Har en labbevalp på 16 veckor som är full i fan o inte rädd för nåt utom min kompis! skitjobbigt är det när han hälsar på för hon drar upp på övervåningen direkt, o sist så pissa hon i soffan o skakade i benen. alltid när det kommer folk så löjlar hon sej o hoppar o är jättefjäskig. när han öppnar dörren drar hon direkt... han är en extremt hundkär jägare o har haft massor av hundar genom åren o alla hundar brukar vara som galna i honom! det finns egentligen bara en teori från min sida till varför hon är så förskräckt. Han har en ganska skarp kroppsodör kan man väl kalla det utan o vara för ohyfsad Vi jagar mycket ihop så jag måste få ordning på det hela! Tips mottages gärna.

En t-shirt av han så hon får vänja sig vid hans lukt kanske?

Tror inte på kroppsodören... Den borde i så fall vara lockande!?

Tror på att kompisen bara totalt ignorerar labben och inte ens tittar på den, behandlar den som luft helt enkelt och lämnar över kontaktjobbet till valpen som troligen kommer att upptäcka att kompisen verkligen är en hundkär person.

Ignorera det, kommer att gå över. Träffas ute, låt kompisen hiva iväg lite bollar och annat skoj så torde det lugna sig. Men framför allt ta det lugnt.

Mvh!

Håller med de tidigare talarna. Stressa inte fram något, utan låt valpen få ta det i sin egna fart. Det kommer att gå över med tiden. 

Håller med om att han ska testa att ignorera valpen. Vi människor är generellt sett värdelösa på att prata hundspråk och missuppfattar ofta hundarnas signaler. Ett exempel: en hund som kommer fram för att nosa säger inte "klappa mig" (nåja nu verkar det ju iof finnas undantag från detta) men ändå ska människan böja sig ner över den med ett leende på läpparna - och i hundvärlden betyder blottade tänder ett hot.

Så när din kompis kommer, instruera honom i att strunta i hunden och låt hunden få ta kontakt i sin egen takt. När hunden kommer för att hälsa så fortsätter han bara att ignorera. Förr eller senare kommer han nog att kunna klappa hunden, men se till så att han gör det lugnt och försiktigt. Gå ner på hundens nivå och smek den över mungiporna och på halsen. Inga "Benny Hill-klappar" på huvudet således

Vi har lite problem med Daimler då han alltid ska hoppa upp på folk och slicka dem i ansiktet. Jag har därför börjat med att ignorera hundarna när jag kommer hem till dem vilket har gett som resultat att han inte hoppar lika mycket på mig längre. Andra människor, som börjar prata med hundarna redan innan de är innanför grinden, får dock fortfarande en kopov i ansiktet

människan böja sig ner över den med ett leende på läpparna - och i hundvärlden betyder blottade tänder ett hot.

Nja, det finns leende hundar också. Har en hemma som ler när hon mår riktigt bra men leende hundar är dock ovanliga.

Nja, det finns leende hundar också. Har en hemma som ler när hon mår riktigt bra men leende hundar är dock ovanliga.

Det förekommer att såväl hundar som apor "ler" vid både osäkerhet/underkastelse som för att hota. Har haft ett flertal hundar som "skrattat" då de sett mig... Detta har dock aldrig handlat om hot utan mer för att understryka sin undergivenhet. Extra noga var det då jag jobbade med Rhesusapor att tolka blottade tänder, unga apor "skrattade" ofta för att visa underkastelse medan däremot en fullvuxen och könsmogen Rhesushane snart sagt alltid försökte hota med blottade huggtänder (5-8 cm långa...). Blottade tänder i kombination med uppspärrade ögon var alltid en invit till kamp medans blottade tänder i kombination med en gäspning och tom eller t.o.m undflyende blick bara var en signal om att "jag skiter i dig".

Leendet hos hundar tror jag har en ganska stark nedärvning då det inte är ovanligt att man ser beteendet ganska familjärt.

Det förekommer att såväl hundar som apor "ler" vid både osäkerhet/underkastelse som för att hota. Har haft ett flertal hundar som "skrattat" då de sett mig... Detta har dock aldrig handlat om hot utan mer för att understryka sin undergivenhet. Extra noga var det då jag jobbade med Rhesusapor att tolka blottade tänder, unga apor "skrattade" ofta för att visa underkastelse medan däremot en fullvuxen och könsmogen Rhesushane snart sagt alltid försökte hota med blottade huggtänder (5-8 cm långa...). Blottade tänder i kombination med uppspärrade ögon var alltid en invit till kamp medans blottade tänder i kombination med en gäspning och tom eller t.o.m undflyende blick bara var en signal om att "jag skiter i dig".

Leendet hos hundar tror jag har en ganska stark nedärvning då det inte är ovanligt att man ser beteendet ganska familjärt.

Just hos jämthundar är det vanligt att de flinar Alla vi ägt och i princip alla jämtar i bekantskaps kretsen flinar så det är nog ärfligt

ska ta en promenad i skogen ihop tänkte jag. borde komma en bit på väg med det.

inget ovanligt att labbevalpar är lite "spökiga" Om din vän är lite burdus eller dominant så kan det bli för mycket för henne. men som flera skrivit innan bry dig inte och låt valpen ta kontakt och inte tvärt om så ger det sig.

Nja, det finns leende hundar också. Har en hemma som ler när hon mår riktigt bra men leende hundar är dock ovanliga.

Det förekommer att såväl hundar som apor "ler" vid både osäkerhet/underkastelse som för att hota.

Det finns undantag från alla regler. Nu tänkte jag mer i generella banor.

Jag har umgåtts lite med en jämte som visade tänderna när hon var glad men andra människor, som inte kände till detta fenomen, uppfattade henne som hotfull - om det inte hade varit för den intensivt viftande svansen.

Träffar man en okänd hund så gör man nog ändå bäst i att inte le allt för stort och böja sig ner mot den. Man vet aldrig hur den uppfattar situationen. För övrigt anser jag att människor måste bli bättre på att lära sig hundspråk. Jag har haft tur att hitta en mycket duktig hundinstruktör som har berättat mycket om just detta på kurserna.

För övrigt anser jag att människor måste bli bättre på att lära sig hundspråk.

Den sekunderar jag direkt!

Ignorera det, kommer att gå över. Träffas ute, låt kompisen hiva iväg lite bollar och annat skoj så torde det lugna sig. Men framför allt ta det lugnt.

Mvh!

+1 på denna.

Jag, eller rättare sagt min hund, skrämmade av misstag/oförutseende kompisens valp. Tydligen förknippades jag till den händelsen oxå för valpen betedde sig på liknande sätt även när bara jag dök upp. Men efter ett par besök, då utan hund, och utan att lägga för mycket uppmärksamhet på valpen var rädslan borta. Sen re-introducerade jag min hund och numera hälsas vi båda välkommna av en glad hund när vi dyker upp

Ludgopelle!

Hur gick det med valpen? Blev de kompisar eller?

I sådana här trådar skulle det vara så roligt med en liten "follow-up" om hur saker utvecklade sig! :-)

/Nyfiken