Ni har antagligen redan koll på detta men jag tycker det skulle vara intressant med en kommentar från er även om ni skrivit om det tidigare.

http://skogen.se/nyheter/skogsbruket-satter-mal-for-minskade-betesskador

Det jag reagerar mot är att de inte pratar något om hur de skall nå målet att 7 av 10 tallar skall nå över 5m utan betesskador. Det finns ju fler sätt än att skjuta ned älg. Om det t.ex funnits komplementerande krav/mål på att skapa foder i viss mängd t.ex med kantzoner, foderväxter i ledningsgator mm så hade jag kanske lättare accepterat deras mål men nu känns det mest som att deras verktyg som vanligt kommer vara att skjuta ned älgstammen för att nå sitt mål.

Det jag själv har svårt att veta är vad detta mål skulle innebära för älgstam i antal / 1000Ha, har ni någon uppfattning om detta i ungefärligt antal givet att ingen ansträngning att skapa alternativa foderresurser görs?

Vi har förstås sett planen, och har exakt samma invändningar som du. Vi anser att en ekoystembaserad förvaltning innebär att man måste förvalta både fodret och klövviltet aktivt; vi accepterar inte tanken att man enbart ska skjuta ned klövviltstammarna när det blir allt mindre foder genom ett alltmer intensivt brukande. Och när fodret dessutom nästan bara förekommer just där man försöker rekrytera in nya träd, vilket blir en konsekvens av allt tätare och mörkare skogar med kortare omloppstider.

Jag har inte borrat på djupet ännu, men det enda positiva jag ser med det hela är att man släppt den utopiska tanken att det inte får vara mer än 2 % skador, och dessutom anger ett intervall. Även om det är för lågt satt i våra ögon...

Oavsett vilken geografisk skala man tittar på så betyder mängden foder mer för skadebilden än mängden älg. Vill man minska skadorna är det alltså mycket mer effektivt att arbeta med fodermängden, än att skjuta ned älgstammen. Börjar man komma upp på landskapsnivå så kan effektiviteten skilja med en faktor tio, till fördel för att försöka skapa god och jämn tillgång till foder.

Det går att göra mycket med toppröjning och att arbeta med fler stammar per hektar. Linkis undersökningar från sin tid som skogsforskare visar att skadorna kan minskas till en tredjedel genom toppröjning, samtidigt som viltet äter lika mycket. Detta är ett exempel på vad skogsbruket borde göra, samtidigt som man anpassar klövviltstätheten.

Hur utbildar SJF sina representanter i ÄFG att stå emot stora stygga skogsbruket? I mitt äfo upplevs dom rätt....undfallande inför markägarna?

Är rätt okonventionell som äso ansvarig då jag har markägarfokus före jaktfokus. Men i vårt område är Billerud-Korsnäs största markägare och de vägrar i dagsläget att bidra till äbin vilket är extremt kontraproduktivt om man driver agendor om 1-4% betesskador.

Älgskitinventeringar och älgobsresultat saknar faktiskt helt relevans i debatten. Det är äbins resultat som avgör huruvida vi kan ha råd att ha 2 eller 12 älgar i vinterstam. Tycker då man från Korsnäs sida skall sluta tjura och öppna pluskan.

Tja här står jag för en relativt extrem åsikt. Åtminstone om man tänker på att jag är skogsägare...

Jag anser att man skall göra det lätt för sig. Och här måste nog staten in med riktlinjer alt lagstiftning. Mina förslag: 1 den markägare som inte bidrar räknas som noll i betes skador. 2: den markägare som inte följer regler för att lämna kantoner och liknande skall också räknas som noll i betes skador. Det bli inte fair konkurrens om vissa markägare klarar sig undan omkostnader och produktionsbortfall som vi andra måste brottas med. Så min fråga till förbundet blir om man har försökt höra vad myndigheterna säger om dylik "bestraffning" av markägare som ej sköter sig?

Tja MKJ,

det är ju bland annat undertecknad det. Vilket jag antar att du visste?

Jag kan hålla med dig, men vet att man försökt... Man hukar bakom besparingsbeting på 300 MSEK. Bryr mig inte vfm det blir, så länge det inte blir jägarna.

Nej det är inte ÄBIN som bestämmer hur många älgar vi ska ha. Däremot styr det möjligen hur många älgar storskogsbruket tycker vi ska ha. Lyckligtvis för oss jägare är det inte de som bestämmer det.

Du får väl fråga markägarreparna eller Inge om SJF lägger sig platt ;-)!

henke67

Tror inte att jägarna här är i läget att spela för mycket allan via en sketen nyttjanderätt på löpande ettårskontrakt. Det du föreslår är en inskränkning av äganderätten och den behöver nog inga fler statliga våldtäkter utöver de som redan pågår via allemansrätter och rovdjurspolitik m.m.

Fredrik,

Du är i Österby äfo vilket jag visste, träffar ju Inge ibland som jag tror du vet. Mina egna marker ligger inom Almunge ÄFO men det är samma skogsbolags management bortsett från att din äfochef visst har långsemester. Jag basar för olands östra, olands västra ligger hos er.

Jo jag vet att ni anser att det är jägarna som kröker fingret.... om dom vill...osv. Men det är inte riktigt så det funkar som nyttjanderättshavare en timme från stockholm där efterfrågan på jaktmark är stor.

Personligen tycker jag att det är viktigt att ni vågar ta debatten baserat på fakta och då menar jag inte via älgobsen. Kan faktiskt inte redogöra för hur stridbara ni är i Österby men i inom mitt ÄFO så säljer man sig lite väl billigt i den nya äfoplanen och om det beror på oklara direktiv centralt i från eller ej var frågan?

Äbin är mina ögon den enda undersökning som känns relevant oavsett hur duktig man är på att skapa älgbete. Vill man därimot från skogsbruket sida inte betala skogsstyrelsen för detta så får man stora problem med sin trovärdighet. Men det är inte heller bara storskogsbruket som klagar på betesskador, större delen av LRFs medlemmar är av liknande åsikt.

henke67

Tror inte att jägarna här är i läget att spela för mycket allan via en sketen nyttjanderätt på löpande ettårskontrakt. Det du föreslår är en inskränkning av äganderätten och den behöver nog inga fler statliga våldtäkter utöver de som redan pågår via allemansrätter och rovdjurspolitik m.m.

Fredrik,

Du är i Österby äfo vilket jag visste, träffar ju Inge ibland som jag tror du vet. Mina egna marker ligger inom Almunge ÄFO men det är samma skogsbolags management bortsett från att din äfochef visst har långsemester. Jag basar för olands östra, olands västra ligger hos er.

Jo jag vet att ni anser att det är jägarna som kröker fingret.... om dom vill...osv. Men det är inte riktigt så det funkar som nyttjanderättshavare en timme från stockholm där efterfrågan på jaktmark är stor.

Personligen tycker jag att det är viktigt att ni vågar ta debatten baserat på fakta och då menar jag inte via älgobsen. Kan faktiskt inte redogöra för hur stridbara ni är i Österby men i inom mitt ÄFO så säljer man sig lite väl billigt i den nya äfoplanen och om det beror på oklara direktiv centralt i från eller ej var frågan?

Äbin är mina ögon den enda undersökning som känns relevant oavsett hur duktig man är på att skapa älgbete. Vill man därimot från skogsbruket sida inte betala skogsstyrelsen för detta så får man stora problem med sin trovärdighet. Men det är inte heller bara storskogsbruket som klagar på betesskador, större delen av LRFs medlemmar är av liknande åsikt.

MKJ,

OK; var inte klar över exakt var du höll till. Vårt arbete haltar svårt inom ÄFG Österbybruk, inte minst eftersom vi bytt ordförande vilket stökat till kommunikationen med lst. Jag hävdade redan i somras att alla mail från lst bör gå till hela gruppen, för att minska sårbarheten i systemet och skapa symmetri i tillgängligheten till aktuell info, men nej... Och jag har inte ens fått svar på min begäran att så ska ske framöver. Nu skedde ingenting på ett par månader, och vi visste inte ens att det kommit in planer för utlåtanden.

Det finns väl egentligen inga centrala direktiv alls, vad jag vet... inte mer än att SJF inte accepterar att fällavgifterna används för att finansiera skogsinventeringar, i alla fall. Det normala är att det är förtroendevalda som är våra representanter, och fälttjänstemännen fungerar som kunskapsstöd i den usträckning det behövs. Detta är från vårt perspektiv en verkligt lokal förvaltning som ska byggas underifrån utan en styrning uppifrån. På länsnivå förekommer det dock säkert samordning, och vi från nationell nivå bistår länsföreningarna.

ÄBIN, ja... metoden har som du säkert vet utvärderats vetenskapligt, och man kom fram till att den funkar hyfsat i norr men inte särskilt bra söder om Dalälven. Tittar man på de senaste årens värden för våra områden så slår skadebilden fram och tillbaka mer än 50 % mellan år trots att älgstammen legat ganska still. Det illustrerar enligt min mening bland annat vad SLU konstaterat vid genomgångar av den vetenskapliga litteraturen på älgbete: mängden tillgängligt foder betyder oerhört mycket mer för mängden skador än mängden älgar. Vill man minska skadorna är det alltså mycket mer effektivt att arbeta med påverka mängden foder än mängden älgar. Att man bara skulle jobba med fodret är förstås inte rimligt, men gör man inte både och när nu fodret är viktigast så kommer jag och, hoppas jag, vi att sätta oss på bakhasorna.

http://www.slu.se/PageFiles/33707/2007/FaktaSkog_7_2007%5B1%5D.pdf

Jag vill alltså i första hand ha fram foderprognoser; de är verkligt viktiga för att få till en bra förvaltning av både foder och vilt och därmed ett betestryck som inte slår fram och tillbaka och är oacceptabelt högt vissa år.

Om LRF:s representanter blir rabiata kommer jag och många med mig gå ur skogsägarföreningarna med buller och bång... den genomsnittlige medlemmen där äger små arealer och anser att älgstammen är lagom i stora delar av Sverige. Inklusive Uppland. De få stora markägarna gör det i genomsnitt inte, men nu har man inte rösträtt enligt areal i skogsägarföreningarna utan en medlem en röst gäller... här får man nog tassa försiktigt...

Fredrik, anledningen till att jag är så inriktad på det här med skydds/ kant zoner är att det handlar om så mycket mer än foder. Ser man det tex ur öringens synvinkel är det fortfarande mycket ovanliga undantag att du hittar leksystern som inte påverkats av skogsbruket. Jag behöver knappast berätta för dig om skillnaden i artrikedom i en naturlig kantzon jämfört med om jag planterar en viltåker. En skogsmaskin som kör längs en bäckfåra kan skada en hel del... Jag tycker därför att jägareförbundet i egenskap av landets största och bästa... Natur och miljö skyddsförening skall använda alla argument man tänkas kan för att förbättra skogsägarnas respekt för kant/ skyddszoner.

Håller med. Lågintensivt brukad mark längs vattendrag är ett av mina absolut viktigaste budskap. Ger foder, skydd, vatten, artrikedom och skapar en infrastruktur för vilt och övrig mångfald.

Tja.. Här i södern funkar LRFs projekt "Viltstammar i balans" faktiskt riktigt bra. SJF är ju också med på ett litet hörn, även om de inte var positiva till en början. Rätt övertygad att det kan vara ett vettigt sätt att jobba även på andra håll i landet.

MKJ,

OK; var inte klar över exakt var du höll till. Vårt arbete haltar svårt inom ÄFG Österbybruk, inte minst eftersom vi bytt ordförande vilket stökat till kommunikationen med lst. Jag hävdade redan i somras att alla mail från lst bör gå till hela gruppen, för att minska sårbarheten i systemet och skapa symmetri i tillgängligheten till aktuell info, men nej... Och jag har inte ens fått svar på min begäran att så ska ske framöver. Nu skedde ingenting på ett par månader, och vi visste inte ens att det kommit in planer för utlåtanden.

Det finns väl egentligen inga centrala direktiv alls, vad jag vet... inte mer än att SJF inte accepterar att fällavgifterna används för att finansiera skogsinventeringar, i alla fall. Det normala är att det är förtroendevalda som är våra representanter, och fälttjänstemännen fungerar som kunskapsstöd i den usträckning det behövs. Detta är från vårt perspektiv en verkligt lokal förvaltning som ska byggas underifrån utan en styrning uppifrån. På länsnivå förekommer det dock säkert samordning, och vi från nationell nivå bistår länsföreningarna.

ÄBIN, ja... metoden har som du säkert vet utvärderats vetenskapligt, och man kom fram till att den funkar hyfsat i norr men inte särskilt bra söder om Dalälven. Tittar man på de senaste årens värden för våra områden så slår skadebilden fram och tillbaka mer än 50 % mellan år trots att älgstammen legat ganska still. Det illustrerar enligt min mening bland annat vad SLU konstaterat vid genomgångar av den vetenskapliga litteraturen på älgbete: mängden tillgängligt foder betyder oerhört mycket mer för mängden skador än mängden älgar. Vill man minska skadorna är det alltså mycket mer effektivt att arbeta med påverka mängden foder än mängden älgar. Att man bara skulle jobba med fodret är förstås inte rimligt, men gör man inte både och när nu fodret är viktigast så kommer jag och, hoppas jag, vi att sätta oss på bakhasorna.

http://www.slu.se/Pa...g_7_2007[1].pdf

Jag vill alltså i första hand ha fram foderprognoser; de är verkligt viktiga för att få till en bra förvaltning av både foder och vilt och därmed ett betestryck som inte slår fram och tillbaka och är oacceptabelt högt vissa år.

Om LRF:s representanter blir rabiata kommer jag och många med mig gå ur skogsägarföreningarna med buller och bång... den genomsnittlige medlemmen där äger små arealer och anser att älgstammen är lagom i stora delar av Sverige. Inklusive Uppland. De få stora markägarna gör det i genomsnitt inte, men nu har man inte rösträtt enligt areal i skogsägarföreningarna utan en medlem en röst gäller... här får man nog tassa försiktigt...

Att foderprognoser är viktiga håller jag med om Fredrik, men varför kan SJF inte gå med på att minska älgstammen när fodret minskar? Fodret kan ju minska totalt i landskapet även om det ökar per arealenhet - som det kommer att göra här i Småland inom några år då Gudrun- och Perhyggena växer ur beteshöjd (de skogar som tillkommit efter stormarna har ju oftast större lövandel än tidigare - läs lägre antal barrplantor).

Hur kan man skapa foder som räcker under "nålsögat" på senvintern? Det känns knappast som att mer löv i landskapet är lösningen om jag förstått det hela rätt - tallen är väl fortfarande stapelföda under denna tid på året (möjligen att mer bärris skulle bidra positivt - men hur skapar man det på ett vettigt sätt?)?

Om nu de mindre privata markägarna anser att det är en lagom stor älgstam, varför ser jag nästan bara planterad eller självsådd tall hos större privata markägare och på bolagsskog medan de små markägarna verkar ta det säkra före det osäkra och plantera gran oavsett mark?

MVH

Alias

Att foderprognoser är viktiga håller jag med om Fredrik, men varför kan SJF inte gå med på att minska älgstammen när fodret minskar? Fodret kan ju minska totalt i landskapet även om det ökar per arealenhet - som det kommer att göra här i Småland inom några år då Gudrun- och Perhyggena växer ur beteshöjd (de skogar som tillkommit efter stormarna har ju oftast större lövandel än tidigare - läs lägre antal barrplantor).

Hur kan man skapa foder som räcker under "nålsögat" på senvintern? Det känns knappast som att mer löv i landskapet är lösningen om jag förstått det hela rätt - tallen är väl fortfarande stapelföda under denna tid på året (möjligen att mer bärris skulle bidra positivt - men hur skapar man det på ett vettigt sätt?)?

Om nu de mindre privata markägarna anser att det är en lagom stor älgstam, varför ser jag nästan bara planterad eller självsådd tall hos större privata markägare och på bolagsskog medan de små markägarna verkar ta det säkra före det osäkra och plantera gran oavsett mark?

MVH

Alias

Alias,

klart att man behöver anpassa stammarnas storlek om fodret minskar. Vad jag inte accepterar är om man inte försöker se till att fodret inte minskar, om det finns enkla grepp att ta. Både fodret och viltet ska förvaltas aktivt. Det kan innebära att man behöver sänka viltstammarna, men behöver inte göra det.

Vad som ger mest foder är tveklöst att toppröja, om vi snackar tall och björk. Finns det någon som tillämpar detta mer storskaligt? Inte vad jag vet. Därefter skulla jag tippa att blåbärsris och ljung blir nästa bulkfoder. Begränsad markberedning, ingen stubbrytning, anpassad röjning och gallring så att det varken blir för mörkt eller förs ljust gynnar riset. Och ingen gödsling. Mer flerskiktade lövmiljöer, gärna längs vattendrag, kärr och fuktdrag ger foder. Sluttande, lövdominerade bryn och foderanpoassad skötsel av vägrenar längs skogsbilvägar likaså. Avverkning av tall och asp vintertid ger också värdefullt foder, isynnerhet om man upparbetar stammarna till våren. Risseparering (låt skördaren lägga riset i högar) ger delvis samma effekt. Vidare bör man satsa på fler plantor per hektar.

Vet du någon stor aktör som ens tillämpar hälften av detta? Någon del? Ska väl möjligen vara att gynna löv längs vattendrag då, ur ett rent naturvårdsperspektiv. Lyckligtvis gynnar det även viltet. Däremot finns det c:a 50 000 privata markägare som även jagar som tillämpar delar av detta.

När det gäller tallplantering, eller ännu hellre självföryngring (ger i princip alltid klart lägre skador) håller jag dock delvis med dig. Ett ståndortsanpassat skogsbruk där man föryngrar med tall på tallboniteter är också en viktig del. Och helst även satsar på löv.

Kostar pengar? VIsst, men det gör ju skadorna också? Skogens ska nyttjas hållbart med behållen mångfald enligt Skogsvårdslagen, och det finns fler intressen än produktion som ska tillgodoses. Och fler än produktion och miljö också. Vi kan inte se på skogen som en balkonglåda eller ett trädgårdsland. Man kan man med absolut självklarhet inte sköta skogen som om viltet inte fanns; då får man problem.

Foderprognoserna ska självfallet inte enbart vara till för att se när man behöver sänka viltstammarna, utan som ett planeringsunderlag för förvaltningen av fodret. Att det tar längre tid att skapa foder än att skjuta ned älgstammen är inte ett argument för att skjuta ned älgstammen, utan för att omedelbart börja förvalta fodret aktivt. Här ingår både aktiva skötselåtgärder, och att försöka hålla ungskogsarealen någorlunda jämn så långt möjligt.

Om man som somliga försöker anföra att man uppfyller Jaktlagens krav på att markägare ska bedriva viltvård bara genom att plantera skog (i produktionssyfte) får man även acceptera att viltet förser sig...

Allt detta bygger självklart på avvägningar mellan kostnader, behov och vilka möjligheter som finns. Samt mellan olika intressen.

Det är lagstadgat att viltvård skall bedrivas och skogsbolagen tycker jag bör inse att en större andel lövträd är bra! Toppröjningar för att skapa "foderhäckar" i långa utsträckningar kommer få djuren att koncentrera sig på ett område. Sedan måste vi som jägare också aktivt välja vad vi skjuter. Ko + kalv som använder en "föryngringsyta" som de så fint kallar dem som hem under en vinter kommer självklart råka ut för skador. Att minska vinterstammen och framförallt kalv är någonting vi måste. På något sätt måste jägare och skogsbolag gå halvvägs var istället för att stå på varsin bergstopp och hoppas på mirakel! Jag tror absolut att lokalt anpassade avskjutningsstrategier kan göra en signifikant skillnad på hur stor omfattning betesskador som blir, problemet är bara det att lyckas med bedriften att få jägare att förstå vad som händer när man skjuter vissa djur och att det inte alltid har samma innebörd på olika geografiska områden på grund av olika sammansättningar av predation, storlek på viltstam och skogens produktion. Så länge som de flesta jägare lever kvar i koförbud, ingen kalv före brunst och alla älgar som anses vara stor av respektive individ skall fällas oavsett hur könsfördelningen på avskjutningen ser ut.

Jag kan aldrig försvara det som hände i mitt jaktlag nu i höst där 3 stora tjurar fälldes och mer eller mindre vägran att skjuta kalv.

Den bästa lösningen mellan två parter är när ingen vinner och båda förlorar ungefär lika mycket. Mer utbildning inom avskjutningsstrategier i jägarexamen är enligt mig ett måste. Blir jag en bättre älgjägare ur förvaltningsperspektiv för att jag kan de latinska namnet på de olika älghornen eller för att jag vet konsekvenser och fördelar med att skjuta respektive djur utifrån en gällande situation?

Det går att grotta ned sig i detta ämne så långt men på något sätt måste man kunna göra det övergripande men samtidigt roligt för att folk skall förstå.

NIKKEE,

visst är det så. Samtidigt måste jag nog säga att jag tycker attityderna skiljer rejält idag jämfört med när jag började jaga för drygt 30 år sedan. Inte minst när det gäller kalvskytte, där vi nu ligger runt 50 % som nationellt genomsnitt.

Jag noterade att Göran Bergqvist uttalat sig angående detta. Dessutom satte han lite siffror på min sista fråga som bekräftade det jag misstänkte att om man anammar skogsföretagens mål som de ser ut nu utan några krav på foderskapande åtgärder och samtidigt får/har vargrevir på marken så blir det med tiden ingen jakt då vargen tar hela tillväxten.

http://www.jagareforbundet.se/svenskjakt/Nyheter/Nyheter/2012/12/Nya-mal-for-skog-och-vilt-1.39823/

Bra att SvJF har ögonen på frågan