Jag har en Wachtelhane på 13,5 år som fram till nu varit ganska pigg för sin ålder. Bra i hull och okej kondition. Det senaste halvåret har hunden dock tappat lite spänst och har av och till sovit mer än tidigare vilket jag har funnit normalt för äldre hundar. Hunden har under hela sitt liv haft omedicinerad EP och lindriga anfall som gått över på ett par minuter. Under senare år har han fått knutar under huden som jag i början blev orolig för men som jag har förstått är vanliga fettknutar.

Under ett ett och ett halvt dygn har han inte druckit och bakbenen har lite svårt att hänga med. Vid morgonpromenaden idag var han väldigt trött, samt i går kväll fick den långa promenaden kortas betydligt. Ligger och "dreglar" ett tjockt blodblandat slem, inte mycket blod men ändå.

Han är inte varm men han luktar "sjuk hund".

Allmäntillståndet är inte alls bra, ligger bara i stort sett. Förutom att han inte dricker verkar han inte ha ont någonstans. När man klappar honom vrider han upp sig på rygg och vill bli klappad på magen.

Jag funderar på om det inte är tid för det evigt gröna ängarna men har svårt för att ta ett beslut då han inte verkar ha ont. Jag vet hur jag lider när jag är törstig och att få långt gången uttorkning på hunden är jag inte intresserad av, det upplever jag som ett stort lidande för hunden.

Hur länge kan man etiskt vänta på att hunden ska dricka?

Jag misstänker ett EP anfall som vi inte har sett eller en stroke.

Usch, det är svårt att ta beslut när man inte har fler fakta att gå på. Vad har jag missat?

Jag har och skulle ha gjort i samma sitts som du.....

Ta beslutet!

När min labbe började må illa och hade svårt att behålla maten så tog jag beslut direkt om att det var dags. Även om illamåendet i sig förmodligen skulle gå rätta till på en vecka eller så. Men med ålderns rätt osv, så är det kämpigare för en gammal hund att tillfriskna än en unghund. Kanske onödigt att utsätta gammelhunden för den påfrestningen. Det kan ju bli akut dags för avlivning tämligen snart ändå efter tillfrisknande även av en "enklare" sjukdom.

Så frågan för mig är att är det rätt att låta en gamal hund "lida igenom" även en enkel sjukdom, för att ändå behöva ta bort den innom en snar framtid....?

Tack för reflektionen Kias Husse! Våra tankar går i samma riktning som du beskriver.

Lyckades få i hunden lite kokt kött. Verkar som hunden fått lite mer gnista. Jag avvaktar till i morgon med ett beslut då jag är väldigt säker på att hunden inte har ont.

Det är ett tungt beslut...

Men våra hundar har den fördelen gentemot oss att de får sluta sina dar innan det blir allt för eländigt.

Det är ju alltid lätt att stå bredvid och skriva sånt här....

När man står inför det själv så är det inte alltid så lätt...

Har själv hund som börjar bli till åren, en del knölar i ljuvren men hon har inget ont av det och att börja skära i henne för att ev få något extra år känns inte rätt.

Ändå vill man alltid göra det bästa för jycken...

Fan det är inga lätta beslut... och ska inte vara det heller..

Hej!

Det är ett riktigt jobbigt och tungt beslut du har framför dig.

När jag har stått i samma sits, så har fasan alltid varit, att jag ska låta det gå för långt för min egen skull. Att inse efter sorgen har lagt sig, jag väntade för länge ( detta är min största fasa).

Skönt att din hund inte visar tecken på smärta. Och har aptit!

Håller verkligen tummarna att det kommer att lösa sig.

Märkligt, i morse letade jag efter jouröppna veterinärkliniker för jag trodde vi skulle åka in och avliva. Nu är hunden förhållandevis pigg, äter och dricker. Han verkar lite tröttare än vanligt men inte mycket. Viftar svans och hoppar upp i soffan, hundsoffan, för att gosa med dottern. Inget saglande alls.

Kan det ha varit något större EP anfall som vi inte har sett? Eller en liten hjärnblödning?

Om jag hade trott att hunden hade haft smärtor hade jag åkt men som det är nu har hunden livskvalitet!

Livet är märkligt.