Frågan ställdes häromdagen till mig,

efter att jag hade fått redogöra för att jag i stort sätt gillar alla former av jakt, även jakt där det går dåligt eller resultaten uteblir kan vara sådan jakt som jag uppskattar.

Det kan vara miljön, vädret, sällskapet, hundarbetet, skyttet, viltet man ser osv som motiverar det hela som en positiv sak.

men frågan är vad gillar jag mest med jakt?

____________________________________________

Det jag gillar mest är den förväntan man har under det att man jagar, känslan av att det kan hända något, den upplevelsen är vad jag gillar mest.

Varför skriver jag det här då kan undras, jo för att man/jag ibland känner att man blir väl endimensionell i det man skriver om, den jakt man håller på med, till förfång för en mer balanserad bild av tillvaron.

När tom en köttjägare bredvilligt erkänner att han är en upplevelse junkie då känner jag att jag också kan "avslöja" mig lite.

/Christian

Jag älskar att jaga. Och jag älskar min sambo.

De flesta människor förstår om jag säger att det är omöjligt att säga exakt vad det är jag älskar mest med min sambo.

Men om jag blir tvingad så säger jag att hon får mig att må bättre.

Grejjen är att det är precis samma sak med Jakten!

// Henrik

Henrik- väldigt trevligt formulerat o ack så sant.

/Christian

oavsett vilken jaktform det är så kan jag inte rent mentalt tackla den upphetsning som det innebär när man får viltet mot sig

och man snabbt inser att chansen till skott kan uppenbara sig. man blir på ett positivt sätt klämd och provocerad på samma

gång i ett läge när man vill det

pinsamt nog så har det alltid i mitt huvud funnits den korta stund av osäkerhet och spänning innan man vet

om det kommer bli en chans eller inte. i töntiga ordalag blir det:

" Nu kommer dom/den! kommer den rätt tro? ja/nä, vet inte, eller vet jag? nä, var kall nu, visa kyla,

KAN INTE!, lugn och fin nu, men var alert, skaka inte i benet sådär, andas annars dör du, men inte så högt! stäng munnen annars hör dom hjärtslagen"

den känslan får mig att gå på moln i dagar och föder inspirationen till att utveckla, testa nytt, fundera och läsa på mer.

grytjakt ska vi inte tala om vad den gör med känslorna!

väldigt naivt skrivet men det är för egen del inte mer komplicerat.

Bra fråga, man skall ta sig tid att stanna upp och fundera över sådant där ibland.

Jag personligen mår bra av det. Jag får motion. Jag får mental balans i mitt liv. Det ger mig tid att tänka och fundera likväl som att jakten emellanåt är så fokuserad att man fullständigt rensat huvudet på andra tankar än det man för ögonblicket koncentrerar sig på. Tillfällena av total koncentration brukar även vara förknippade med en oerhörd spänning och som Christian skrev, förväntan.

När man sedan åter låter skallen fyllas med vardagliga spörsmål framstår det mesta i en lite ny dager. Problem kan ha löst sig eller fått en mindre dimension, och man kommer tillbaka hem som en trött men (oftast) mentalt mer välmående människa. Som bonus så kan man ibland få med sig världens godaste kött, dessutom så ekologiskt det bara kan bli.

Får jag samma fråga om ett år kan det hända att svaret blir ett annat. Men som mitt (arbets)liv ser ut just nu är detta jaktens stora behållning.

Det jag tycker är tjusningen med jakt är blandningen mellan det bästa avslapningen (mentalt) till att man kan sitta på helspänn sekunder efter utan att känna stress. Visst går det åt helvete så kan ju stressen komma.

Håller med henke. Det får mig att må bättre.

Gillar också den mesta jakten men har funnit mina favoriter och lägger mesta tiden på dem, finns ingen jaktdag jag önskat haft ogjord trots att man upplevt massa jobbiga dagar fyllda med "otur". Just detta med ovissheten är något som gör att jag aldrig kan tröttna på jakten man kan aldrig veta vad som ska hända innan och i princip varje gång händer något nytt trots att man varit ute tusentals dagar innan

Sedan är jag övertygad att jakten finns djupt rotad inom oss vi är jägare/samlare från starten den känslan väcks till liv när man fäller ett byte eller tex. finner en stor fläck med trattisar även om vi kan köpa allt på affären blir det aldrig samma glädje i köttdisken som i skogen. Detta är något som säkert finns inom oss alla även om en rabiat jaktmotståndare knappast lär erkänna det

Jag har även ett intresse för hundar som ger jakten ännu en mening då man försöker träna sin hund till den optimala jaktkamraten, när man lyckas väl skänker även detta en härlig känsla. För mig är den ultimata upplevelsen när jag och hunden båda gjort något väldigt bra tillsammans och man sitter där och ser glädjen i hundens ögon med ett fint byte ute i fridfull vildmark helt ensamma den känslan blir jag aldrig mätt på

Människan är en jägare och samlare sedan 100000tals år bakåt. Våra kroppar och hjärnor är konstruerade att gå långa sträckor för att söka mat(vilt att jaga, bär och nötter att samla)

Så för att människan ska må bra så måste den ägna sig åt sitt naturliga beteende. Det hävdas att djur inte mår bra av att sitta instängda i små utrymmen med "konstgjord" sysselsättning, varför ska människan göra det?

Jag mår bra i skogen! Oavsett om det följer med byte hem.

Sen måste jag säga att jag mår riktigt bra även när bytet serveras på bordet. Att kunna laga till någor gott av den renaste, finaste och den mest naturnära råvaran som finns, få mig att känna mig väl till mods.

Inget slår en köttbit från skogen med potatis från trädgården tillsammans med lite egenodlade grönsaker och rotfrukter. Anrättningen blir inte sämre av gele av skogens bär och en svampsås gjord på egen plockade svampar.

Så välbefinnandet från en jaktdag kan förlängas till att räcka mer än timmarna i skogen.

Jag har även ett intresse för hundar som ger jakten ännu en mening då man försöker träna sin hund till den optimala jaktkamraten, när man lyckas väl skänker även detta en härlig känsla. För mig är den ultimata upplevelsen när jag och hunden båda gjort något väldigt bra tillsammans och man sitter där och ser glädjen i hundens ögon med ett fint byte ute i fridfull vildmark helt ensamma den känslan blir jag aldrig mätt på

PLUS ETT!

Ser mig själv som en semisocial typ som ofta "tvingas" till ett socialt umgänge då mitt jobb kräver det. Privat umgås jag nästan bara med riktiga jägare med enstaka undantag, även utanför jakten då jakten dominerar mitt liv fullständigt vid sidan av familjen. Skogen, jakten, viltvården och hundarna är ventilen såväl som batteriladdaren. Krogen går jag aldrig på längre, en ledig morgondag är värd för mycket för att supas bort. Pengarna lägger jag hellre på bensin för att åka på jakt nånstans.

Jakten är inte kravlös, tvärtom då man har ett stort ansvar för att allt blir rätt. Men samspelet med hunden är obeskrivbart, man delar allt tillsammans såväl framgång som motgång. Blir också en bredare känsla av lycka som hundförare, skjuter inte jag kan hunden göra nåt bra för andra.

Ett liv utan jakthund är inget liv för mig.

Jag älskar alla delar av jakten, spänningen då det händer saker, då man hör något knaka i skogen eller då drevskallet börjar närma sig, pulsökningen innan skottet. Jag älskar även att sitta runt en eld och disskutera stort och smått, liksom att sitta på ett pass och titta ut då morgondimman lättar eller iakta skuggorna från träden och stenarna i månljuset över en snötäckt mark.

Att smyga mig fram genom skogen så tyst jag kan med alla sinnen på helspänn, att använda alla mina sinnen till fullo är något som jag kommer hem som en ny människa från.

Att sedan sitta och äta mat som jag själv jobbat för, som jag vet vart det kommer ifrån och kan säga vad det är för något ger mig en enorm tillfredsställelse och är en av dom bästa kryddorna i världen.

Att överlista ett slugt vilt är för mig en stor höjdpunkt. Att obemärkt smyga sig fram till skottläge på en räv man sett på allt för långt håll när man kikarspanar från en höjd eller en älg som står still i en tätning medan hunden ivrigt öser på ända från tårna.

Eller att se en kråka/gås segla förbi ett par hundra meter bort, locka lite, se hur den vänder sig och får syn på bulvanerna och sakta minskar höjden medan den glider in mot gömslet.

En annan höjdpunkt är samarbete med hundar och jaktkamrater som när man ska bryta sten och rötter för att komma åt en grävling nere i ett gryt. Man når gången, drar upp hunden, kompisen dyker ner i hålet med lampa och 22lr, men nej, grävlingen anar ugglor i mossen och drar åt motsatt håll. Med adrenalin i kroppen drar man upp sin kamrat lika lätt som om han var gjord av bomull, fattar hagelbössorna och skjuter samtidigt när grävlingen lämnar underjorden.

De helt oväntade sakerna som händer är ytterligare en höjdpunkt. Saker som inte ska kunna hända, som alla jägare alltid har sagt att djuren aldrig skulle göra, men som de ändå gör just denna dagen, sen kanske aldrig mer.

Alla har poänger i sina resonemang.

Det jag tycker är en av de stora fascinationerna är att det kan vara hur jävla blåsigt/kallt/rengnigt/what ever timme ut och timme in. Men när jag får syn på viltet oavsett art så försvinner tid och rum på något sätt. När allt fokus hamnar på ett villebråd så väder och vind glöms undan. Koncentrationen på topp, viltet, kulfång, fler djur i släptåg, jag ni vet vad jag menar.

Hundar som jobbar är också en fröjd att se/höra. Otroligt hur ett upptag kan få blåfrusna fötter att helt plötsligt kännas hur varma och sköna som helst på bara ett ögonblick.

Sen gör det ju inte skitont att sätta i sig gott kött heller.

För egen del handlar jakt mestadels om två saker för mig. Dels att känna den där härliga känslan i kroppen när viltet dyker upp och man har chans till skott = en känsla som talar om för mig att något inombords har väckts till liv vilket funnits i människan i många tusen år. När jag jagat som mest intensivt så har jag märkt att mina sinnen skärpts "utöver det vanliga" och den insikten var också riktigt häftig.

Och dels naturupplevelsen och en skön paus från vardagens stress och samhälle. Jag jagar ofta ensam och har suttit på så otroligt många "bompass" att jag skulle slutat jaga för länge sen om jag inte trivdes med detta. Att sitta ute i skogen i några timmar en tidig morgon med en termos kaffe och bössa är ren och skär njutning/terapi för min del

Bästa känslan är att genomsur och helt slutkörd sjunka ihop bredvid en hund som luggar viltet efter ett extremt svårt och jobbigt eftersök.

Den känslan slår allt.. till och med sex

Förövrigt jagar jag för jakten..., allt runt omkring är mest transportsträcka.

Jaga med bra hundar är givetvis nöjsamt men känslan när en unghund gör sina första trevande försök är oxå nått som är j-vigt kul.

Bästa känslan är att genomsur och helt slutkörd sjunka ihop bredvid en hund som luggar viltet efter ett extremt svårt och jobbigt eftersök.

+1

Jag gillar kicken det ger mig. Den känslan hittar jag ingen annanstans.

Hur man slits mellan hopp och förtvivlan när man jagar tjäder med unghunden. Kicken när man får skjuta.

Jag är en sån som erkänner att jag tycker det är roligast när man lyckas fälla något. Jag tycker defenitivt inte att det är lika roligt eller lika stor upplevelse att bara vara ute och traska i terränglådan.

Det är spänningen ska man lyckas få skjuta nått idag eller blir det inget. Känslan att gå ut tidigt på morgonen och vara med när allt vaknar till liv, se dimman osv.

Att se glädjen hoss hunden innan man släpper henne för att hon ska ut o söka fågel. Sen när man hör henne skälla och se glädjen hon har när hon skäller på en fågel. Sen är det spänningen att lyckas smyga fram utan att skrämma bort fågeln.

Det är späninggen, att vara ute i naturen. Jakt för mig är en underbar upplevelse.

Jakten betyder allt och genomsyrar hela mitt leverne, och är alltså ovärderlig.

Ibland far en hemsk tanke förbi, vad göra om jakten försvinnner (med hjälp av MP kanske )!?

Då blev det att emigrera till Nya Zeeland!

Precis när jag printar detta så ringer en vän och berättar att han nyss skjute sin första gris jakt är livet!!

Sokrates sa att ju mer jag lär mig desto mer inser jag vad lite jag kan. Att jaga är en disciplin.

Ordet disciplin från latinets disciplina - uppfostran, handledning, som i sin tur kommer från discipulus

– lärjunge och sedermera elev, är mycket av vad jakten betyder för mig. Man är den ständige eleven som

hela tiden lär sig nya saker om natur, djur och inte minst sig själv. Som jägare har man enligt min mening

tagit ett initiativ där alla goda kunskaper, genomtänk planering och fast uthållighet leder till ett enda

kort tillfälle där allt flätas samman – och det är då, om allt stämmer, man får som jägare skörda det naturen har att bjuda.

Bifogar en bild jag tog från våra marker en tidig oktobermorgon i Sörmland då vi efter en god frukost klivit ut

ur jaktstugan och skall ut till våra pass. Det blev inget vilt fällt denna dag men soluppgången och dimmorna över fält och skog var en trofé av rang…