"Tänk bara på att trafikeftersök är jakt och bara på polisens uppdrag får man "vidta de åtgärder som behövs", tex att jaga rådjur i juli, med hund, utan jakträtt osv. Detta gäller alltså om man måste söka efter djuret.

Om rådjuret däremot låg och sprattlade i vägkanten så "anträffades" det och får avlivas enligt jaktförordningen. Då är det alltså inte jakt."

Med referens till ditt inlägg i en annan tråd Ola,

är det i varje fall min uppfattning att det i mån av tid och efterhand kanske kan meddelas en liten utveckling av ovanstående som är ett citat av ditt inlägg.

Just det, fann er närvaro och reklam avseende Almedalen för i år intressant och bra.

/Christian

Christian: Jag antar att Ola syftar på de nya skrivningarna angående eftersök som kom med det nya trafikeftersökssystemet. Där slås fast att eftersök är jakt, sedan får man göra de avsteg från jaktlagstiftningen "som behövs" i samband med uppdrag på polisens order. Om ett rådjur anträffas i vägkanten anträffas det helt enkelt. Måste du förfölja det eller söka efter det med hund är det genast eftersök och därmed jakt varpå jaktlagstiftningen börjar gälla...

I denna area finns de två artiklar utlagda som jag skrev om detta förra året i svensk jakt. Sök på "eftersök". Min blänkare var bara en påminnelse.

Här är de igen om ni inte hittar:

Eftersök vid jakt – vad gäller?

Eftersök kan ju dessvärre bli aktuellt i samband med jakt och vi skall här se lite närmare på vika regler som då gäller. I kommande nummer skall vi ta upp eftersök i samband med trafikolycka, då delvis andra regler gäller.

För att reglerna om eftersök skall träda i kraft krävs det att man kunnat konstatera att viltet är skadat. Detta innebär att man i princip måste göra en skottplatsundersökning och där eller i viltets flyktväg hitta bevis på att viltet träffats, t.ex. snitthår, blod, muskelvävnad, benflisor eller vominnehåll eller annat som kommer från det aktuella djuret. I normalfallet rör det sig därför inte om eftersök förrän viltet försvunnit från skottplatsen och är ur synhåll. I annat fall finns ju inget att ”eftersöka”.

Jägaren skall då enligt lagen snarast vidta de åtgärder som behövs för att djuret skall kunna uppspåras och avlivas. Eftersöksskyldigheten i samband med jakt gäller alltså alla viltarter man jagar och det är i första hand den jägare som skadat det aktuella djuret, skytten, som ansvarar för att det sker. Finns en jaktledare utsedd i samband med jakt efter älg, kronvilt och stora rovdjur, så har dock denne ansvaret för att eftersök utförs. Den som struntar i att göra ett eftersök eller slarvar vid detta kan straffas med böter.

Vad får man då vidta för åtgärder om viltet är skadat och försvunnit från skottplatsen? Man får och skall ”vidta de åtgärder som behövs”. Detta innebär att man i varje enskilt fall objektivt måste kunna motivera att samtliga avsteg man gör från gällande regler för jakt är nödvändiga. Det som är lagligt i ett fall är det inte nödvändigtvis i ett annat. Beroende på omständigheterna kan man alltså göra avsteg från dessa regler om man kan motivera det i det enskilda fallet.

Det kan därför vara tillåtet att använda sig av bil i samband med eftersöket för att vid behov försöka genskjuta ett påskjutet vilt. Det kan även vara tillåtet att använda belysningsanordningar. Man kan även behöva fullfölja eftersöket oavsett tid på dygnet eller använda annars otillåtna vapentyper m.m. I vissa fall kan man hamna i en eftersökssituation då man inte får sådan kontakt med djuret att det kan avfångas med ett välriktat skott. I dessa fall kan det vara lämpligt att hunden släpps på det skadade djuret för att hindra det från att undkomma. Den som åsidosätter reglerna måste dock vara beredd på att i efterhand kunna motivera behovet av detta. Man är dock skyldig att avliva djuret på ett så skonsamt sätt som möjligt så att man inte riskerar att försvåra djurets lidande.

Att uttrycket snarast används leder närmast tanken till att eftersöket i alla lägen måste inledas omedelbart. Så är det dock inte. Man är dock skyldig att bedriva eftersöket så att det kan avslutas på ett så snabbt sätt som möjligt, och där skiljer sig viltarter åt, samt beroende på skadans art så kan olika åtgärder behöva vidtas. Som exempel bör eftersök på klövvilt normalt inte påbörjas förrän tidigast en timme efter skott.

Eftersökshund skall finnas vid all typ av jakt efter björn, varg, järv, lo, älg, hjort, rådjur, mufflonfår och vildsvin. Hunden skall vara särskilt tränad i eftersöksarbete på vilt men behöver inte vara meriterad genom någon typ av viltspårprov eller liknande. Man kan alltså ha tränat hunden själv. Varje jägare förutsätts anpassa jakten till sin hunds förmåga och de eftersökssituationer som kan tänkas uppstå under jakten.

Man har såväl en rätt som en skyldighet om ett vilt skadats att fullfölja eftersöket in på annans jaktområde. Jaktlagen anger dock att det finns en underrättelseskyldighet då älg, hjort eller rådjur skadas vid jakt och tar sig in på annans jaktområde. Huvudregeln är här ganska enkel; man bör inte utan vidare fullfölja ett eftersök på älg, hjort eller rådjur in på annans jaktområde. Så snart det är möjligt måste jakträttshavaren där eller markägaren underrättas. Kan någon av dessa endast nås med svårighet, får polisen istället kontaktas.

Underrättelsen måste alltså inte ovillkorligen ske innan man går in på grannens mark för att fullfölja ett eftersök, men det är rekommenderas för att förhindra misstankar om jaktbrott, effektivisera eftersöket och minimera konflikter samt säkerhetsrisker. Djurskyddsintresset skall ändå naturligtvis sättas främst. I de situationer då eftersöket fördröjs i onödan genom ett avbrott för att uppfylla underrättelseskyldigheten är det motiverat att fullfölja eftersöket först. Om t.ex. en skadad älg kan observeras på andra sidan gränsen skall den givetvis omedelbart fällas. Om endast en kort tid återstår av den tid på dygnet då det är ljust och ett försök att uppfylla underrättelseskyldigheten skulle få till följd att eftersöket skulle kunna fullföljas först nästa dag bör eftersöket också fullföljas direkt. Det beror på omständigheterna i det enskilda fallet ”när det är möjligt” att uppfylla underrättelseskyldigheten.

Även om övriga viltarter inte omfattas av underrättelseskyldigheten, så bör man kontakta jakträttshavaren på grannmarken eller polisen innan man går över gränsen av samma orsaker som när det gäller älg, hjort och rådjur. Inte minst en skadad björn kan ju vara en fara för såväl jaktgrannar som allmänhet och skadade vildsvin likaså.

Jakträttshavaren på det jaktområde där djuret gått in har inte en rätt att kräva att få fullfölja eftersöket eller att hindra eftersöket. Man kan dock lämna över till någon annan att avsluta ett eftersök som man själv påbörjat om man vill. Ansvaret för att det vid jakten skadade djuret blir avlivat har dock hela tiden skytten eller jaktledaren kvar. Därför bör man hålla sig underrättad om hur eftersöket gått och om vilka åtgärder som vidtagits. Om man misstänker att tillräckliga ansträngningar inte vidtagits är man själv skyldig att fortsätta eftersöket. Det bör i sammanhanget observeras att det är det påskjutande jaktlaget som kan komma att bli tvunget att räkna av älg från sin eventuella licenstilldelning om eftersöket misslyckas.

Enligt huvudregeln tillfaller allt vilt jakträttshavaren på den mark där det påträffas dött eller slutligen fälls, men särskilda regler gäller som annars för vilt som jagas enligt licens t.ex. älg och kronvilt. Detta ämne kommer vi dock att återkomma till i ett senare nummer.

Vilt & trafik - eftersöksjuridik

I tidigare nummer har vi gått igenom reglerna för eftersök i samband med jakt och nu skall vi redogöra för vad som gäller i samband med trafik. Som ni sannolikt inte undgått att notera så fattade riksdagen beslut om att ändra jaktlagen förra året så att det numera inte krävs tillstånd från jakträttshavaren för att bedriva trafikeftersök och vi har därefter fått detaljerade regler från regeringen, Rikspolisstyrelsen och Naturvårdsverket om hur allt detta skall gå till. Nu äntligen kan vi redogöra för allt detta, i varje fall i stora drag.

Först skall vi bara gå igenom de regler som gäller för vemsomhelst som råkar köra på vilt eller annars hittar ett skadat vilt. Man har rätt att avliva ett påkört och skadat vilt som ligger vid eller på vägen, men man är som fordonsförare inte skyldig att avliva det. Om man vill avliva viltet måste man dock ha sådan kunskap att man förkortar dess lidande och inte tvärtom gör sig skyldig till djurplågeri, vilket kan bli fallet om man använder en olämplig avlivningsmetod. Detta är inte eftersök utan följer av separata regler om avlivning av sjukt eller skadat vilt.

Om viltet däremot försvunnit från olycksplatsen gäller alltså numera att polisen själv eller genom annan alltid får låta genomföra eftersök på vilt som varit inblandat i en sammanstötning med motorfordon. Detta innebär alltså att ingen skada måste kunna påvisas, som vid eftersök i samband med jakt. Numera behövs heller inte längre några samtycken från jakträttshavare innan eftersök påbörjas, inte heller för vilt som inte är statens (se separat ruta), vilket är den stora formella nyheten.

Om en björn, varg, järv, lo, älg, hjort, rådjur, utter, vildsvin, mufflonfår eller örn djuret varit inblandat i sammanstötning med ett motorfordon är fordonets förare skyldig att snarast möjligt märka ut olycksplatsen och underrätta närmaste polismyndighet. Tidigare gällde underrättelseskyldigheten bara om något djur av de angivna viltarterna skadats eller dödats, men nu måste underrättelse och märkning ske bara de varit ”inblandade”. Vid sammanstötning med övriga viltslag än de nu nämnda gäller inte någon formell anmälningsskyldighet till polisen, annat än om det rör sig om statens vilt och de återfinns döda på platsen. Påkörs hund, katt eller annat tamdjur bör polisen och veterinär kontaktas innan man gör något för de tillhör ägaren.

När polisen mottagit en anmälan om att något av de nämnda viltslagen varit inblandade så kontaktas en av polisen utsedd kontaktperson. Denne person har i uppdrag att fördela eftersöksuppdrag till eftersöksekipage (en eftersöksjägare med hund) inom ett visst område. Ibland kan det vara nödvändigt att kontaktpersonen åker ut tillolycksplatsen och först gör ett platsbesök, innan man beslutar att inleda ett eftersök. Aktuell markägare eller jakträttshavare ska om möjligt underrättas om att polisen beslutat om att eftersök kommer att genomföras på dennes mark.

Till skillnad från de jaktliga eftersöken finns det nu angivet lite mer i detalj vad eftersöksjägaren får göra i samband med ett eftersök. Eftersom eftersök i detta avseende skall räknas som jakt är det nödvändigt att bryta mot annars gällande regler ibland för att förkorta viltets lidande. Lagstiftaren har dock valt samma typ av grundregel som vid jakt, nämligen att ”de åtgärder som behövs” får vidtas för att spåra upp och avliva viltet. Det självklara att eftersök får bedrivas på annars olovliga tider framgår av regelverket och eftersöksjägaren får även själv fatta beslut om eftersöket behöver ske med hjälp av motordrivet fordon eller lampor. Eftersöksjägaren får även själv fatta beslut om avlivningen behöver ske med andra vapen än skjutvapen, tex kniv.

Regelverket innehåller en uttrycklig regel om att slugs får användas inte bara på vildsvin, mufflon och dovvilt, utan även på älg, kronvilt, rådjur, björn och varg. Vid trafikeftersök får man dessutom inte bara använda slugs i enkelpipiga hagelgevär, utan även i kombinationsvapen. Slugs i dubbelpipiga hagelgevär är dock inte tillåtet. I övrigt är det alltså annars för viltarten godkänt skjutvapen och ammunition som gäller, eftersom det är jakt. Vill eftersöksjägare frångå dessa regler så kan dock polisen som ger eftersöksuppdraget ge tillstånd att använda annars inte godkänt skjutvapen eller ammunition.

Den stora nyheten med den nya lagstiftningen är att eftersöksjägarna får ersättning för det arbete de gör. Denna ersättning tas först löpande från viltvårdsfonden men trafikverket betalar årsvis i efterskott in det som viltvårdsfonden belastats med, så notan hamnar i slutändan på skattebetalarna. Ersättningen är olika schablonbelopp till kontaktpersoner och eftersöksjägare, beroende på viltslag som det gäller.

Vid en viltolycka tillfaller viltet jakträttshavaren, så länge det inte är fråga om statens vilt. Regeringen har dock medgivit en möjlighet för jakträttshavaren att få behålla älg eller hjort, trots att de som utgångspunkt är statens vilt då dessa djur är fredade. Som en grundläggande förutsättning för detta gäller att jakträttshavaren hjälpt till med att vid behov spåra och avliva djuret eller ta hand om det. Ingen fällavgift behöver betalas och inte heller görs någon avräkning i förhållande till licenstilldelning. Inom ett viltvårdsområde där jakt efter älg eller hjort sker gemensamt, får viltvårdsområdesföreningen behålla sådant vilt.

Faktaruta:

Statens vilt

Till statens vilt räknas björn, varg, järv, lo, myskoxe, fjällräv, utter, valar, fiskgjuse, bivråk, tornuggla, hökuggla, berguv, fjälluggla, lappuggla, rördrom, lunnefågel, salskrake, svarthalsad dopping, skärfläcka, gråspett, vitryggig hackspett, mellanspett, kungsfiskare, blåkråka, härfågel, sommargylling, fjällgås, skräntärna, svarttärna, storkar, örnar, glador, falkar och kärrhökar. Dessa tillfaller staten om de omhändertas, påträffas döda eller dödas när de är fredade. Älg och hjort som påträffas döda eller dödas när de är fredade tillfaller också staten med vissa undantag.

Faktaruta:

Utrustning och utbildning för ekipage mm

Det är polisen på länsnivå som beslutar om vilka eftersöksjägare och kontaktpersoner som skall utses. Det är även polisen som beslutar om eventuell uteslutning ur organisationen. Nu när ersättning från allmänna medel kommer att utgå, ställs krav på de som ingår, bla att man har tillräcklig hälsa och kroppskrafter samt är allmänt laglydig. Därutöver ställs krav på utbildning i eftersök i anslutning till väg samt att man har jägarexamen och kulgevär klass 1. Gäller eftersöken stora rovdjur krävs ytterligare utbildning. Även hunden skall vara utbildad i eftersök på de arter eftersöken skall avse. Utbildningskraven på eftersöksjägare och hundar börjar dock gälla först 1 januari 2012. Vid utförande av sina uppdrag skall såväl eftersöksjägaren som hunden vara utrustad med olika kläder och halsband så att det tydligt framgår i vilka ärenden man är ute.