Mitt första rådjur 12/11/11

Klockan 5:45 steg jag upp, åt frukost och packade fram allt inför dagens jakt. Sven hämtade mig 6:45, och vi begav oss till Käglan. På väg mot jaktmarken var vi tvungna att köra långsamt, för dimman låg tät över fälten och i skogarna. Temperaturen var runt fryspunkten. Väl framme vid jaktmarken möttes vi upp av jaktlaget. Vi satte oss ner kring elden och njöt av att titta in i eldens lågor. Det var tal om förra helgens jakt samt om den nya bloggen som jaktlaget öppnat. I bloggen ska det läggas upp information kring jakterna – vad som skjutits, vem som skjutit och viltobservationer. L-O bestämde att första såten skulle vara den västra, så efter att vi blivit tilldelade våra pass och vi färdats dit, drog dagens jakt igång – det var älgjakt på temat, men vi tilläts även skjuta rådjur, vildsvin och räv. Jag fick pass 13 – ett fint pass tyckte jag att det var. Tiden förflöt snabbt, och efter vad som kändes som bara en stund blåstes första såten av. Det enda klövvilt jag såg var ett rådjur – den vita plymen var det enda jag såg. Det var roligt att se att det fanns vilt i området – ett vildsvin skymtades av en passkytt och ett rådjur sköts av en annan passkytt. Mindre rolig var kylan som mina fötter och fingrar kände. Jag har alltid haft problem när temperaturen närmar sig, och går under, nollstrecket – av någon anledning är blodtillförseln inte tillräcklig, och jag fryser. Jag får antagligen ta och inhandla ett par sulor och handskar med inbyggda värmeslingor. Kanske en bra julklapp att önska sig av farföräldrarna…

Korvgrillningen förflöt som vanligt, och nästa såt bestämdes bli mittsåten. Jag blev tilldelad pass 29 – ett pass som både Sven och Tomas sa skulle vara farligt. Passet var beläget utmed en väg med god sikt åt båda håll. Känslan var att passet skulle vara bra. Jakten blåstes igång på radion, och hundförarna började röra på sig. Vi passkyttar satt beredda på viltet vi hoppades skulle komma. Det tog inte lång tid innan mina fötter och händer började besvära mig – kylan trängde in genom mina Lundhags och 3 lager strumpor. Att röra på tårna hjälpte en del, men den bästa medicinen visade sig vara upptaget av Eriks hund. Ju närmre skallen kom, desto snabbare blev mig puls. Fötterna var snart bortglömda, och alla tankar var riktade mot vilket djur som drevs, vart det var på väg och om det skulle komma mot mig. Jag blev snabbt besviken. Drevet gick förbi mig långt inne i skogen, och jag kunde varken skymta drevdjur eller hund. Efter bara ett par minuter vände dock drevet, och kom rakt emot mig i sydvästlig riktning (om min kompass tala sanning). Jag var inställd på att drevdjuret skulle korsa vägen, så där var min fokus. Som tur var blickade jag in mot skogen, och där – rakt in från höger – kom två rådjur springandes mot mig. Snabbt gjorde studsaren kontakt med axeln och förstoringen skruvades ner till lägsta läget; 2,5x. De båda djuren stannade bara dryga 35 meter från mig – den främre skymd till hälften av en gran. Snabbt kunde jag konstatera att den främre var en bock, och den bakre en get. Studsaren osäkrades, och jag gjorde mig beredd på skott. Bocken tog ett försiktigt steg framåt. Bogen syntes nu, men geten stod nu bakom bocken. Ytterligare en sekund senare stack geten iväg in i skogen och bocken skulle precis följa efter – jag visslade till. Rådjuret stelnade till, och hårkorset låg rätt. Skottet gick.

Repeteringen var snabb, men djuren var snabbare – allt jag såg i kikaren var två vita plymer till bakdelar. De båda djuren stannade dryga 60 meter in i skogen – bocken fortsatte rakt nordväst medan geten flydde åt sydväst. Hunden kom nu farande – han var bara dryga tjugotalet sekunder efter. Jag såg det orangea halsbandet följa efter geten. Skottet kändes bra, men jag hade inte sett bocken markera skott. Snabbt anropade jag via radion att jag skjutit mot en bock, att jag inte var helt säker på om den låg inne i skogen, och att geten sprungit i sydvästlig riktning. Erik – en av de två hundförarna – kontaktade mig, och sa att han var på väg. Under de fåtal minuter det tog honom att komma till mig funderade jag kring skottet – jag var ganska säker att det satt där det skulle, men man blir ju alltid osäker när djuret springer iväg. Han kom, och bad mig dirigera honom till den plats jag skjutit mot djuret. Snart upptäckte jag att vi inte kunde kommunicera på radion – mitt batteri var slut. Hur stor är sannolikheten? Jag var glad att djuren kom när det kom, för hade de kommit två minuter senare, skulle jag inte kunnat kontakta Erik. Han gick en sväng in i skogen dit jag trodde att djuret borde befinna sig utan resultat. Jag började nu bli orolig – skottet trodde jag satt, men kanske hade jag ryckt till, eller så hade kanske bocken rört sig i sista sekunden. Erik gjorde ännu ett försök – denna gång ett tjugotal meter mer åt väst. Hans signalväst kunde jag skymta mellan granarna. Det dröjde inte länge innan han visslade på mig. Jag klev ner från tornet, och gick till honom. Innan jag kom fram och såg rådjuret sade han ”Jag får gratulera” – all ängslan släppte och jag kunde andas ut. 70 meter från skottplatsen låg djuret. Skottet satt där det skulle – om än en aning högt. Vi hjälptes åt passa rådjuret.

Snart var vi tillbaka vid grillplatsen. Där summerades dagen, och de sista korvarna grillades. Sista vattenslurken tog jag också – jag dricker nämligen inte kaffe. Jag mottog flera gratulationer för mitt första rådjur. Jag var glad. Dagen var som alla andra dagar ute i skogen - underbar. Idag sköt jag dock mitt första rådjur – vilket gjorde dagen väldigt speciell. Jag kommer alltid minnas den 12/11/11.

Sist men inte minst vill jag tacka alla er i jaktlaget som låter mig jaga med er. Ett särskilt tack till dig Sven – tack för att jag får och har fått följa med dig ut i skog och mark.

Anton

Mitt första rådjur 12/11/11

Klockan 5:45 steg jag upp, åt frukost och packade fram allt inför dagens jakt. Sven hämtade mig 6:45, och vi begav oss till Käglan. På väg mot jaktmarken var vi tvungna att köra långsamt, för dimman låg tät över fälten och i skogarna. Temperaturen var runt fryspunkten. Väl framme vid jaktmarken möttes vi upp av jaktlaget. Vi satte oss ner kring elden och njöt av att titta in i eldens lågor. Det var tal om förra helgens jakt samt om den nya bloggen som jaktlaget öppnat. I bloggen ska det läggas upp information kring jakterna – vad som skjutits, vem som skjutit och viltobservationer. L-O bestämde att första såten skulle vara den västra, så efter att vi blivit tilldelade våra pass och vi färdats dit, drog dagens jakt igång – det var älgjakt på temat, men vi tilläts även skjuta rådjur, vildsvin och räv. Jag fick pass 13 – ett fint pass tyckte jag att det var. Tiden förflöt snabbt, och efter vad som kändes som bara en stund blåstes första såten av. Det enda klövvilt jag såg var ett rådjur – den vita plymen var det enda jag såg. Det var roligt att se att det fanns vilt i området – ett vildsvin skymtades av en passkytt och ett rådjur sköts av en annan passkytt. Mindre rolig var kylan som mina fötter och fingrar kände. Jag har alltid haft problem när temperaturen närmar sig, och går under, nollstrecket – av någon anledning är blodtillförseln inte tillräcklig, och jag fryser. Jag får antagligen ta och inhandla ett par sulor och handskar med inbyggda värmeslingor. Kanske en bra julklapp att önska sig av farföräldrarna…

Korvgrillningen förflöt som vanligt, och nästa såt bestämdes bli mittsåten. Jag blev tilldelad pass 29 – ett pass som både Sven och Tomas sa skulle vara farligt. Passet var beläget utmed en väg med god sikt åt båda håll. Känslan var att passet skulle vara bra. Jakten blåstes igång på radion, och hundförarna började röra på sig. Vi passkyttar satt beredda på viltet vi hoppades skulle komma. Det tog inte lång tid innan mina fötter och händer började besvära mig – kylan trängde in genom mina Lundhags och 3 lager strumpor. Att röra på tårna hjälpte en del, men den bästa medicinen visade sig vara upptaget av Eriks hund. Ju närmre skallen kom, desto snabbare blev mig puls. Fötterna var snart bortglömda, och alla tankar var riktade mot vilket djur som drevs, vart det var på väg och om det skulle komma mot mig. Jag blev snabbt besviken. Drevet gick förbi mig långt inne i skogen, och jag kunde varken skymta drevdjur eller hund. Efter bara ett par minuter vände dock drevet, och kom rakt emot mig i sydvästlig riktning (om min kompass tala sanning). Jag var inställd på att drevdjuret skulle korsa vägen, så där var min fokus. Som tur var blickade jag in mot skogen, och där – rakt in från höger – kom två rådjur springandes mot mig. Snabbt gjorde studsaren kontakt med axeln och förstoringen skruvades ner till lägsta läget; 2,5x. De båda djuren stannade bara dryga 35 meter från mig – den främre skymd till hälften av en gran. Snabbt kunde jag konstatera att den främre var en bock, och den bakre en get. Studsaren osäkrades, och jag gjorde mig beredd på skott. Bocken tog ett försiktigt steg framåt. Bogen syntes nu, men geten stod nu bakom bocken. Ytterligare en sekund senare stack geten iväg in i skogen och bocken skulle precis följa efter – jag visslade till. Rådjuret stelnade till, och hårkorset låg rätt. Skottet gick.

Repeteringen var snabb, men djuren var snabbare – allt jag såg i kikaren var två vita plymer till bakdelar. De båda djuren stannade dryga 60 meter in i skogen – bocken fortsatte rakt nordväst medan geten flydde åt sydväst. Hunden kom nu farande – han var bara dryga tjugotalet sekunder efter. Jag såg det orangea halsbandet följa efter geten. Skottet kändes bra, men jag hade inte sett bocken markera skott. Snabbt anropade jag via radion att jag skjutit mot en bock, att jag inte var helt säker på om den låg inne i skogen, och att geten sprungit i sydvästlig riktning. Erik – en av de två hundförarna – kontaktade mig, och sa att han var på väg. Under de fåtal minuter det tog honom att komma till mig funderade jag kring skottet – jag var ganska säker att det satt där det skulle, men man blir ju alltid osäker när djuret springer iväg. Han kom, och bad mig dirigera honom till den plats jag skjutit mot djuret. Snart upptäckte jag att vi inte kunde kommunicera på radion – mitt batteri var slut. Hur stor är sannolikheten? Jag var glad att djuren kom när det kom, för hade de kommit två minuter senare, skulle jag inte kunnat kontakta Erik. Han gick en sväng in i skogen dit jag trodde att djuret borde befinna sig utan resultat. Jag började nu bli orolig – skottet trodde jag satt, men kanske hade jag ryckt till, eller så hade kanske bocken rört sig i sista sekunden. Erik gjorde ännu ett försök – denna gång ett tjugotal meter mer åt väst. Hans signalväst kunde jag skymta mellan granarna. Det dröjde inte länge innan han visslade på mig. Jag klev ner från tornet, och gick till honom. Innan jag kom fram och såg rådjuret sade han ”Jag får gratulera” – all ängslan släppte och jag kunde andas ut. 70 meter från skottplatsen låg djuret. Skottet satt där det skulle – om än en aning högt. Vi hjälptes åt passa rådjuret.

Snart var vi tillbaka vid grillplatsen. Där summerades dagen, och de sista korvarna grillades. Sista vattenslurken tog jag också – jag dricker nämligen inte kaffe. Jag mottog flera gratulationer för mitt första rådjur. Jag var glad. Dagen var som alla andra dagar ute i skogen - underbar. Idag sköt jag dock mitt första rådjur – vilket gjorde dagen väldigt speciell. Jag kommer alltid minnas den 12/11/11.

Sist men inte minst vill jag tacka alla er i jaktlaget som låter mig jaga med er. Ett särskilt tack till dig Sven – tack för att jag får och har fått följa med dig ut i skog och mark.

Anton

Grattis till första bocken!

Lysande berättelse, grattis till första!!

grattis

Grattis!!!! Skitkul!!

Grattis till rådjuret!

Sent from my HTC Desire using Tapatalk

Härligt! Grattis till bocken! Om du var så kall som du skriver (jag menar inte fötterna nu ;-) så är det mycket jägare i dig - gratulerar till ett fortsatt jägarliv också!

Grattis!

Grattis

Bra gjort

Fredrik

Grattis

Grattis som tjyven

Stort grattis och bra gjort att hålla inne skottet tills det var fritt bakom.

Det blir nog en rédig jägare av dig ska du se

Eller är det det du just blev

//

Såå läckert att du delar med dej av upplevelsen!!

Tror få är oberörda av en sån här situation, precis som du så fick jag leta efter min lilla pinnbock som vart den första och det var en knippe hyggligt vervösa minuter..

Stort tack och rejält grattis, nu är du fast

Mvh!

Tack så mycket! Ja, nervös var jag ju, fast inte okontrollerat nervös.

Grattis!

Grattis!

Grattis!

Nr 1 är troligen speciell för alla, jag minns fortfarande mitt första rådjur som om jag sköt det igår, de andra är betydligt dimmigare i minnesbanken.

Får vi se någon bild?