Händer ju inte så mycket på eftersöksfronten just nu. Och eftersom jag och flera med mig gillar att läsa om eftersök så ska jag försöka återberätta en bekants eftersök med hans västlaika. Är han som skrivit det i ett mail till mig, jag har bara redigerat det lite med hans godkännande.

En skaplig galt påsköts ( upplevdes inte som liten men inte så stor heller där den var i vallen) men man lurar sig duktig när det är mörkt skulle det visa sig. Den drog iväg efter skott, kändes direkt att det inte blev bra då han varsnade skytten i skottögonblicket och han var i stort sett rakt emot.

Vi började spåra och hittade snart nog mörkt blod, spåret fortsatte in i en stor blöt mosse där jag släppte hunden (en Vsl), men det blev snart nog problem då varken vi eller hund kom över ett 5 meter brett typ dike med lösflytande jord i ( sånt där ställe där man fastnar) kom till slut över på ett träd som låg över, hunden drog iväg och vi gick efter och fick se att han var rätt då vi fann blod. En dryg kilometer bort kom upptaget, rent ståndskall och inget bråk. Efter mycket om och men kom jag in på ståndet, naturligtvis granungskog som ännu inte e röjd, fri sikt 2 m. På väg in går minst 4 andra grisar undan, då blir man liksom osäker på om det är rätt gris, kom in så nära som 5 m utan att se någon gris, ser hunden men inte mer, efter att ha krupit runt några minuter får jag se ett öga och en bit av nosryggen under en gran ( hunden 1m framför) La upp och höll i nosryggen, men väntade ytterligare en stund då jag inte visste om det var rätt gris, bestämde mig till slut för att de måste vara den så kulan gick och grisen skrek någe så in i helvete vansinningt och drog iväg på sidan om mig med ett jävla brakande, då insåg jag att det här är en stor gris.

Hunden ställde iallafall om igen efter knappt 300m, då bad jag faktiskt kompisen komma med in på ståndet (han väntade på liten väg medans jag gick in) Man känner sig rätt liten med bara pannlampsljus i granungskog med en stor skadad gris.

Kom åter in i närheten utan att se grisen, hörde hur den gjorde utfall mot hunden, till slut kom jag åt så jag kunde avlsuta med ett rent halskott från sidan.

Det var en galt på ca 140 kg med de största betarna jag sett, tyvärr så gick andraskottet in i nosryggen lågt och förstörde övre och undre beten på vänster sida.

Slutklämmen är att jag får vara nöjd över hunden att han höll i och inte fegade ur, för jag var nästan på väg.

( Första skottet hade gått in i midjan och ut mitt i häcken, snacka om skitskott!)

Bara att grattulera till gott arbete och att varken jägare eller hund blev skadad.

Att bedömma storlek på djur kan vara svårt. När jag ifjol sköt älgen på bild här på sidan ropade jag på Radion att jag skjutit en liten tjur. Fick frågan om det var en fjoling. - Nej den är lite större. t.o.m. lite skovel. (Den låg inom synhåll)

Tja, det var ju ingen bjässe. Men 12 pinnar och 250kg slaktivkt är ju inte helt illa.

Vill också ge lite beröm för ett väl utfört arbete av en duktig hund och förare.

Alltid lika kul med eftersöksberättelser. Synd att betarna rök med men har man läge så har man.

Lasse