Hej

Måste bara få skriva av mig lite (terapi mot björnrädsla) var ute med min nobs och jagade. Gick efter en skogsbilväg med lite grus på så jag tog mig inte riktigt ljudlöst fram, när jag hade passerat en tät skogsdunge till vänster och gått ca 20-30m förbi den så hör jag ett våldsamt brak och jag tittar snett bakåt till vänster mot tätningen. Det går fruktansvärt fort men som jag uppfattar det är det ett djur som rör sig mot mig och kastar om precis innan öppningen mot mig och sedan blir allt tyst. Ca tio sekunder senare kommer hunden uppifrån och springer ut på vägen precis där djuret kastade om men han bryr sig ingenting om detta och kommer direkt till mig. Synen som har etsats fast på mina näthinnor är ett mörkbrunt/svart föremål som skymtas mellan bladverken, höjdmässigt passar björn eller en tjädertupp som startar (dock så hördes inga vingslag) in möjligtvis älgkalv men jag satsar mina lätt brunaktiga kalsonger på att det var en björn. Sköt senare två orrtuppar för hunden men jag kände faktiskt ingen större glädje över att vara i skogen den eftermiddagen. Jag kan lätt acceptera björn på jaktmarken jag vet att det finns björn men när den börjar göra så här så är det inte roligt längre.

Självklart lite väl spännande upplevelse, men låt inte detta avskräcka dig. Se det istället som en orsak att byta kalsonger. Faktum är att björnarna ofta är närmare än vad vi tror. Läste en forskarrapport för länge sedan där de kollat hur nära man kunde komma sändarförsedda björnar innan de drog iväg. Resultatet blev, under gynnsamma förhållanden, 40-50 meter!! Märk väl att deltagarna aldrig hörde björnen när den sprang iväg. Det är smidiga och snabba djur dessa nallar. Själv har jag aldrig sett björn under jakt men nära har det varit flera gånger. Hunden morrandes BAKOM husse och ytterst nära mina ben.. Då vet man vad som finns i krokarna.

Hej

Måste bara få skriva av mig lite (terapi mot björnrädsla) var ute med min nobs och jagade. Gick efter en skogsbilväg med lite grus på så jag tog mig inte riktigt ljudlöst fram, när jag hade passerat en tät skogsdunge till vänster och gått ca 20-30m förbi den så hör jag ett våldsamt brak och jag tittar snett bakåt till vänster mot tätningen. Det går fruktansvärt fort men som jag uppfattar det är det ett djur som rör sig mot mig och kastar om precis innan öppningen mot mig och sedan blir allt tyst. Ca tio sekunder senare kommer hunden uppifrån och springer ut på vägen precis där djuret kastade om men han bryr sig ingenting om detta och kommer direkt till mig. Synen som har etsats fast på mina näthinnor är ett mörkbrunt/svart föremål som skymtas mellan bladverken, höjdmässigt passar björn eller en tjädertupp som startar (dock så hördes inga vingslag) in möjligtvis älgkalv men jag satsar mina lätt brunaktiga kalsonger på att det var en björn. Sköt senare två orrtuppar för hunden men jag kände faktiskt ingen större glädje över att vara i skogen den eftermiddagen. Jag kan lätt acceptera björn på jaktmarken jag vet att det finns björn men när den börjar göra så här så är det inte roligt längre.

Den största skräcken för människan är när vi inte hinner med och se vad det är. Hoppas du inte blev för avskräckt utan kan njuta av det kommande jaktåret. Men jisses, vilken upplevelse du måste haft.

Lät spännande har testa själv med en hons som hade tre ungar, hon nöjde sig inte med ett utan gjorde tre skenutfall mot mig och kompisen man är rätt ödmjuk när man ser hur startsnabb en björn är.

Hur brukar hunden reagera på björn annars?

Inte helt ovanligt med hundar som helt nonchalera björn men kom han på spåret direkt borde du sett någon reaktion men förstår om du inte analyserade saken just då