Jag tränar min borderterrier på viltspår. Blod och klöv. Hon har aldrig haft några problem alls med att följa spåren, det är väl snarare hon som lär mig än tvärtom.

Men jag har funderat på hur man kan göra träningen lite mer realistisk, hon har ju aldrig gått på ett riktigt eftersök, men får ett träningsspår ungefär varannan vecka. När hon kommer fram till klöven känns det som att det blir lite antiklimax, hon vill fortsätta på spåret och man måste leka med klöven för att hon ska bli riktigt intresserad, men sen blir hon såklart stolt så att hon storknar.

Vid ett spårslut så kunde hon se matte på en väg längre bort genom träden, då började hon buffa, morra och markera som en fågelhund. Hon trodde ju att matte var grisen som husse pratat om. Men hon ville inte gå före mot "grisen" utan ville att jag skulle gå först, när "grisen" försvann ur synhåll fortsatte hon på spåret.

Hon var med lös när jag fyllde på min foderspridare, plötsligt började hon varningsbuffa och morra, hon ställde sig bredvid mig och tyckte nog att jag var en idiot som inte fattade. Jag ropade ut i skogen om det var någon där, och då brakade det till och nån slags flodhäst sprang iväg genom riset.

Jag vet inte riktigt om jag vill att hon ska göra så, hon får gärna visa att grisen är nära, men jag vill nog att hon ska fortsätta till jag säger till.

Fråga 1. Ska jag försöka få bort det beteendet och hur gör jag?

Men så vill jag gärna göra spårsluten mer realistiska, ibland när hon hittar klöven så skjuter jag ett skott. Men hon hittar ju ändå bara en klöv och spåret fortsätter. Ett alternativ är ju att låta matte sitta kvar i spårslutet, men hon har haft invändningar mot att sitta i skogen över natten, eller ens ett par timmar. Dessutom är det ju inte en rolig flockmedlem hon ska förvänta sig.

Fråga 2. Behöver jag bry mig och hur ska jag göra om jag ska bry mig?

Jag tränar min borderterrier på viltspår. Blod och klöv. Hon har aldrig haft några problem alls med att följa spåren, det är väl snarare hon som lär mig än tvärtom.

Men jag har funderat på hur man kan göra träningen lite mer realistisk, hon har ju aldrig gått på ett riktigt eftersök, men får ett träningsspår ungefär varannan vecka. När hon kommer fram till klöven känns det som att det blir lite antiklimax, hon vill fortsätta på spåret och man måste leka med klöven för att hon ska bli riktigt intresserad, men sen blir hon såklart stolt så att hon storknar.

Vid ett spårslut så kunde hon se matte på en väg längre bort genom träden, då började hon buffa, morra och markera som en fågelhund. Hon trodde ju att matte var grisen som husse pratat om. Men hon ville inte gå före mot "grisen" utan ville att jag skulle gå först, när "grisen" försvann ur synhåll fortsatte hon på spåret.

Hon var med lös när jag fyllde på min foderspridare, plötsligt började hon varningsbuffa och morra, hon ställde sig bredvid mig och tyckte nog att jag var en idiot som inte fattade. Jag ropade ut i skogen om det var någon där, och då brakade det till och nån slags flodhäst sprang iväg genom riset.

Jag vet inte riktigt om jag vill att hon ska göra så, hon får gärna visa att grisen är nära, men jag vill nog att hon ska fortsätta till jag säger till.

Fråga 1. Ska jag försöka få bort det beteendet och hur gör jag?

Men så vill jag gärna göra spårsluten mer realistiska, ibland när hon hittar klöven så skjuter jag ett skott. Men hon hittar ju ändå bara en klöv och spåret fortsätter. Ett alternativ är ju att låta matte sitta kvar i spårslutet, men hon har haft invändningar mot att sitta i skogen över natten, eller ens ett par timmar. Dessutom är det ju inte en rolig flockmedlem hon ska förvänta sig.

Fråga 2. Behöver jag bry mig och hur ska jag göra om jag ska bry mig?

YES! Proffstrollet från robsoft är här!

Hoppas du har en skön säng i garaget för att om hundens matte får läsa att du kallar henne för gris eller var det flodhäst tror jag du kommer at behöva den!

Nej, skämt åsido. Man vill ju ha en eftersökshund som kan fokusera på sitt eftersök och inte lägga ner möda på viltstörning eller ens "mattestörning" och dit kommer man väl bäst med enveten träning där belöningen för hunden kommer när den funnit spårslutet. Försök att växla mellan olika klövar så att hunden fattar att det kan vara både det ena och det andra man ska söka efter sedan man gått igenom startproceduren som enligt mig bör vara så exakt lika det går varje gång. Genom att med en dåres envishet upprepa samma procedur så tydliggör man för hunden vad det är som gäller. Låter man ALDRIG hunden få cred eller negativ uppmärksamhet för oönskat beteende så väljer den sjäv bort detta. När spårselen är på då finns bara spårslutet som ger belöning, inget annat varken plus eller minus! När spåret är avslutat låter man självfallet hunden glatt söka upp matte i naturen för att stolt visa upp fyndet man gjort i skogen.

Som i all dressyr så är träning och konsekvens A och O - Lycka till!

Qvarnhill:

Men du menar att det bästa är att bara låtsas som ingenting tills hon själv fortsätter på spåret? Jag har varit lite rädd att hon ska ha glömt bort vad hon höll på med när störningen försvinner.

Hur är det där med klöven. Hunden måste ju känna lukten av den eftersom den känner själva spåret. Jag hörde att de i Norge körde helt utan klöv i spåret och bara la klöven på slutet. Men nu kör jag med bara rådjursklövar och hon ska ju mest gå efter vildsvin, borde jag byta?

Hon bara bara gjort ett "riktigt" eftersök och det var 50 meter efter ett rådjur som låg på slutet, jag hade dock varit framme och skjutit ett avfångningsskott. Den gången blev hon inte orolig utan flög på rådjuret och slet frenetiskt i halsen på det (intressant var att var man än satte ner henne så sprang hon alltid tillbaka till halsen och bet där). Det är ju inte direkt heller nåt som är så smart om det är ett vildsvin, men då kan man ju hålla tillbaka med linan.

Startproceduren är alltid samma, lugn tyst röst, på med selen visa var spåret börjar och fråga "Vad har hänt här då?" och sedan när hon börjar gå i spåret så viskar jag bara "Var är grisen? Var är husses gris?" och några bra och så när hon går på. Hon blir verkligen taggad och fokuserad när det är spår på gång, men det är just det här med slutet som jag inte vet riktigt hur jag ska göra med.

Din hund ser spåret som mer roligt än spårslutet helt klart och så är det ju för många.

Spåret är sas självbelönande och då blir spårslutet ointressant. Så länge hunden markerar spårslutet, räcker det faktiskt med det.

Att få hunden att ignorera störningar kan ju vara lite svårare, men när det händer, så visa hunden med kroppsspråk/rösten att den ska fortsätta spåra och stötta den till en början med att komma igång när den blivit störd, så kommer det nog att lösa sig med lite mer träning och erfarenhet av att arbeta under störning.

Jämta:

Så egentligen behövs det inget riktigt klimax på slutet?

Ett par gånger så har vi på skoj följt ett har-, räv- eller rådjursspår som jag sett i snön men då har vi bara följt kanske 100-200 meter och sedan avbrutit. Jag blev orolig att det skulle störa hennes intresse för spår, men det kanske är bra då som lite mer avslappnad träning?

Fan också, nu verkar jag ha fått två motstående råd, antingen strunta i störningen eller leda henne rätt. Det var ju det senare jag gjorde när det hände.

Jag vet ju dessutom vad alla hundmänniskor säger, att det finns 100 gånger så många sätt att göra rätt på som att göra fel på, att hundarna är individer som fungerar på lite olika sätt osv. Men råd kan man aldrig få för lite.

Ja, har man (som du verkar ha) en hund som ser själva spåret som det roligaste, så behövs ingen jättereaktion på hunden vid spårslutet.

Har en likadan här hemma nämligen och hon är lik under den praktiska jakten på ffa klövvilt. Det är arbetet som är det roliga och när väl rådjuret/hjorten är skjutet så är det rätt ointressant (gäller även vid eftersök där djuret hittas dött) och kopplas hon inte upp ganska direkt då, så ger hon sig ut för att hitta nya spår att följa tills hon kommer på ett drivbart vilt igen.

Hare och räv däremot gnappar hon lite i och ruskar om även efter de är döda.

Så summa summarum:

När hon varnar mig för att grisen är nära så ska jag bara strunta i det och uppmana henne att fortsätta i spåret?

Det behövs inget tydligare slut på spåret än att jag säger att det är slut och nu ska vi leka med klöven istället?

I så fall är det väl bra att hon markerar att det finns gris i närheten kan jag tycka, men går du ett skarpt eftersök så ska ju hunden fotfarande kunna spåra vidare, trots störning.

Det som är bra med att hon säger till är ju att du som förare blir uppmärksam på att det finns gris i närheten och kan agera utifrån det och vara uppmärksam på ett annat vis, men efter att ha uppmärksammat dig på det faktumet så ska hunden som sagt fortsätta att spåra när du säger till.

Vid spårslutet räcker det med att hon markerar att hon hittat klöven.

Du kommer säkerligen att få en del olika råd, då de flesta av oss har lite olika erfarenheter, men om du läser de råd du får och plockar godbitarna ur dessa så kommer du nog att hitta rätt recept för just dig och din hund. Hundar är ju individer och det bör man tänka på när man tränar dem. Det är sällan det går att träna 2 hundar exakt likadant även om grundupplägget är det samma.