Då var jag tillbaka efter en underbar vecka i Norges högland och dess otroligt fina fiskevatten som finns där. Det är en själslig frid varje år att komma upp dit och beskåda det mäktiga naturscenariot som vi befinner oss mitt i under en veckas tid.

I år blev det bara jag och en kompis, då de andra två hade sina anledningar till att inte kunna följa med. Under ca 25 år har vi fyra fiskat tillsammans häruppe, men denna gången blev det alltså bara vi två. Lika galna bägge i fisket, så det skulle inte bli något problem att campa ihop.

Hämtar kompisen och vi styr kosan norröver och når fram till fjällmassivet som ger oss de första vibbarna vad som komma skall. Konstigt bara att där inte låg snö utmed vägen som det alltid har gjort och det berodde såklart på den kraftiga snösmältningen som var för ca 4 veckor sedan. På 50 år har det inte varit en liknande och det skulle vi snart bli varse om när vi kom ner i dalen och till älven. En bro var bortspolad och det kastar genast omkull våra planer på fiske på andra sidan där det är riktigt bra.

Inte bara det, älven var ovanligt hög och inte fiskbar ur vår synvinkel, så vi fortsätter ytterligare 5 mil till nästa dal och till den mindre älven. Egentligen ingen älv, utan storlek mer som en å...

På håll ser vi hur den slingrar sig fram genom det magnifika landskapet och snart ser vi även att ån har en fin vattenföring för flugfiske.

Grusvägen där vi kör har precis blivit lagad och här var det inga problem att ta sig fram. Värre blev det när vi svängde av ner till ”vår” campingplats. Här hade vägen totalt körts sönder av en grävmaskin och lastbil och djupa hålor gjorde att det blev en balansakt att ta sig fram. Väggrus hämtades längre ner där vattnet i ån hade gjort stora grusbankar! Här är det inte någon nationalpark och då får de säkert göra en del ingrepp i moder natur.

Vi når med möda ner till ån och sätter upp tältet, men inte riktigt på samma ställe som förra året, då den platsen var puts väck...

Nästa nederlag blir en helt tom vattenyta och inte en insekt ses driva i strömmen.. Något litet vak syns från en mindre öring, men är inte lönt att fördärva en bunden fluga på. Trolskt vackert, men finns det inga vak tappar även omgivningen sin lyster. Vi är ändå här för fisket, även om vi får allt det andra på köpet.

Några dagar lägger vi här och hoppas att en sländkläckning skall sätta igång, men så blev icke fallet

och vi packar ihop alla pinaler och resultatet från ån är blygsamt med bara några få mindre öringar krokade.

Tur vi kom upp från den sönderkörda vägen, för bara ett dygn tidigare blev vi tvungna att ställa bilen 500-600 meter från tältet efter att ha varit ute och fiskat en hel dag i en annan del av ån.

Regn hade gjort vägen totalt ofarbar och risken var överhängande att vi gled ner i djupa spår och hängde oss på underredet. En blandning av lera och fin pulversand gjorde vägen glashal!

Beslutet var inte så svårt och sen var det bara att hoppas att vägen skulle torka upp så vi slipper bära all utrustning till bilen... Vi hade tur!

Färden gick tillbaka till den större älven och väl framme möttes vi av ett normalt vattenstånd. Älven hade sjunkit över halvmetern och genast satte fiskefebern in igen. Tältet fick väntas på att sättas upp

och nu var det bara fiskeutrustningen som plockades fram. Vi beger oss uppför älven till mer säkra fiskeplatser!

Kompisen fortsätter uppåt längs en sidokanal, medan jag stannar till vid en fin strömsträcka där vi fått många större öringar tidigare, bl.a en som vägde strax under 3 kg.

Nu var här inga vak och jag lägger mig ner i strandbrinken och tar fram fiskepipan. Blodsugande ”mördarflugor” som här finns gott om hatar tobaksrök... Själv röker jag inte, men här är en pipa det enda som håller dessa irriterande småkryp i schack. Varma dagar kläcks dessa i stora antal och just nu var det varmt...

Halvslumrar till något i gräset och blir väckt av ett plums ute i älven. Ett tiotal fiskar hade precis ställt sig och vakat på ett grundare parti mitt ute.

Nu vaknade jägaren i en och jag ställde om från en dåsande turist, till en mer inbiten flugfiskare.

Ser sländor komma drivande och förstår att en kläckning hade startat. Binder på ett säkert kort – en spent spinner, som liknar en död slända med vingarna utbredda.

Smyger sakta ut något nedströms för att varken fluglina eller flugan skall dragga. Kastet läggs på den första öringen 4-5 meter uppströms vaket. Följer flugan som närmar sig öringen... Kom igen nu och ta den... Jodå, öringen bryter ytan och flugan försvinner. Lyfter spöet helt automatiskt och känner fast fisk. Öringen, ingen av de riktigt stora, men väl en kilosfisk sticker iväg nedströms och tar med sig ca 25 meter backing från rullen. Där stannar den och gör några häftiga knyckar och sen beger den sig upp mot mig fast längre ut i älven på ett typiskt öringmanér.

Pipan hade slocknat, men hängde i mungipan hela tiden, vilket jag var helt ovetande om... Tid och rum existerar bara inte.. All koncentration är bara fokuserad i en lustkänsla utan andra tankar mer än ögonblicket!

Öringen ger sig sakta och kommer kryssande mot mig. Vänder vid mina fötter och gör en sista rusning, men där tog krafterna slut.

Lyfter varsamt upp den på land och lägger den i gräset. Beskådar dess vackra teckning av prickar över hela fisken och ryggen ser ut som ett leopardmönster. Tvekar lite innan jag tar den av daga... Vi hade bestämt oss för rökt fisk i kväll!

Ropar på kompisen som står några hundra meter längre upp, men han är sysselsatt i samspråk med en norrman som brukar fiska här.

Han kommer säkert hit när de är färdiga... Fisken fortsatte vaka som inget hade hänt. Ger mig åter ut i älven och lägger ett nytt kast på den närmsta fisken som tar direkt. En euforisk känsla som är svår att beskriva i ord...

Öringen var av samma kaliber!

Kompisen kommer och nu var det hans tur att prova... Fast fisk direkt! Vi turas om tills vi hade plockat 6 fiskar runt kilot styck!

Mina två tog vi upp och de andra fick friheten tillbaka! Helt sanslöst bra fiske under en timmes fiske!

Nu låg älven spegelblank och de fiskarna som stod på grundet hade gett sig av. Snart avtog sländorna också och en vind tilltog som krusade vattenytan.

Vi hade några dagar med hyfsat fiske med fler öringar runt kilot, men den stora sländkläckningen kom aldrig som lockar upp de stora öringarna från djupet. Några enstaka sporadiska vak av grövre fisk såg vi, men de är helt hopplösa att lura om de inte ställer sig.

Det verkade som om vi var en vecka för tidigt!

Veckan har varit händelserik och vi har hela tiden kämpat med det materiella och då menar jag våra vadarbyxor som fick lagas stup i kvarten med liquesole. Neopren går inte att använda här uppe, då vi rör på oss mycket. Lukten som kommer ut efter varje steg är allt än angenämt... Finns sen några år tillbaka andningsvadare där vi slipper all kondens och det var just dessa vi hade problem med. Vi döpte om dem till engångsvadare... Dyra rackare, men ack så dåliga! De skall reklameras...

Nu vill jag inte avslöja namnet på vår älv, men norrmännen säger att denna älven är den mest svårfiskade i hela Norge. Och det är väl därför vi alltid återkommer varje sommar.... Öringen anses också som den vackraste...

Vi har andra ställen att åka till om vi vill, där det är mycket lättare att få fisk och riktigt mycket, men det handlar inte om det längre... Att lura en fisk i detta vattnet är guld värt!!

Trevlig berättelse och fina bilder.

jo fint, mycket fint

Det är sådant här som gör livet värt att leva

Välskrivet och magiska bilder, kan förstå att ni återvänder. Prova Guidelines Alta vadare, bra passform (inte american fatass) mina håller tätt än så länge trots ganska tuff användning i saltvatten.