT i en sten under en månskensjakt på räv. Två gånger... Samma kväll... Men jag tvivlar på att den skyldige kommer att ge sig till känna

Edit: kanske skall lägga till att det skedde i den personens ungdomsår, så det är preskiberat.