Vilken hundras är den trivsammaste att ha att göra med?

Visst vissa jobbar i nära samarbete med föraren, andra skall jobba självständing långt från föraren, andra är avlade "att sitta i en väska"

Endel raser är mycket aktiva, andra inte. Vissa ska vakta, andra andra för att hålla ordning på får...

Samantaget, vilken hundras är människans bästa vän?

Själv håller jag Jämten högt! En självständig hund som kan jobba på egen hand, men i vill verkligen göra det föraren "kräver".

Är dessutom väldigt lugn och samlad innomhus. Vaken och alert, utan att vara påträngande. Lättlärd och intteligent. Majoriteten är inte agressiv mot andra hundar, undantag finns.....

Lyhörd, men kan gå på egna beslut. Tyvär ögontjänare ibland.

Finns över allt (inne) men ändå inte påträngande och störande.

Vilken hund(ras)? skulle ni känna förtroende att lämna små barn tillsammans med?

Håller med dig där, Jämten är riktigt fin sällskapshund.

Håller med om jämte fast jag inte har nån själv med har kompisar som har och trevliga familjehundar samt bra jakthundar.

Själv har jag en Öst Laika. Samma här, hur trevlig som helst och jagar också bra.

Tror också att det beror helt på hur man uppfostrar hundarna också hur mycket tid dom får vara med, om dom får träffa mycket folk m.m

Mvh M

Håller med dig där, Jämten är riktigt fin sällskapshund.

Anar jag lite ironi!?

Själv är jag uppväxt med labbar, har haft en labbe kontinueligt vid min sida i ca 35 år.... Så jag vet vad en helt förarstyrd hund innebär!

Testat drever, stövare och nu Jämte. Har jagat med finnspets, gråhund, wachtel, vit älghund mfl.

Har även haft en labbe-collie blanding som sällskap.

Men den ras som jag trivs bäst med hittils är Jämten. Duktig på att arbeta även om föraren inte är med och styr... Samtidigt mycket följsam när föraren är närvarande(typ inne, eller vid dressyr.....)

På någotvis känns det som rasen jobber enligt förarens önskemål trots stora avstånd. Är föraren nära så gör Jämten vad den kan för att vara föraren tillags. När jag jagar med en Jämte så känns det som det är ett team som är på skogen, med Drever eller stövarem så har det kännts mer som att vi "jagar på varsit håll". Dvs det är inte två individer som gör ett gemensamt arbete....

Men finns det någon fler ras som funkar på liknanade sätt? Har en stövare som snart kommer till åren, Henne har jag en fundering på att ersätta med en finnspets eller möjligtvis en NOBS när det blir dags....

Många jakthundsraser har bra nerver och en förmåga att komma över sin rädsla, det ger stabila hundar som tar hemmet med en klackspark, ganska synonymt med bra björnhundar, nervösa hundar utan förmåga att komma över sin rädsla ger fel beteenden och inget jag skulle lämna hos familjen, i normal fall får dessa en tolva rätt tidigt ibland lite senare, jag som ledare bestämmer hur deras liv ska vara, när de får mat och när jaktdagen är slut, helst som oftast om det är ett oskjutbart vilt som ställs.

Den trevligaste rasen jag träffat får nog vara leonberger, dock så är jag ju jägare till skillnad från leonbergen så dom trevligaste hundarna jag arbetat med får nog bli weimaraner.

Jag har och har haft eng. setter sedan jag kom upp hit samt en pointer och alla 3 settrarna har varit otroligt fina som sällskapshundar.

Den minst vidsökta settern är den som jag har nu och hon har en otroligt bra kontakt med mig när vi är ute i skogen.

Hon är sällan mer än 100-150 m ifrån mig. Dom 2 andra samt pointern har jag fått gå och leta efter i skogen innan jag har hittat dom ståendes för fågel.

Hade en drever tidigare som var perfekt hemma. Låg och sov större delen av dagarna, kom det någon så kunde han gå och hälsa sedan så såg jag inte till honom. I skogen jaktmaskin som drev tills jag hämta honom eller kom inom 100 meters gränsen då kunde han blåsas av. Men jag har fått min del av att stå i ett berg och lyssnat på pipljud i mörker och undrar vart f-n är hundj-l, Så då är basset som jag har nu bättre, fast han är mer med hemma och blir så glad att han får spel när det kommer folk. Men han lägger av efter ett par timmar och går tillbaka utav sig själv. Eller så blåser jag in honom när jag vill gå hem. 2 km är rekordet.

Men jag tror att det inte finns någon bästa ras. Jag får den hund som jag förtjänar. Har jagat med jämthundar som du släppte på morgonen och sedan har du inte sett den mer den dagen. Har också jagat med stövare som besökt sin förare med jämn mellanrum. Konstigt nog är det nästan alltid samma människor som har samma typ av hund. Så mycket tror jag hänger på förare och förarens sätt att vara. Själv har jag alltid hundar som gör sin uppgift fort och löser den lite halvslarvigt. Inte alltid helt korrekt utfört, men funkar ändå alltid ändå och uppgiften blir utförd. Det skulle kunna vara en beskrivning av mig själv när jag gör något.

Blev en liten spinnoff men jag tror som sagt inte på någon bästa ras.

Anar jag lite ironi!?

Ja lite. Men håller absolut med om att Jämten oftast är en helmysig hund, trots allt väldigt viktigt om man har den som familjehund.

Enda hund jag ägt är min nuvarande boxer-tik, men henne litar jag på till 100%. Går aldrig i koppel, hälsar inte på andra hundar om hon inte får, kan lätt lämnas ensam utan att hon hittar på hyss, bråkar aldrig med någon hund om inte den börjar bråka med henne. Då svara hon iof sig tvärt. Arbetsvillig utan dess like, lätt lärd och ly hörd!

Tyvärr ingen vakthund dock, men älg är super intressant. När hon skall ersättas vet i katten vad det blir för ras, men någon mer jaktlig variant är ju inte omöjligt!

Den Trivsammaste hundrasen finns inte, det är individen det handlar om.

Jag har träffat riktigt otrevliga labbar och en kompis har en Tyskterrier (som är en av de bästa jakthundar jag har fått nöjet att jaga med under mitt liv) som är en riktigt härlig knähund inomhus!

Men skall man generalisera så är väl Labrador och Border Collie bland de generellt trivsammaste raserna enligt min erfarenhet.

Jämtar är också väldigt trivsamma men de hårar ju så in i h-vete så det måste bli ett minus i min ekvation

Mina hundar är riktigt keliga och fruktansvärt accepterande mot barn så jag vill nog även hissa Engelsk Springer Spaniel på listan, men det gör nog nästan alla hundägare här med sina hundar

Instämmer med Wizard!

instämmer med Wizard

allt andlar om indivder,

Vilken hund(ras)? skulle ni känna förtroende att lämna små barn tillsammans med?

Som Wizard skriver, skitsvårt att säga nåt om ras. Individen styr.

Vissa anser att laborador är en utmärkt familjehund. Vi har ett par med en labbe på gatan som blivit polisanmälda två gånger pga att hunden är aggressiv och har hoppat på såväl hundar som barn och ungdomar. Alla hundar kan få en knäpp i huvudet därför är mitt svar på vilken hund(ras) jag skulle lämna ensam med småbarn = INGEN.

Jag litar till fullo på vår tyskterrier som har det mest stabila psyket jag sett i någon av våra hundar. Har inga problem med att låta vår 3-månaders son ligga på filt på golvet och hunden svassar omkring. Men skulle aldrig lämna han ensam med ett barn som inte är stor nog att kunna hantera det. Inte minst handlar det om att småbarn har svårt att tolka hundens signaler och kan krypa på och dra i hunden även om den gett 20 olika signaler på att den vill vara ifred och till slut smäller det.

Alltförmånga hundar har avlivats pga "aggresivitet" även om den både försökt krypa under soffan, morrat, visat tänderna och markerat genom att göra utfall i luften men barnet ändå varit påstridig och ska dra och slita i jycken. Sen blir det ett litet nafs i armen som sista utväg och då är det direkt till vetrinären för en "sömnspruta" som gäller.

Farsan har ett jack i hakan som han fick när han var liten för han höll på att lyfta taxen upp och ner i knät 100 gånger efter en lång jaktdag. Lyckligtvis fattade de att det inte var hundens fel så den slapp avlivning

Jämtar är trevliga. Har alltid haft gråhundar och dessa har varit kanonfina hemmahundar. De två jag har nu är lite buttrare än de tidigare jag haft men det är inga problem när man får besök osv.

Absolut snällast ras jag mött och faktiskt ägt är finsk lapphund. Snäll har i de flesta fall övergått till mesig för dem jag mött. Men klart barnvänliga och med underbart mjuk päls.

Håller i övrigt med Jacob i det han skriver. Har själv blivit slagen över ansiktet när jag var liten, jagade runt gråhundstiken, som var hur snäll som helst, men till slut trängde jag henne under trappan och då fick jag ett slag med öppen käft. Som tur var var läkaren i Storuman kunnig hundmänniska så han talade min far ur tankarna på avlivning.

Jag har genom hundlivet avverkat i af några raser..

Labbe

Cairn terrier

Australisk terrier

Parson russel terrier

Finsk lapphund

Lapsk vallhund

Border collie

Finsk spets

Jämthund

Basset fauve de bretagne

Alla mina hundar har jag kunnat lämna mina barn med utan ett uns av oro för att något ska hända.

Min åsikt är alltså att de flesta raser funkar med barn, men individen i sig måste vara stabil

^{Du skall inga andra Gudar hava än Labbe o Borderterrier}

^{Du skall inga andra Gudar hava än Labbe o Borderterrier}

öhh min labb brukar tillbedja mej när jag kommer in i samma rum som henne

Jämtar är också väldigt trivsamma men de hårar ju så in i h-vete så det måste bli ett minus i min ekvation

Se det positiv dom hårar bra 2 gånger om året.

Lasse

Finns inge som går upp mot en väluppfostrad Rottis kommer i håg när Flex träffa en autistisk flicka hon greppa tag över ryggen på han o lyfte så hårt hon kunde så skinnet stod rakt upp på stackars Flex men han titta lugnt på mig o sa nu får du hjälpa mig lite

Mvh.

Har bara haft tysk å jämte men av dom 2 så är det jämten som leder. 2-åringen kan komma å sätta sig på henne då hon ligger å sover men skulle inte prova göra nåt, blir mest besvärad å går därifrån. tysken ville gärna nafsa pojken i rumpan då han sprang omkring. Inte hårt men hon ville ju leka hon med, på ett tyskt sätt

Minus för jämten(nu pratar jag om min) är att hon är nog så kelig och ska gärna va i centrum hela tiden och sen pratar hon så in i h-vete. Visst är det mysigt att gulla med hunden men nog får ju va nog känns det som ibland. Fast det kanske är bättre än en hund som bara vill va själv. Man klagar kanske lite mycket ibland

Den som märktes av minst hemma var en drever hane jag hade. Han var väldigt försynt och gjorde inget som helst väsen av sig. Dock gjorde han alltid som han själv ville. Men det var en snäll hund som inte ställde till med något, aldrig på borden, tjyvade inget, tuggade aldrig sönder något. Men han kom inte om jag ropade annat än att han ändå hade tänkt att komma....

Men den som jag har fått bäst kontakt med är Jämttiken. Hon är också snäll och finns närvarande utan att störa. Ligger alltid nedanför mina fötter, men inte ivägen. Visst kan hon komma och gosa lite, då även småprata som hundar gör. Men det är en liten kort stund innan hon blir nöjd.

Labben han vill vara tillags så mycket att han varken ser eller hör. ( iof sista året ser han dåligt och hör rätt klent pga ålder. )

Han är direkt påträngande, buffig och alltid i vägen. Säger jag åt han att sitta, så studsar runt sin egen axel och "säger" ja ja vad vill du jag ska göra?

- Sitt! säger jag.

-Han: studs, studs, snurr, ja! ja! husse vad vill du jag ska göra?

-Sitt!

-Åh vad skoj! vad vill du jag ska göra? Snurr,snurr

-Sitt!

-Ja, ja, (så tar han det första lösa föremål som han hittar, i munnen) åhh vad roligt, vad vill du jag ska göra??

Han är en genomsnäll hund, men han vill FÖR mycket så det bara blir pankaka av allt.

Alla hundar har sina egenheter. Men jag tycker ändå det känns som vissa raser är "trevligare" än andra. Dvs att det är färre individer i en viss ras som faktiskt nyper till åt folk även i ett trängt läge.

Att det är fler individer i vissa raser som är mer påträngande och skall vara upp i folk, allmänt vara "i vägen".

Visst hänger det mycket på fostran också, men det känns ändå som vissa raser har fler individer med mer eller mindre "jobbiga" beteenden som kan vara mycket svåra att arbeta bort.

Drever.

När dottern var i den åldern så att hon nätt och jämt kunde gå så använde hon drevern som stöd att komma upp. Värst var det när hon tog ett riktig tag i örat på drevern och drog sig upp. Jycken skrek rakt ut men satt stilla kvar så att dottern kunde komma upp.

Hundar är väligt bra även på att visa när det är dax för blöjbyte

Men visst är det individen som gör om det är en bra "barnhund"

Hade en blandis mellan gråhund och springer spaniel som grannbarnen kom och frågade och hon kunde komma ut och leka med dom. Barnen pekade i sandlådan vart det skulle grävas och hunden grävde där.

Vår tyskterrierhane på snart 2 år är onekligt den roligaste hunden att ha hemma av de vi haft och därmed kanske man kan säga trivsammaste också. Absolut inte den lättaste för visst har det hittats på mycket bus här hemma som varken matte eller husse tyckt var särskillt "trivsamma".

Väldigt social och vill helst vara i centrum. När jag och frugan sitter i tv-soffan och frun har vår 3-månadersgrabb i famnen tränger sig tysken in emellanoss så han har huvudet i frugans knä, nosen vilande på lillgrabben och baktassarna upp i mitt knä. Måste helt enkelt känna hela flocken.

Väldigt glad hund är det som alltid är med på vilken aktivitet man än föreslår. Samtidigt är han väldigt lugn mellan aktiviteter.

Jag har haft många raser genom åren, både jakt, bruks och sällskapshundar, och även jag håller jämten högt, men högst håller jag "the friendly giant", dvs Grand Danois.