Benskjuten årsgris i "helvetet på jorden"

Publicerat Oktober 31, 201114 yr

Tre dagars gris och älgjakt i helgen. Då vi var lite folk på fredagen skulle vi köra ett par mindre såtar med min wachteltik. Släpper hunden och vi kommer kanske 50-100m in i en plantering innan hon spränger en större flock med grisar. En ensam årgris kommer till en av passkyttarna vid en sjöspets och han skjuter på grisen något snett bakifrån på ca 20m men grisen försvinner från platsen. Då vi endast har min hund att tillgå på plats så bryter vi jakten och gör skottplatsundersökning. Hittar direkt bitar av ett rörben på skottplatsen och en hel del blod, solklar benträff tänker jag.

Grisen har försvunnit in i en plantering som man kan betrakta som "helvetet på jorden", en brant sluttning med granar, lövsly och stenar som gör den nästan ogenomtränglig. Vi börjar spåra, men terrängen gör att vi knappt tar oss fram där hunden vill gå. Efter att ha kört fast i terrängen och tappat spåret 2 gånger är det "lite" spänt mellan farsan och mig i planteringen.

Vi går ner till skottplatsen igen och tar om, vi turas om att hålla hunden i linan för att vi ska kunna ta oss fram i spåret utan att tappa spårlinan samtidigt som vi letar efter blod... nu börjar det gå lite bättre och vi arbetar oss meter för meter fram i planteringen samtidigt som regelbundna bloddroppar bekräftar att vi är rätt. När vi spårat ca 300m i "helvetet på jorden" utan att komma i kontakt med grisen bestämmer vi oss för att pausa samtidigt som vi ställer ut passkyttarna runt såten då vi inser att grisen inte kommer att ligga.

Vi hämtar andan i de 10 min det tar att ställa ut skyttarna, därefter går vi på spåret igen som nu har gått in i en äldre granplantering där det är nästintill mänskligt att gå. Vi kommer ut ur planteringen och in i ett kärr med småbjörk vi har nu spårat ca 500m och jag märker på hunden att vi är nära då hon börjar skalla i linan. Jag tänker nu eller aldrig ska hon testas på riktigt, kopplar loss hunden och det blir fullt drev.

Det går tillbaka genom den plantering vi just kom ifrån och ner i "helvetet på jorden" igen. Här tar det stopp och det blir ståndskall, men efter några minuter släpper hon och kommer tillbaka. Jävla hund tänker jag och förbannar hennes dåliga tålamod på stånd. Jag manar på henne och hon återvänder till grisen och skäller samtidigt som vi går mot ståndet. Kommer in på 50-60 m men det flyttar runt hela tiden och sikten är ca 1m. Så fortsätter det i ca 20 min, hunden kommer och kollar var jag är ibland, jag manar på henne och hon återvänder till grisen.

Till slut har ståndet flyttat sig till ett kärr med lite bättre sikt, men min hund håller lite för stort avstånd till grisen vilket gör det svårt att lokalisera var den är. Efter ytterligare 10 min. Har hunden och jag lokaliserat grisen mellan en klippa och en rotvälta. När jag går runt för att kunna se grisen kommer den som skjuten ur en kanon, springer rakt på hunden och försvinner ner mot sjön. Hunden följer efter men sen blir det tyst, vad fan hände nu tänkte jag. Då meddelar passkytten på skottplatsen vid sjön att grisen simmar över viken 150m ut i sjön.

Vi flyttar om passkyttarna, innan jag går med hunden lös mot platsen där grisen gick iland. När jag närmar mig börjar hunden skälla ståndskall ner mot strandkanten och jag går försiktigt fram mot kanten och där ligger grisen i strandkanten och trycker. Då ska den iväg igen men jag hinner få upp bössan och får in ett skott i ryggen på grisen varpå den stannar och jag kan skjuta ett till i bogen och det är slut. Efter cirka 1,5 timma i lina och 1 timma drev, stånd och gångstånd var husse mäkta stolt wachtelägare. Otroligt att en årsgris på ca 30-40 kg levandevikt kan gå undan så långt och dessutom simma 150m med höger framben nästan helt bortskjutet.

Nu saknar vi ju NS och Blackies skärpa och erfarenhet, men jävlar vilken skön känsla att lyckas med detta eftersök i "helvetet på jorden". Dessutom sköts det en kviga för henne på lördagen så helgen blev en lyckad historia för oss.

Citat