hur beter sig hundar vid sitt första björn möte? är det vanligt att dem viker ner sig och kommer tillbaka? min vek ner sig 2 gånger och lämna stånskallet men när jag sa till hon "JA gå ta kissen!" så sprang hon direkt tillbaka och skällde!

Jag skulle säga att det beror på ett flertal faktorer. Bland annat hur björnen beter sig och mognaden på hunden. En del björnar är direkt otrevliga med hundarna, andra springer bara hela tiden och en del verkar inte bry sig. Har man otur så träffar de på den elaka modellen först och då kanske de inte vill jag a björn mer (det hänger ju en hel del på hur hunden är också självklart). Jag skulle påstå att alla däggdjur med något sånär vett innanför pannbenet har en inbyggd rädsla för björn men med rätt hundämne så kan man få bort den osäkerheten och få dem att övervinna den. En del löser det självmant och andra behöver kanske lite förarstöd. Många individer kommer aldrig att jaga björn då rädslan är för stor.

 

För några år sedan fick jag en flådd björntass som jag slängde fram åt mina 3 dåvarande hundar (två laikor och en vorsteh). Reaktionen blev följande, laikorna flög på tassen och skulle äta upp den, vorstehn sprang till ett annat rum... Tio minuter senare fick jag vorsteh till att glatt apportera det hon initialt var livrädd för. Vi drog senare på sommaren spår med den där tassen och olika hundar fick testa att spåra och förvånansvärt många hundar av olika raser var riktigt rädda för lukten av ett enkelt släpspår. En del andra var likgiltiga och en del var riktigt sugna att ta efter spåret.

 

Det låter ju positivt att du kunde skicka på hunden igen, då verkar hon ju inte allt för skrämd. Många hundar skäller en gång, aldrig mer. Du får väl fortsätta spåra. Jag fick höra av en av sveriges mest kända björnjägare att undvik honor med ungar för de brukar tillhöra den griniga kategorin av björnar

 

Min laika hane är ingen stjärna på björn men en del av dem ställer han riktigt bra och andra släpper han efter en stund. Det verkar högst individberoende samt dagsformen på hunden spelar in. Oftast släpper han de som springer (han är väl för lat...). Han vek ner sig en gång under en björnjakt och jag kunde inte förstå varför men det var faktiskt första gången jag såg björn i skogen och den gången var det 2 relativt stora björnar tillsammans (80-100 kg kanske) skulle tro att de var syskon som lämnat sin mor kanske. Den gången skällde han bra så länge de var åtskilda men när de kom tillsammans igen blev det för mycket för honom och han bröt. En annan gång blev det upptag och han drog iväg drygt 3 km och stod där och skällde för fullt i drygt 3 timmar. Vid upptagsplatsen var det dock kvar 2 björnungar i ett träd som satt och skrek/pep/gnisslade.... Hade det varit björn kvar på tilldelningen den gången och man inte hade hört ungarna hade de lätt kunnat bli utan mor...

Tror att det är den vanligaste reaktionen! Alltså att hundarna viker sig första gången. Dem med väldigt mycket jaktlust men mindre mod kan nog hänga på när de flyr men viker sig direkt när de stannar. De med mer mod men mindre jaktlust gör tvärt om! Jag är ingen expert men håller med ovanstående om hona med ungar, jag skulle aldrig släppa en hund där jag visste att ett sådant ekipage fanns. Känns som att just björnen är vårt kanske bästa mentaltest för hundar. Jag har en som var naturlig björnjägare och som jagar bättre ju argare de är, och en som är tvärt om; hon har ett enormt rovdjursintresse (hat!) men klarar inte av när ”mentala belastningen” blir för stor. Hon behöver stöd om hon ska skälla mer än max 60 minuter. Den andra skäller nog bäst ensam. Tror att olika hundar jagar av lite olika skäl. Men säkert är att de som har svaga nerver förr eller senare slutar jaga björn (ensamma).

hon for bakom 6 km totalt men jag har ingen aning om hur nära eller hur hårt hon gick på björnen vid ståndskallet! en liten björn med en tass längd på 14-17 cm kanske!  jag hade kamera västen på hon men den hade fuckat upp och bara filmat 3 korta sekvenser där man inte ser ett skit!