Limer her inn eget innlegg fra fra forumet på norske Kammeret.no. Mye av betraktningene angående parringer i dette innlegget er gjort utifra svenske annonser/ svenske kennelers nettsider.

Bakgrunnen for at jeg nå undrer litt er at jeg selv parret min glatthåra foxterriertispe i vår for å ha igjen et nytt håp her i flokken, og dermed gjorde noen egne vurderinger. Hun gikk desverre tom, og jeg har den siste tiden lett rundt etter en egna valp andre steder. Jeg har ved div søk på valpeannonser og kenneler på nettet funnet mye som for meg er lettere uforståelig, og vil gjerne høre noen betraktninger fra folk som har vært i miljøet rundt disse parringene/ kjøpt valper fra slike parringer jeg snart skal beskrive om hvilke vurderinger de har gjort for at nettopp disse kombinasjonene skal være interressante.

Hva jeg reagerer på er alle annonsene/ beskrevne parringer av typen: "far typisk revesprenger med effektivt arbeidssett, mor forligger, skutt mange grevling for henne. Mor prøvd i kunsthi, skutt rev og grevling for far... Osv osv osv.. Hva er tanken bak parringa, hva er egenskapene du ønsker å formidle at du ønsker valpen skal ha?

Mine spørsmål er:

Hva er kriteriene da vi velger avlsdyr til ei parring?

Er ikke arbeidssettet til en god forligger og en god sprenger så enormt forskjellig at det kunne lønne seg å forsøke å skille disse ved avl for å oppnå bedre hihunder?

Er kunsthi alene et godt nok verktøy for utvelgelse av avlsdyr (spesiellt i forhold til sprengere) til at du føler deg komfortabel med å kjøpe valp etter foreldre som ikke har vist seg mye i naturhi og dermed bekrefta egenskapene bedømt ved kunsthiprøver?

Jeg forsøker ikke med dette å kritisere hva andre gjør/ har gjort, men her er det ting jeg ikke forstår!

Jeg har siden reven kom tilbake hos oss for rundt 16 år siden sluppet inn dachser, tyskere, parson, border, jack russel og glatthåra foxterrier av egne hunder, jeg har i tillegg til dette jaktet med mange andre hi-hunder, og skutt forholdsvis mange rev og grevling. I tillegg til dette har jeg 5-6 år i kunsthimiljøet i Norge hvor jeg ved siden av å være med på ukentlige treninger og jaktprøver også har hatt verv i Norsk Terrierklubbs hikomite. Jeg føler med dette at jeg har opparbeida meg noe erfaring og et grunnlag for undring!

I naturen føler jeg å ha opplevd mange effektive forliggere, men de skikkelig gode sprengerne har det desverre vært for langt imellom. Noen har jeg jakta med, og disse viser meg hva "de gamle gutta" prata om. Hunder som går inn og gjør jobben kjapt, effektivt og som oftest skadefritt! Mitt ønske da jeg i vår leita hannhund var å parre nettopp med en slik hund, burde det ikke være sånn? Burde vi ikke også ta vare på de virkelig effektive forliggerne som finnes og ikke blande disse med sprengere av en eller annen kvalitet med et håp om å oppnå et eller annet som ihvertfall ikke jeg forstår...?

Å jakte grevling med en forligger og rev med en sprenger er for meg så forskjellig som å jakte fugl med en stående og en støtende hund. Man blander vel ikke en engelsk setter og en spaniel med et håp om å skape ensartede gode fuglehunder? Kanskje en søkt sammenligning, men så rare er disse parringene for meg, skjønner det bare ikke...

Angående argumentet at egenskapen trenes fram i kunsthi. Javel, min erfaring tilsier ikke dette. Vi har i Norge noen helt eksepsjonelle kunsthitrenere som virkelig har forstått temaet HUND på et høyt nivå. Disse trener fram prøvehunder av de underligste emner med godt resultat. Men det blir også kamuflert endel egenskaper i denne treningen. Dressur i hiet gjør at mange hunder lærer seg å bryte eller lærer seg å bryte lenge før hva de ville gjort av egen fri vilje og dermed på prøve viser seg som en sprenger.

Burde ikke heller sprengeregenskapene vært foredla i kunthi hvis de finnesder? Min påstand er at kunsthifolket ville fått mye færre grå hår og flere gode premieringer hvis hundene deres hadde vært trent forsiktig i begynnelsen, og deretter vært trent som forliggere hvis dette var egenskapene de viste at de hadde.

Uansett vil jeg påstå at vi bør parre på de avlsdyra som ved mange kontakter med hi-vilt har bekrefta sin effektivitet som sprenger eller forligger, og holde disse egenskapene adskilt ved avl!

Rev eller grevling på bakken er det som bør være det fremste avlskriteriet ved siden av et rasetypisk funksjonellt eksteriør!

Tar gjerne imot noen tanker fra dere som har gjort disse parringene som blander egenskaper, eller har valgt å kjøpe valp fra disse!

(og ja, det finnes noen hunder som skiller arbeidssett etter type vilt og fungerer godt på begge viltarter, men er denne kombiegenskapen det du var ute etter da du parra, og er du sikker på at den videreføres?)

Rent spontant så anser jag att det finns för få hundar som jagar i naturgryt för att kunna börja sklija mellan sprängare och förliggare i aveln, i vart fall i de allra flesta raserna. Tyskarna kanske är ett undantag.

Jag har själv försökt göra en helt ovetenskaplig utredning omvilka hundar som används i jakt men våra forumkollegor har inte varitså villiga att medddela vad de jagar med : )

/Micke

Jag håller nog med dig faktiskt Fenris. Jag tycker det vore bättre om man kunde särskilja sprängare och förliggare. Frågan är bara var man drar gränsen. Hur ofta ska den bryta för att vara sprängare?Hur länge ska den ligga för att vara förliggare?Det finns nog många åsikter där tror jag.

Jag har själv nyss tingat en valp där jag känner till egenskaperna väldigt väl på många av hundarna. En liten "plump" i stamtavlan är en hane som kanske har lite mer förliggartendenser...och jag söker en utpräglad sprängare. MEN...jag vet att hans kullbror lämnat avkommor som varit väldigt rörliga och i kombination med de övriga hundarna i stamtavlan så tycker jag att det är en kanonbra parning, precis vad jag letat efter.

I motsats till Ironhead så tror jag nog inte att vi har för få hundar som jagar i naturgryt för att veta vad hundarna duger till.Problemet är att det är väldigt många som "bara" jagar och aldrig gör nåt väsen av sig. Säkert utomordentliga hundar på många ställen men vi känner inte till dom. Tanken med Ironheads undersökning är god men jag tror man når så oerhört få jägare via sånahär jaktsidor.

I motsats till Ironhead så tror jag nog inte att vi har för få hundar som jagar i naturgryt för att veta vad hundarna duger till.Problemet är att det är väldigt många som "bara" jagar och aldrig gör nåt väsen av sig. Säkert utomordentliga hundar på många ställen men vi känner inte till dom. Tanken med Ironheads undersökning är god men jag tror man når så oerhört få jägare via sånahär jaktsidor.

Så kan det säkert vara, men hur fan ska man då hitta folk och dess hundar?! Jag är väl för lite i skogen och för mycket framför datorn ; )

/M

Så kan det säkert vara, men hur fan ska man då hitta folk och dess hundar?! Jag är väl för lite i skogen och för mycket framför datorn ; )

/M

Jag tror du tar det som personlig kritik vilket inte är meningen. De som enbart jagar å inte skriver jaktdagbok eller har en hemsida hittar du knappast via datorn.(En mkt känd grythundsuppfödare som jag pratar med då och då kan knappt logga in på datorn) Inte heller i skogen såvida du inte jagar på samma område. Kontakter...Petterson som bor i Dalarna har en kompis var kusins hund är duktig. Fixa fram numret å prata med killen... Jag har många "bekanta" runtom i landet som jag aldrig träffat men som jag ändå har hyfsad uppfattning om vad för hund de har.

Självklart får du inte reda på alla hundar men en väldigt duktig hund börjar det snackas om...först bland jaktkompisarna och sedan utöver hela landet.

Som jag sagt tidigare...jag tycker din tanke är god men jag tror inte den funkar. Vi har diskuterat detta förut och inte kommit nånvart och jag har inte för avsikt att fortsätta utan tänkte hålla mig till trådämnet.

Jag tror du tar det som personlig kritik vilket inte är meningen.

Som jag sagt tidigare...jag tycker din tanke är god men jag tror inte den funkar. Vi har diskuterat detta förut och inte kommit nånvart och jag har inte för avsikt att fortsätta utan tänkte hålla mig till trådämnet.

Näe, jag tar inte åt mig så lätt. Det är nog mer bara ett konstaterande - jag känner inte tillräckligt med folk.

Det är bara att konstatera, utifrån min horisont och (kanske främst egen ras) så tycker jag inte att det finns så mycket att välja och vraka på. Men det är min åsikt och så ser jag på det.

Och för att spinna vidare på trådskaparens inlägg så har han ju kollat runt på kennlar och annonser. Återigen så kanske jag är trångsynt och tittar mest på border och där hittar man inte många annonser/kennlar som kan uppvisa jagande hundar. Men det kanske är något helt annat inom fox-kretsarna

/Micke

Jag har genom åren sett, ägt och jagat med i princip alla vanliga förekommande grythundsraser i sverige. Förr jagade jag mycket med foxterrier och tax. I min ungdom så var det få om än någon som jagade grävling med sina hundar. Själv jagade jag uteslutande räv. Det var inga som helst problem att få tag på riktigt skarpa foxar som körde ut räven skoningslöst oavsett förutsättningar. Idag skulle jag aldrig våga chansa på en fox, tyvärr för stor risk att få en soffpotatis.

Jag har haft en del valpkullar genom åren men idag håller jag uteslutande enbart tyskjaktterrier, har någon foxterrier kvar också men tycker inte att det håller för avel.

TJT'n är absolut inte perfekt men ändå det säkraste kortet om man vill ha en hund som jagar när du släpper den. De hundar jag håller/har ägt jagar både räv och grävling och även de kullar som har fötts upp. Jag skulle aldrig kunna hålla mig med en renodlad sprängare då jag är av den uppfattningen att en bra hund ska jaga det som är hemma i grytet.

Ska jag vara helt ärlig så är inte någon av mina hundar bland de mest rörliga men rävarna kommer alltid ut ändå så länge det finns mer än en grytgång dvs. I enkelpipor är det absolut inte ultimat men jagar och spränger räv gör samtliga. När vi jagar grävling så är det ingen, inte ens den yngsta tiken som bryter första timmen. Många av de valpar som har kommit från mig har använts flitigt till både räv och grävling men tendensen är att med stigande ålder så eskalerar ibland skärpan och tyvärr så fungerar inte alla på grävling längre.

Jag vill tro att våra grythundar har större fattningsförmåga än vad många av oss vill tro och förmågan att anpassa sitt arbetsätt beroende på grytviltet. Detta fenomen ser man ju efter ett tag när man håller på att det är stor skillnad även på tex grävling. Vissa grävlingar agerar ju helt annorlunda mot andra grävlingar. Visst, vill man tvunget ha en 3-minuters hund så köp då det. I mina ögon så är dock en sådan hund nära nog oanvändbar(värdelös) då jag ställer som krav att de även ska funka på grävling. Så svaret på frågan får nog bli att jag avlar mest på jaktlust och skärpa när det gäller mina egna grythundar.

Att placera in hundarna i fack är något som andra får hålla på med, det bryr inte jag mig om. Den absolut bästa rävsprängaren jag haft bland tyskarna var en ganska ful liten elak strävhårig hane som igentligen var på tok för orörlig för att kunna mönstras in som sprängare men helvete vad räv vi sköt för den hunden. Tyvärr så hade han en mindre skön egenskap att om inte räven ville flytta på sig så slutade den ofta sina dagar i truten på terriern. Denna hund var i grund och botten en ren jaktidiot med allt för långa liggtider på grävling vilket tyvärr också sedermera blev hundens öde. Men en härligare jaktkamrat har jag aldrig haft.

Jag kan tyvärr konstatera att sedan gallret infördes i provgryten så har jaktlust och skärpan överlag blivit grymt mycket sämre. Förut var det lätt att skilja agnarna från vetet men numera är det ofta ett lotteri när man ska skaffa valp. Sedan så inser väl jag med att det av oinsatta människor kunde ses som en form av djurplågeri innan gallrets tid men konsekvenserna får vi nu ta del av. Ur led är tiden.

Varför blir en hund en förliggare av fritt val? Är den för lång/stor/orörlig? Saknar den skärpa?

Oftast, enligt min erfarenhet, är det något av ovanstående.

Hundar väljer arbetssätt efter sina förutsättningar, inte efter en nedärvd talang. Det är därför det finns en handfull oerhört behagliga hundar som kan alternera sitt arbetssätt, och anpassa detta till det djur de stöter på.

En sprängare är inte alltid en sprängare, och en förliggare är inte alltid en förliggare, det beror på hur motståndaren bjuder till dans och hur lokalen ser ut.

Generellt sett är jag oändligt mycket mer imponerad av duktiga sprängare, eftersom jag i många fall anser att hundarna blir förliggare på grund av bristande skärpa. En sådan hund blir "duglig" men aldrig riktigt riktigt bra. Dessutom är det lättare för en sprängare att anpassa sitt arbete till att bli mer passivt, än tvärt om.

Dessutom, om vi ser till de tre ( ? ) grytdjur som vi jagar på, så har vi egentligen bara ett där hunden kan slå sig till ro och vara en kristallklar förliggare. Ska man jaga räv verkar det onödigt att gräva, och skall man jaga mårdhund är det ju oerhört drygt att hunden skall ligga på ett djur i taget utan att först valla ihop den klase som eventuellt ligger där nere innan den lägger sig på stånd.

Avelsmässigt så är det skit samma om man blandar och ger, det är jaktlust, skärpa, nervfasthet och dådkraft som är det avgörande för både hur och om hunden kommer utföra sitt arbete och hur väl den kommer prestera.

Generellt sett är jag oändligt mycket mer imponerad av duktiga sprängare, eftersom jag i många fall anser att hundarna blir förliggare på grund av bristande skärpa. En sådan hund blir "duglig" men aldrig riktigt riktigt bra.

Nja, jag håller inte med om att hundarna blir förliggare pga av bristande skärpa. Hundar kan mycket väl vara idiotskarpa men ovilliga att bryta när dom hittar vilt. En sprängare behöver inte vara särskilt skarp för att räven ska gå loss. Det ska till ganska mycket innan jag numera blir imponerad men ibland ser man en riktigt duktig hund och då blir man glad. Det finns många duktiga sprängare men ofta är det även något man säger när en hund inte vill ligga kvar och jobba pga av diverse orsaker såsom för dålig jaktlust, ovilja att jobba under mark mm.

Det finns många duktiga sprängare men ofta är det även något man säger när en hund inte vill ligga kvar och jobba pga av diverse orsaker såsom för dålig jaktlust, ovilja att jobba under mark mm.

Hur menar du nu? En sprängare går ju inte upp för att den inte villl ligga kvar, den går ju upp och jobbar vidare, knappast så att hunden parkerar sig hos föraren och konstaterar att inget rörde på sig?

En sprängare kommer ju arbeta tills djuret går loss, på ett eller annat sätt. Gör den inte det är det väl ändå ingen sprängare utan bara en hund som faktiskt inte jagar.

Hur menar du nu? En sprängare går ju inte upp för att den inte villl ligga kvar, den går ju upp och jobbar vidare, knappast så att hunden parkerar sig hos föraren och konstaterar att inget rörde på sig?

En sprängare kommer ju arbeta tills djuret går loss, på ett eller annat sätt. Gör den inte det är det väl ändå ingen sprängare utan bara en hund som faktiskt inte jagar.

Precis, det jag menar är att jag har varit med och jagat (eller försökt jaga) med hundar av typen som du beskriver ovan som inte vill ligga kvar på grävling och slutar att jobba helt och hållet. Vid ett flertal tillfällen har då hundägarna sagt att hunden egentligen är av sprängartyp. Dvs man skyller den dåliga jaktlusten och oviljan att jobba på att hunden skulle vara en sprängare. Vilket ju förstås är rent nonsens. En dålig hund är givetvis dålig oavsett om man har avsikt att jaga grävling eller räv. Kanske jag uttryckte mig oklart i förra inlägget Sedan så går det ju att skjuta grävling för en bra sprängare också om inte gryten är för djupa/svåra.

En bra hund lär sig jobba med viltet vare sig det är räv eller grävling.

Använder skärpan med förstånd. delar ut mer stryck än vad han får.

rörlig till arbetssättet och ligger kvar när husse gräver.

Sen skall storleken vara lagom, ganska vanlig med stora hundar som inte bryter så ofta. Märker även på min "lille" att vissa gryt är trånga och besvärliga och då bryter man inte oftare än man behöver.

Vad jag förstår föder tikar som är förliggare inte allt för sällan räv sprängar valpar och tvärt om.

Det jag tror har av betydelse för om en hund blir förliggare respektive förliggare är arvet dvs storlek skärpa dådkraft jaktlust och hur man jagar in och tränar hunden. Lite lotteri är det alltid.

Med andra ord man köper valp efter föräldrar som man tror har dom kvaliteter man vill ha i sin valp. sen är det bara att hoppas.

Nog tror jag att om man konsekvent avlar på sprängaregenskaper i fler generationer att man kan få en ganska homogen "sprängarlinje"...likaså att om man avlar på förliggaregenskaper i flera generationer så kommer det övervägande bli förliggare.Men nu är det ju så att det sällan sker, å därför har vi ganska "spretiga" arbetssätt....

Undantag kommer dock alltid finnas. Från dessa sprängarlinjer kommer det ibland dyka upp förliggare å tvärtom, likaså föds det ibland stövare med utmärkta egenskaper för att stånda en älg. Avel är inte så svårt...men inte heller så lätt

Det inte alla förstår är att det tar lång tid att få en väldigt homogen grupp och man måste vara konsekvent rakt igenom.Det är det få som är....

Det är bara att konstatera, utifrån min horisont och (kanske främst egen ras) så tycker jag inte att det finns så mycket att välja och vraka på. Men det är min åsikt och så ser jag på det.

Och för att spinna vidare på trådskaparens inlägg så har han ju kollat runt på kennlar och annonser. Återigen så kanske jag är trångsynt och tittar mest på border och där hittar man inte många annonser/kennlar som kan uppvisa jagande hundar. Men det kanske är något helt annat inom fox-kretsarna

/Micke

Fast här är jag i samma båt som du.

Framförallt för att en stor del av de så kallat jagade hundarna faktiskt inte är bra nog. Må hända att de gjort ett par prov och må hända att den varit ute nån gång. Men sen då? Det räcker ju ingenstans när man ska avla. Då ska ju hunden vara ännu lite mer än så.

Och det ÄR ett problem att försöka leta upp de här "buskhundarna". Och när en väl dyker upp, är det ju inte säkert att man kan använda just den på de tikar man har att tillgå just då, av en eller annan anledning.

Här hade kanske grythundsklubben kunnat vara en tillgång att leda ägarna till de här hundarna fram i ljuset.

tror det är svårt veta vars hunden hamnar,vet att många s,k sprängare inte kan jaga mer än 1-2 timma och sedan är orken slut,medans andra kan ligga gaffla flera timmar utan bryta mot vissa vilt och andra jobba mer rörligt,med en sån hund vet man ej vad man ska säga...

för mig ska hunden jaga ut räven och inte ha hunden mellan stövlarna när den kommer..