Det är nu ett år sedan jag hastigt och väldigt olustigt fick ta det tuffa beslutet att avliva min bästa vän sedan då 5,5 år.

 

Kommer fortfarande ihåg första dagen jag kom för att titta på valparna och denna lilla schäferkille sprang fram till mig och direkt var jag såld. Hade aldrig haft hund innan men hade alltid velat ha en schäfer. Vi flyttade till hus för att du skulle få mer yta att vara på och du trivdes ordentligt och fick en grannhund att busa med. Var mer än en gång de försvann till skogs för att komma tillbaka som två lerhögar ett par timmar senare. 

 

Vi fick flytta till huvudstaden för att jag fick jobb där och dessvärre då sätta oss i en lägenhet. Efter ett år i Stockholm bröt jag upp med min dåvarande sambo och du fanns vid min sida hela tiden. Det var ett tufft val men jag ångrade mig aldrig en sekund att jag valde att flytta ännu längre norrut för att kunna behålla dig.

 

Åren gick och vi spenderade all ledig tid ihop och du blev en riktigt trevlig hund även om du var en odåga när jag hämtade upp dig till Sundsvall och vill skälla på allt och alla och var milt sagt ganska burdus i busande med andra hundar.

 

Sedan förra året, ett par veckor innan vi skulle få flytta till huset på landet där vi spenderat en hel del tid året före. Så vaknade jag en morgon och det var blött på hela golvet, vi hörde hur du rosslade när du andades. Men tänkte där på morgonen att vi ger det dagen och ser om du piggnar på dig. Men det gjorde du inte, efter jobbet åkte vi in till akuten på djursjukhuset. Där konstaterade dem att du hade en kraftig lunginflammation och att ena lungan till 1/3 del var täckt av en böld.

 

Vi fick mitt i natten åka till Östersund för att kunna lägga in dig på djursjukhuset. Det var med vemod vi lämnade dig den natten men du verkade ju ändå ganska nöjd just då. Efter tre dygn fick jag samtalet då de sa att du blivit sämre, och nu står askan, fortfarande ett år senare, här hemma och jag vet inte vad jag ska göra med den.

 

Men en bättre första hund än dig kunde jag knappast haft. 

 

Tack för allt älskade Nelson!

Även efter ett år så är saknade stor.

 

 

Det är så hemskt när våra fyrfota vänner får somna in. Nelson var på tok för ung.   Jag har själv haft en schäfer. Det är en ras med ett förstånd utan dess like.

 

Beklagar det djupaste din förlust.

Beklagar... Så tråkigt när man måste ta beslutet att skiljas åt och extra tråkigt när de är så unga...  

Beklagar

Beklagar, man glömmer aldrig sina fyrfota vänner. Sörjer fortfarande min första egna vovve som jag fick då jag var 4- 5 år. En Räv tog han enligt Min Mormor. Så nog sörjer man i många år.