Under gårdagens jakt sköt jag två skott som fick mig att fundera runt jakt och skytte och möjligen också etik.

Vi var totalt fyra jägare (tre av oss har jagat på denna mark i +20 år medan den tredje var en rookie på Dianas stigar). På grund av att marken genomkorsas av en hårt trafikerad länsväg och är ett mycket populärt strövområde för diverse hundägare är marken inte den mest lämpade för att jaga med drivande hundar. Det finns gott om rådjur på marken och att skjuta den årliga älgen brukar inte heller vålla något större bekymmer, dov och gris finns från och till också på marken.

Vi har nog totalt en 50-60 villatomter som antingen gränsar till marken eller som ligger inne i marken, dessutom har vi en egen kyrka komplett med kyrkogård, en industrifastighet och en kommunal panncentral på marken. Vi brukar vara väldigt selektiva med att ta dit gäster eftersom det krävs väldigt stor sinnesnärvaro för att kunna jaga effektivt samtidigt som man har koll på det intensiva friluftslivet. Idag var det ett undantag då min bror bjudit in en kompis från Halland a k a "rookien".

Då det idag stod blandjakt på programmet så beslutades det snabbt att en av oss skulle röra sig genom marken medan övriga passade från torn. Jag hade min lilla kipplauf i 8x57 IRS medan övriga jägare för dagen var beväpnade med cylinderstudsare i lämplig klass 1 kaliber. I första såten sköts det ett smaldjur utan några större åthävor, bror min pillrade in en kula från hans 270 win högt bakom bogen och smaldjuret gick i backen.

Efter det sedvanliga kaffet (och rastande av hund som för dagen bara tjänstgjorde som eftersöksbackup) så var det dags för såt nummer två. Denna såt ligger mitt emellan ett fabriksområde och länsvägen och är inte större än knappt 15 ha men det är nog den delen av marken där det skjutits mest djur genom tiderna. Jag hade inte mer än satt mig på plats i tornet innan en get med killing visade sig, när jag hade en klassisk bredsida på killingen var det ändå bara att lyfta på hatten eftersom kulfånget bestod av geten. Därefter hade jag fem olika rådjur ute på gärdet men de hade den usla smaken att antingen undvika att stå still eller ställa upp sig på fel ställe med tanke på bebyggelse och vägar och det var bara att lyfta på kepsen och glädjas åt viltrikedomen.

Nu kom det en lite grupp med bock, get och killing travande från andra änden av gärdet och på väg mot det torn där vår rookie satt och njöt av höstsolen och alla rådjur han sett. När gruppen befann sig på 40-50m från honom ute på gärdet så bestämde han sig för att skjuta, jag skulle vilja påstå att djuren vid etta tillfälle snarast "skrittade" fram över gärdet. När skottet ekade över nejden så satte samtliga rådjur full fart, geten och bocken kom i högsta fart mot mig. Jag såg direkt att bocken sprang på tre ben men kunde konstatera som de flesta av oss känner till att rådjur ibland nästan verkar springa snabbare på tre ben än på fyra ben. Som jag tidigare skrivit på detta forum så försöker jag nu för tiden så långt det är möjligt undvika att skjuta på vilt i rörelse men när det handlar om att skjuta på redan påskjutet vilt så kommer såklart saken i en annan dager. Eftersom jag insåg att det gick undan ordentligt höll jag säkert 40-50 cm framför bocken när den for förbi på 40-45m avstånd och belönades med en riktig framlängesvolt av bocken. Vår rookie hade uppfattningen att han bommat på bocken eftersom han inte kunde se något skotttecken och inte tyckte sig kunna se att något av djuren var skadat när de sprang från platsen. Det som i själva verket hade hänt var att han skjutit ett lite snett motskott där kulan gått i framför bogen på ingångssidan 3-4 cm från bockens underkant och precis ovanför bröstbenet, på motsatta sidan så hade kulan gått igenom bogen väldigt lågt utan att för den skull helt skjuta av benet. När vi tog ut rådjuret kunde vi konstatera att den 11.7 grams vulkan kula som använts i princip gjort ett hål stort som en tiokrona genom nederkanten av den ena lungan innan den lämnat brösthålan. Mitt skott satt drygt en meter bakom riktpunkten och så pass nära ryggraden att viltet gick i backen av skottet men som ni säkert förstår kan man inte med bästa vilja i världen kalla detta djur för "finskjutet".

Jag har valt att beskära bilden nedan men det första ingångshålet finns bakom pippifågeln på kikaren och det andra sitter precis utanför bilden någon decimeter framför stekarna i ryggradens underkant.

Efter detta så dök det upp ett par rådjur till på passet men jag var inte så sugen på fler rådjur. När lillebror som i denna såt agerat drevkarl dök upp i skogskanten stötte han ut en hare som fick full fart ut över den öppna ytan, dock hade han den dåliga smaken att stanna framför en liten sten som jag sedan tidigare visste låg 90m från mitt torn. Eftersom både hustrun och mina föräldrar är stora vänner av hargryta så tvekade jag inte utan lade hårkorset där jag tyckte att det hörde hemma och tryckte av. Det är bara att konstatera att den hare som får en 180 grains BT rätt i ögat väldigt fort får ett riktigt uselt allmäntillstånd. Trots att jag givetvis känner till det på sina håll kompakta motståndet mot att skjuta huvudskott på oskadat vilt så har jag inte några som helst problem med att inför mig själv rättfärdiga skottet mot haren, jag agerade inom ramen för vad jag och bössan klarar av att prestera på det aktuella avståndet under de aktuella förutsättningarna. Skottet var säkert för mina medmänniskor och om haren mot all förmodan skulle hoppat vidare innan han hunnit pejla in läget så hade det resulterat i en försmädlig bom men förmodligen inte en skadskjutning.

Vad är då konklusionen av dessa filosofiska irrfärder kan man måhända fråga sig? Egentligen har jag ingen entydig konklusion utan snarare bara mer frågor och funderingar.

Att det är svårt att skjuta mot vilt i rörelse vet vi nog alla, i fallet med rådjuret ovan så skulle jag aldrig någonsin skjutit mot ett rådjur i full fart på ett öppet fält om det inte redan varit skadskjutet.

När vår gäst a k a "rookien" sköt så var rådjuren visserligen i rörelse men det gick rätt långsamt och de flesta av oss hade nog bedömt det läget som ett skottläge. Vi hade en rätt lång diskussion när vi tog ut rådjuret och vid det efterföljande kaffet. Det framgick då att killen hade tränat intensivt vid den lokala älgbanan och stått och nött in den nödvändiga framförhållningen för att få en femetta på älgen.

Problemet uppstår såklart när den träningen skall omsättas till verklighet, viltet har en annan storlek, hastigheten är inte den samma och förmodligen stämmer vare sig avståndet eller vinkeln med den som presenteras på älgbanan. Dessutom blev han svårt stressad av att det dök upp det ena rådjuret efter det andra på hans pass som han inte hade läge på, viljan att komma till skott blev med andra ord allt större samtidigt som pulsen blev allt högre.

Jag tror att vi allihop är överens om att den sedvanliga älgbaneträningen rent allmänt kan sägas vara positiv eftersom det ger en vana av att hantera det egna vapnet och förhoppningsvis bidrar till en säker vapenhantering. Det är däremot min bestämda uppfattning att det inte på långa vägar räcker för att du skall bli en bra skytt på löpande vilt, jag vet inte hur ni tränar för skytte mot löpande vilt men för egen del så har jag trots många års intensivt viltbane skytte på både älg- och grisbana kommit till slutsatsen att det är lite för osäkert skytte för att det skall passa min egen smak. Givetvis är detta ingen sanning utan modifikation utan visst händer det att jag åker på någon drevjakt och då försöker jag såklart att förvalta de skottlägen som jag erbjuds.

För att vi skall få en acceptabel etik när vi skjuter mot vilt i rörelse så är vi tvungna att förlita oss på att vi har goda eftersökshundar, med goda efterskottshundar så lämnas det förhoppningsvis inget skadat vilt i skogen. Till del är såklart utvecklingen mot att vi får allt bättre eftersökshundar och att jägarkåren tar allt mer seriöst på eftersöken positivt bara det inte leder till att man börjar chansa med skotten eftersom man förlitar sig på att hundarna klarar ut eftersöken.

Som ett stickspår har jag funderat en del på ett samtal jag fick från vännen Felix som hade varit iväg med sin wachtel på lite bättre dovjakt härförleden. Det samlades ett antal duktiga hundar med rutinerade hundförare för att jaga dov på viltrika marker. När alla viltobservationer räknades samman vid dagens slut så hade de 14 skyttarna gjort totalt 390 dovobservationer men skottlistan stannade på 2 djur. Givetvis är det positivt att jägarna/skyttarna insåg sina egna begränsningar och inte sköt när de vara osäkra på läget.

Samtidigt kan man såklart fundera på hur vi lägger upp våra jakter och hur vi väljer jaktformer, nu är vi alla skapta olika med olika preferenser. Vissa vill se mycket action när de jagar och andra föredrar mer stillsamma jaktformer. Jag brukar själv vara med på ett par lite större drevjakter varje år med rätt bra viltparader men samtidigt är det inte dessa jaktformer som jag brinner för.

Det är väl ingen diskussion om att vi på många håll i landet är på väg mot mer actionbetonade jaktformer där vi samlas för stora drevjakter några gånger per säsong, hundförarna kommer inrullande med ett koppel hundar och vi sedan är förhoppningen att det skall presenteras en stor mängd vilt för skyttarna. Jag har fullförståelse för tjusningen i denna jakt och inser att det nog är ett tidens tecken även om jag som konservativ gammal knekt a k a "gobbajävel" nog föredrar att gå ut med bössan själv när jag skolkat från alla måsten en morgon eller för den delen en vardagseftermiddag.

I valet mellan att behöva skjuta på ett stressat rådjur i högsta fart eller att skjuta ett lugnt huvudskott på en lyssnande hare vet jag i vart fall vad jag föredrar.

Ledsen för att detta kanske blev ett lite väl svamlande inlägg utan någon riktig röd tråd men det är en bar beskrivning på hur mina tankar vandrar för tillfället.

//Henrik

Jag tycker det var intressant läsning.

Tycker inte det finns anledning att rikta någon kritik varken mot ditt huvudskott på haren eller "stekskjutningen" av rådjuret.

Vad gäller rookiens skott så är det nog lite för enkelt att kritisera så här i efterhand.

Vill nog egentligen hellre glädja mig åt att det gick bra i alla fall. Tack vare ditt skott gick den ju inte så långt. Hade kunnat bli en tråkig eftermiddag annars...

Vad gäller träning på älgbanan så anser jag den vara utmärkt. Men visa mig den elitidrottsman som efter att ha valt ut den bästa övningen bara kör just den övningen. Klart man måste testa lite olika grejjer. Tyvärr är väl detta svårare och svårare med tanke på alla restriktioner som är på våra banor. Men några få udda övningar bör man nog försöka få till varje år. Åtminstone om man tänker sig att vara med på de där drevjakterna du talar om. Annars bör man kanske göra som du själv brukar förespråka. DVS undvika alla skott på villt i rörelse.

Håller förresten med om ditt resonemang kring huvudskottet.

På en hare kan jag tänka mig att det är i det närmaste binärt. Skulle tro att t.o.m. en träff i käken dödar djuret. Men det är ju stor skillnad mot flera andra djur där området som ger skadeskjutning är betydligt större i förhållande till vad som är direkt dödande.

// Henrik

Tack för intressant och tänkvärd läsning!

Ditt "svammel" är som alltid tänkvärda saker att läsa och begrunda.

Jag är tämligen säker på att det flyktskyttet med en kipplauf inte är vare sig någonting lätt eller en slump att du förvaltade väl. Självklart är det alltid ett visst element av chans/risk/tur vid allt flyktskytte men det går garanterat att minimera med träning. Sedan är det alltid till slut en bedömningsfråga för varje enskild jägare.

Att kritisera ett mindre lyckat skott tycker jag också man ska vara väldigt försiktig med.

EDIT:

Ser nu lite retrospektivt att mitt inlägg kan ge intryck av att jag är positivt inställd till chanstagningar vid skott mot rörligt vilt, det var inte alls min mening.

Jag är jävligt skeptisk mot att skjuta öht mot rådjur i fart oavsett beväpning faktiskt så jag hade nog blivit tacksam för att få det läge som du fick Henrik dvs ett läge där det är tvunget att skjuta så länge säkerheten är bibehållen trots att rådjuret har fart. Provade för några år sen på ett smaldjur som kom över ett hygge.. tror jag sänkte henne på fjärde skottet men träffade inte alls där jag avsåg. Alltså inget mer vingel på rådjur i fart!

Haren är inte ens värt att kommentera, man skjuter efter förmåga vilket du gjort och förvaltat läget som väntat.

Sen tilltalas jag hårt av beskrivningen av markerna, fyy va fint det låter!! Det där är definitionen av en bra mark enl mitt förmenande, i princip alltid viltobs och långt i från alltid möjlighet att skjuta.

Står hellre i ett öppet pass och ser mycket vilt än trångt och ser inget men skjuter.

Mvh!

Står hellre i ett öppet pass och ser mycket vilt än trångt och ser inget men skjuter.

Mvh!

Dum fråga kanske men vad skjuter du på som du inte ser

Alltid underhållande och trevligt att läsa vad du skriver Henrik.

Skott mot lpande vilt är i mina ögon oerhört svårt.

Såg en jaktfilm i går där den inte allt för okände Tham diskuterade framförhållning på läpande vilt, uträknat med lasermätare och kulans hastighet

Funkar säkert i teorin men inget jag vill ge mig på IRL så att säga.

Bra med Haren, harar skjuts med kula helt enligt regelboken

//

Betraktelser och reflektioner är alltid bra och intressant.

Flyktskytte är oerhört svårt. Finns många bra sett att jaktanpassa sitt flyktskytte men det finns också situationer som är oerhört svåra att träna inför. Ett djur i rörelse är otroligt oförutsägbart, såväl pga terrängens topografi som på grund av vegetation som träd, busk och gräs. Avstånd skall bestämmas liksom fart och framförhållning. Innan skott skall dessutom djuret könsbestämas och på eventuellt andra sett passera "skjutbarhets" tröskeln.

Drevjakter, främst i utlandet, får folk att släppa på sina normala spärrar, lite som att flirta på finlandsbåten med polarna typ. Har precis varit i Polen och tack vare problem med ögonen blev jag mycket åskådare. Otroligt många skott som smäller i rent dåraktiga lägen med en rövsmäll som maximal utdelning och ett axelryck efteråt. Sånt får mig att bli mindre benägen att försvara det vi gör. Som tur var har vi i krass jämförelse god jaktetik i Sverige, även om många naturligtvis lossar skott långt över sin förmåga varje dag. Tyvärr är det ju inte brotsligt att inte träna.

Lyfter en tråd jag startade för ett tag sedan där du Henrik skrev mycket klokt. Håller fast i min övertygelse att obligatoriska skytteprov skulle gagna de flesta.

Grattis iaf, hoppas hargrytan smakar

Även om avsikten med mitt inlägg inte handlade om att rättfärdiga mina egna skott är det så klart trevligt att vi åtminstone i stora delar har någon form av samsyn på dessa skott.

När det sedan gäller skottet från rookien tycker jag egentligen inte heller att det finns så mycket att säga om, i mina ögon är det ett skott som kräver mer rutin än vad skytten i detta fall hade men det insåg skytten själv och därmed tyckte jag nog att saken var utagerad.

Egentligen handlar mina funderingar i stora stycken om hur jakten utvecklas och en viss tvekan kring om vi som jägare och skyttar utvecklas i samma takt. När jag började jaga så var de huvudsakliga jaktformerna vid gemensamma jakter rådjursjakt med små drivande hundar som tax eller möjligen drever, stövarjakt efter hare och räv. För bägge dessa jaktformer var den naturliga beväpningen hagelbössan även om det fanns några rådjursjägare som jagade med kombi eller drilling "om rådjuret ställde upp sig på 50-60m", studsaren tog man fram för bockjakten eller när det skulle jagas älg. Under de senaste 20-25 åren har vi dels fått snabbare hundar men också på många håll i landet fler viltarter, på mina breddgrader har det främst kommit att innebära vildsvin och dovhjort men även i viss mån kron. Om man undantar älgjakten så innebar gemensamhetsjakter för 20-25 år sedan att fyra-fem man träffades för att jaga rådjur eller hare, hunden släpptes och började driva. Hade man då tur så blev drevdjuret skjutet av någon passkytt innan hunden försvann ur marken, därefter vidtog korvgrillning och kaffedrickande och 1-3 timmars väntan innan hunden kom tillbaka. Idag kan de närvarande jägarna följa hundens framfart på sina GPS mottagare och diskussionerna kring vem som står bäst till för att genskjuta hunden alternativt plocka upp den för att så snabbt som möjligt kunna fortsätta jakten är legio. Det är också numera alltför ineffektivt att jaga med en hund i taget utan helst bör flera hundar släppas samtidigt så att ingen jägare står på pass utan att få ta del av lite "action", all väntan eller sysslolöshet är av ondo och skall likt polio snarast utrotas om inga andra medel står till buds så i vart fall med hjälp av utförliga radioreferat.

Om detta kan man möjligen ha en och annan tanke om att det är tidens tecken och bara ett tecken på att jakten följer med övriga samhällets zappande mellan upplevelser.

Det som kan konstateras är att jag numera allt mer sällan ser skyttar som är beväpnade med renodlade hagelbössor utan det är cylinderbössor, halvautomater, dubbelstudsare eller möjligen en och annan drilling som gäller. När vi tidigare diskuterade vilket som var det längsta praktiska skotthållet på rådjur med hagelbössa så handlar det numera om ett avsevärt mycket mer avancerat skytte ur rätt många olika parametrar. Det första och uppenbara är givetvis att säkerhetsproblematiken har blivit en helt annan, när nu alla skyttar har potential att skjuta med kula så gäller det att fördela passen därefter. Från att ha försökt träffa rådjur som kommer skuttande på 25-30m med hjälp av ett eller i värsta fall två hagelskott bör skyttarna numera klara av att skjuta på hjortar, vildsvin och rådjur med kula på samma eller kanske till och med det dubbla avståndet.

Det naturliga inför denna ökade svårighet torde såklart vara att jägarkåren ökat sin skytteträning markant men den tendensen har i vart fall jag inte sett, istället ser vi att allt fler skjutbanor tvingas slå igen samtidigt som jag upplever att bortsett från ett par veckor innan älgjakten så är det knappast någon rusning till våra skjutbanor.

Av detta kan jag bara dra slutsatsen att dagens skyttar måste ha större medfödd talang än tidigare generationer eftersom de klarar av ett betydligt svårare skytte med mindre träningsinsats än tidigare generationer, om inte det är ett bevis på Darwinismen så säg

I övrigt kan jag bara konstatera att hargryta är en favorit inte bara hos hustrun utan även hos undertecknad, dessutom är det en bonus att inte behöva oroa sig för att några plomber skall ryka på grund av att man tuggar hagel.

//Henrik

Intressant läsning Henrik! Medfödd skjutskicklighet på löpande vilt, utan träning på några skjutbanor, tror jag inte på! Däremot om man har bägge förutsättningarna, blir resultatet ofta till det bättre..

Ofta skriver jag för att det bommas - och än värre skadeskjuts mycket vilt ändå och ingen kan till 100% se till att kulan tar i vitala organ. Allt så klart beroende på viltets hastighet!

Ett friskt rådjur som kommer springandes förbi mig på 50-60 meter, skulle jag aldrig avlossa ett skott på. Förresten går det många gånger att få stopp på djuren genom att vissla till och då stannar de upp ett par sekunder, vilket är tillräckligt för att avlossa ett säkert skott.

Går inte det, är det bara att lyfta på hatten!!

Varför skulle jag inte göra samma sak med ett vildsvin? Först och främst, går det inte att få stopp på dem genom att vissla till, eller på annat sätt väcka uppmärksamhet. Sen är det farten... Hur de rör på sig och terrängen som avgör om jag skall skjuta, eller ej.

Känns det rätt, går det vägen! Vid minsta tvekan, tvärtom... Något som inte kommer i första taget!!

Jag har skjutit mycket gris, men de allra flesta på åtel med bra skott, ja ett skott/gris faktiskt och än så länge ingen skadeskjutning. Nu skall vi inte jämföra denna jakt med

drevjakt som är milsvidd skillnad, men åteljakten sitter i ryggraden på mig där jag inte behöver "tänka" på i vilket läge jag skall skjuta.

Samma borde kunna upplevas på drevjakter, där vi genom idog träning och fallenhet lyckas. Att kunna avgöra sin egen begränsning, är bland det viktigaste vi har när det handlar om jakt och en del av oss skulle aldrig skjuta på något i rörelse, medan andra gör det och klarar det, med de begränsningarna de ändå har.

Den hets som förekommer bland många jägare ogillar jag skarpt och detta gör att många som inte klarar av svårare situationer ändå chansar..

Henrik,

Efter att jag sköt älgen i år löpandes på 40-50m har även jag funderat i dina banor. Eftersom att jag inte fick skottecken så valde jag att skjuta igen vilket i efterhand var totalt onödigt då båda skotten räckte var för sig. det som stör mig jmf den mer stilla jaktformen på djur omedvetna av min närvaro är just bristen på kontroll men att känslan av full sådan ändå kan infinna sig. Djuren i rörelse är alltid förknippat med större svårigheter än om de stod stilla. Det är för egen del på det sättet iaf. löpande skytte kräver långt mer erfarenhet än jakt på lugnt strosande djur eller annat djur med otsört beteende. det etiska dilemmat som i, du och jag luftat - hur man når detta utan att öva på djuren, är svårt att snacka bort. Ja, hur gör man? adekvata banor är det brist på.

Så för egen del så är drevjaktskytte alltid en chansning i objektiv jämförelse med vak eller smygjakt. Trots det så skjuter man

ibland blir det rent praktiskt så att man upplever situationen "att det inte kan bli bättre" vilket det verkligen inte kan, ur drevjaktsperspektiv sett. Bättre läge kommer aldrig att uppkomma med de förutsättningarna. Så den etiska piskan du snärtar med i luften, får jag nog lov att böja mig för

nu ska jag natta

/Kalle

Trodde för en stund att ingen skulle ta upp det !

Men så kom grisapågen med det! Man kan i de flesta fall välja vart i terängen man vill visla eller locka stopp på djuren. (förutom gris då) Och med förberätt stöd och skjutställning ta skottet på djuret stillastående!

Om inte det går så är det ingen som tvingar än att skjuta. Och etik problemet ligger hos utövaren oavsätt hur många bulor han eller hon skjuter om året!

(va inne på det i en annan tråd, i skogen kommer andra parametar med typ viltfrossa puls osv. Inget man kan öva in på bana) Men alla strävar väll efter att bli bättre oavsätt om det gäller skyttet eller jakten.

/ Henrik ! prova dillkött på bakbenen. Du kommer att höjas yttligare ett snäpp i frugans ögon!

Ett skott är ett skott, stress osäkerhet så gör man som man blivit lärd, håll här så träffar du där! Jag tycker inte att det är något fel på älgbanan, men den är ju så enformig, rent av statisk! variera mellan 30-150m och olika hastigheter.

Intressant läsning.

I början av min jägarbana sköt jag väldigt mycket trap, eftersom det var den hagelformen som var mest lättillgänglig. Även om det fanns sportingbanor var dessa mycket sällan öppna. Tusentals skott senare var resultaten på trapbanan imho riktigt bra. När det sedan var dags för jakt på gås och änder så hade de den dåliga smaken att inte dyka upp ur en låda och flyga i en förutbestämd sektor ut från skytten, dvs mig. Jaktresultaten blev inte direkt lika bra som på trapbanan. Inte helt konstigt. Detta har lett tilla att jag numera skjuter mycket lite trap, utan försöker förlägga övningsskyttet med hagel till sporting eller jägarsportingbanor, som tack och lov har livit vanligare. Självklart finns grundproblematiken kvar med att man inte heller här täcker in alla fall som kan presentera sig i verkligheten, men för jaktliknande övning är det det bästa som finns att tillgå för min del.

Samma gäller kulskyttet. Jag har som personlig miniminivå inför älgjakten att skjuta för motsvarande guldmärket varje år. Vi har inga formella krav i jaktlaget jag är med i, förutom att det anses självklart att man övar, vilket alla också gör och de skjuter också bra. Men även här finns ju problematiken att övningen är alldeles för statisk. Alltid samma hastighet och avstånd och man har alldeles för lång tid på sig innan älgen åker iväg. Men här är alternativen för övning klart färre. Visst, det finns grisbana, men ungefär samma problem med att övningen är för statisk finns även där. Mikael Tham höll för en del år sen kurser i "praktisk skytte", vilket verkade väldigt vettigt och folk som gick de kurserna verkar varit nöjda. Problemet gissar jag är att intresset för kurser där faktorerna är okända map avstånd, skjutsituationer och okända moment är ganska lågt. Det är ju knappt att folk övningsskjuter på älgbanan ändå, förutom pliktskyldigast ett par serier eftersom jaktlaget kräver det - typ fyra godkända serier eller dylikt.

Det finns ett fåtal företag, gissar jag, jag känner bara till ett som ger kurser eller övningstillfällen där man fokuserar på mer jaktlika situationer. Det jag känner till är www.qskytte.se. Jag har bara varit i kontakt med de på telefon, men de verkar ha ett intressant upplägg. Men som sagt, de flesta vill nog inte lägga pengar motsvarande kursavgift plus 80-120 skott för att övningsskjuta, även om jag tycker det skulle vara intressant.

Vart vill jag komam med detta då? Blev en del svammel, men jag skulle vilja pusha för ett mer jaktlikt och varierande övningsskytte. Men det är klart att det finns en problematik med att ordna detta i praktiken på våra skjutbanor (som bara blir färre och färre).

Vi har som många andra krav på att skjuta minst godkänt på älgbanan varje år, men för två år sedan införde vi även att man ska skjuta minst en kulstig per år. Vi har inga krav på resultat utan mera så att man ska inse sina egna begränsningar, förhoppningsvis.

Som bonus kan sägas att det är förbannat roligt.

Jag vill nog börja med att tacka för ett antal synnerligen vettiga och intressanta svar på mitt inledande svammel.

Självklart försöker jag få stopp på vilt i rörelse genom att vissla på det, det brukar funka rätt skapligt dock vet man såklart inte hur och exakt var djuren stannar. Vid jakten som jag började inlägget med att prata om visslade jag vid två tillfällen, vid det första tillfället så ställde geten och killingen så tätt ihop att det inte fanns någon möjlighet att skjuta. den andra gången jag visslade till så ställde sig smaldjuret i och för sig ensamt men i det fallet blev kulfånget obefintligt eftersom rådjuret sprang 50-60 m innan det stannade.

Sammanfattningsvis är jag såklart en varm anhängare av att försöka få stopp på viltet på det sätt som är lämpligast eftersom jag mycket sällan skjuter på vilt i rörelse. Jagar vi på öppna ytor brukar viltet rätt ofta självmant stanna utan att man behöver vissla själv, oavsett varför viltet står still handlar det då om att så snabbt som möjligt komma till skott innan viltet på nytt springer iväg. Min poäng är nog egentligen att denna typ av jakt kräver lite större rutin än andra mer stillsamma jaktformer, ofta märks en skytt/jägares relativa oerfarenhet på just den tid det tar för honom/henne att komma till skott. Tillsätter man sedan en dos stress och tidspress så kompliceras så klart saken ytterligare.

Egentligen skulle jag vilja dela upp kunskapen och färdigheterna i några olika delar utan inbördes rankning:

För det första handlar det om att lära känna sitt vapen och att kunna hantera det utan att fundera på vapnet som sådant, vi skall kunna hantera vapnet med god säkerhet men också kunna få iväg ett välriktat skott under tidspress. Nyckeln till detta ligger i en kvakitativ mängdträning, som skyttar behöver vi skapa ett muskelminne. Vi behöver kunna osäkra bössan, finrikta, ta trycket och avlossa vapnet utan att fokusera på hanteringen som sådan. Den typen av färdighet uppnår man såklart till exempel på älgbanan, vid kuljaktstigen eller till icke ringa del med upprepade torrklickningsövningar. jag är absolut ingen motståndare till älgbaneskyttet, snarare tvärtom men däremot har jag uppfattningen att det inte räcker som skytteträning utan i vissa fall invaggar skytten i falsk trygghet om att han/hon klarar av att skjuta på rörligt vilt i skogen. Jag har själv ramlat i den fällan, under drygt 15 års tid tävlade jag rätt aktivt i viltmålsskytte i olika former både älgbaneskytte och kanske framför allt skytte på viltmålsbanan. Tyvärr ledde detta till att jag vid några tillfällen överskattade min egen förmåga och sköt mot vilt i rörelse på med mindre lyckat resultat, samtidigt innebar dessa fadäserna en ökad insikt om svårigheten kring detta skytte.

En minst lika viktigt komponent är så klart den allmänna viltvanan, det handlar om att dels upptäcka viltet på ett tidigt stadium, skaffa sig en god förståelse om hur viltet uppträder samt givetvis att kunna idetifiera vilka individer som är skjutbara och vilka som inte skall skjutas. En annan positiv effekt av omfattande viltvana är såklart at den tenderar att lämna skytten mindre stressad, pulsökningen blir inte densamma om du är van vid att observera viltet.

Den tredje faktorn är lite "flummigare" och handlar att uppfatta situationen med god "situational awareness" det vill säga förmågan att utvärdera det som händer ur många olika perspektiv, det handlar om säkerheten, vilket djur som bör skjutas, var i terrängen jag vill skjuta det samt inte minst hur jag vill skjuta det. Magnus tog bland annat upp detta när han konstaterade att det på hans nyligen upplevda drevjakt i Polen fanns en del skyttar som tog skott som de aldrig borde tagit. Om jag då antar att om man slantar upp medlen för en drevjakt i Polen är det nog rimligt att tro att man är lite mer jaktintresserad än "medeljägaren" så inser vi att inte ens de jägare med ett större intresse för jakt och förhoppningsvis även för övningsskyttet än "medeljägaren" är situationen vuxen i alla lägen.

Givetvis är det också som så att skyttet mot vilt i rörelse ur ett rent skyttemässigt perspektiv är bland det mest avancerade skytte vi kan hålla på med, på älg- eller viltmålsbanan är ju de allra flesta förutsättningarna kända såsom hastigheten å målet, avstånd till målet etc. När vi står ute i skogen så är verkligheten betydligt mer komplex, viltet varierar rätt kraftigt i storlek, fart, avstånd och vinklar är inte heller konstanta vilket gör att vi ofta hamnar i en situation att det skytte som vi övar på är betydligt enklar än i vart fall vissa av de situationer som vi sedan stöter på i skogen. Det naturliga är givetvis att vi då avstår från att skjuta när vi känner att situationen och våra egna färdigheter inte medger att vi kan vara rimligt säkra på att kunna avlossa ett direkt dödande skott. Tyvärr är det nog så att den insikten inte alltid finns där, det kan också vara som med "rookien" i mitt exempel, efter att ha haft tillräckligt mycket vilt som sprang förbi så sköt han tillslut på ett vilt som kom med lägre hastighet än de rådjur som han tidigare avstått att skjuta på.

Jag tycker att det ligger mycket i det som Hilmer skrev när han konstaterade att jägartrap lämnar en del i övrigt att önska som träningsform inför jaktskyttet och att sporting/jägarsporting känns betydligt relevantare som träningsform. På samma sätt är det givetvis med kulskyttet, älgbanan ger dig vissa grundfärdigheter som kulskytt men ger otillräcklig skytteträning för det "drevjaktskytte" som är på frammarsch i vårt land som en naturlig följd av såväl faunans utveckling med både gris och hjort som jägarkårens törst efter "effektiva" och mer actionfyllda jaktformer.

Tyvärr upplever jag att samtidigt som nya jaktformer ställer större krav på jägarnas skytteförmåga minskar antalet skjutbanor och det blir alltmer rigorösa bestämmelser kring hur skyttet skall bedrivas på de existerande skjutbanorna. Jag har svårt att få den ekvationen att gå ihop på ett smakfullt sätt men måhända beror det på att jag är en allmänt konservativ "gubbajävel" med högst begränsad förmåga att tänka utanför boxen, låt oss hoppas att det är så det ligger till!

Henrik

Skall vi sammanfatta allt i två termer gäller följande; Skjut inte över din egen förmåga och överskatta inte heller den!

Jag får inte riktigt ordning på visslandet. Viltet stannar sent, och står inte länge, det landar i att jag får en sekund att skjuta - men den sekunden uppstår i vid ett tillfälle som bestäms av viltet och inte av mig. Visst, om viltet springer på ett avstånd som omöjliggör flyktskytte är det en sak, typ rådjur på 80 meter. Men är det rådjur i trav på 30-40 skjuter jag hellre i flykten hellre än att stöka till situationen med att göra viltet medvetet om min närvaro.

I den sunkiga situationen kan en sekund av bra läge uppstå, Jag följer efter skjutbart vilt som är i skotthåll, osäkrat, även om det går för fort. Det är vanligt att viltet stannar precis innan det går in i en trädridå och det är den sekunden man behöver. Och genom att ha koll på det förutsägbara beteendet hos viltet - typ det vanliga stannandet innan trädridån - har man sitt tillfälle på en plats man kan ha mentalt rekognoscerat i förväg, så att säga.

Lång historia kort - jag visslar sällan.

På tal om visslande för att göra viltet uppmärksamt, så har jag lyckats nerlägga mycket vilt genom att just vissla... eller att småprata med mig själv, när jag ser ett vilt, oftast gäller det rådjur som stannar upp i någon tätning, eller dylikt! Jag går rakt mot viltet och gör det uppmärksamt att jag kommer och oftast står djuret helt stilla och tror sig vara helt dold av vegetation.

När jag närmar mig, går jag i en liten cirkel, tills jag får rätt läge för skott. Allt medan jag håller en liten högljudd monolog..

Att komma 30 meter inpå ett rådjur är inga problem och då är det hagelpipan som sjunger...

Detta gäller stänkdjur!

Sköt en bock idag som stod och tittade på mig när jag gick på en grusväg, utan att smyga! Hunden var på annat håll..