Är det inte ofta så att om man gör om en parning med samma föräldrar så blir inte den andra kullen fullt lika bra. Eller är det bara jag som inbillar mig?

 

Är ju rätt skadad och läser ofta stammtavlor och då oftast på spetsar. Och jag tycker ju ofta att när man ser att de använt samma föräldrar att det är färre hundar som blir meriterade i den senare kullen.

Är det bara slump?  Eller är det svårare att hitta rätt köpare andra gången?  Eller vad beror det på?

Senare kullar har ju haft kortare tid på sig att meritera sig men det förklarar nog inte allt. Lite enig i den analysen, har ju själv köpt min första pappershund (nåja) någonsin så reflekterat över det jag med nyligen.

Senare kullar har ju haft kortare tid på sig att meritera sig men det förklarar nog inte allt. Lite enig i den analysen, har ju själv köpt min första pappershund (nåja) någonsin så reflekterat över det jag med nyligen.

Jo givetvis så har det ju betydelse om de inte är så gamla hundar. Men jag kan ju ligga ett par generationer tillbaka å rota och tycker ändå det verkar så.

Är det inte ofta så att om man gör om en parning med samma föräldrar så blir inte den andra kullen fullt lika bra. Eller är det bara jag som inbillar mig?

Är ju rätt skadad och läser ofta stammtavlor och då oftast på spetsar. Och jag tycker ju ofta att när man ser att de använt samma föräldrar att det är färre hundar som blir meriterade i den senare kullen.

Är det bara slump? Eller är det svårare att hitta rätt köpare andra gången? Eller vad beror det på?

Om det stämmer, dvs färre meriteringar andra gången, tror jag det beror på köparna. Genuppsättning torde knappast försämras.

Även om du parar två hundar som är väldigt lika varandra, så kommer det att bli valpar som är bättre och sämre än vad föräldrarna är.

Säg att du tar 100 valpar efter samma föräldrar. Säg att ca 60 valpar kommer att ligga i ung samma nivå som föräldrarna. Resten blir sämre eller bättre(Dåliga jakthundar- jaktidoter) än vad föräldradjuren är.

 

Har du tur så blir första kullen rätt jämn med många fungerande valpar, men ju fler kullar du tar så kommer den faktiska spridningen i valparnas egenskaper fram.

 

Har du en jämn och lyckad parning, så tenderar du att testa den parningen igen. Och då med risken att den faktiska spridningen av egenskaperna börjar synas i nästa kull.

Får du många valpar i första kullen som inte blir fungerande jakthundar, då tar du nog inte en kull till med samma föräldrar. Även om nästa kull kanske skulle ge en jämnare kull med fungerande jakthundar.

 

Där i tror jag att skillnaden ligger.

Ofta är det väl en omparning där det funnits en eller några kanoner som görs om att det inte blir lika bra beror säkert på yttre förutsättningar.

Kanon ämnen bland hundarna är nog ungefär lika ovanliga som hos ägarna och först då dessa två möts blir resultatet något utöver det vanliga och oddsen på det är trots allt rätt små

 

Sedan är det faktiskt en del slump i både avel och träning av hundar, själv är det finnspetsar som gäller och har man turen att det är riktigt bra fågelår när valpen jagas in ökar chansen att få en bra hund. Sedan hur saker och ting lyckas med valp/unghund kan sätta spår hela hundlivet så sanningen är nog inte att omparningen blir sämre utan att dem inte fått samma förutsättningar som kanonerna i kullen innan gissar jag.

 

Sedan om rasen är liten är omparningar ett rätt kortsiktigt sätt att jobba på då det inte direkt breddar rasen

Tror som några tidigare skrivet att en omparning görs ju i regel enbart om första kullen blev riktigt lyckad. I avel så finns det tyvärr kan man nog säga en hel del slump/tur inblandad, det är ingen exakt vetenskap vad man får (men det hade varit betydligt enklare om så var fallet). När en omparning då görs och andrakullen inte blir lika bra, tror jag alltså att anledningen är att man hade tur med genetiken vid första kullen. 

Nu ska vi se, en gång för alla, en skröna och myt ska härmed avlivas!... Generna har absolut ingen koll på om parningen är den första eller femtioelfte! Man kan INTE göra en rimlig avelsvärdering efter en kull såvida inte man har minst hundra avkommor i den första kullen! Om man efter upprepade parningar/kullar har hundra avkommor där fler än 50% är över medel kan man säga att just den kombinationen är bättre än medel, efter en normalkull på säg 6-10 valpar som är super så är allt ett utfall av slumpen och den naturliga variationen. 

 

Man kan öka sina chanser genom att använda starka nedärvare och genomavlade linjer men att dra några växlar, stora eller små efter en normalkull är bara så fel!

 

Allt faller på sin egen rimlighet genom att ingen tik ska tillåtas föda 100 valpar och det är alls inte säkert att slumpen väljer att vara nådig ens vid ett antal av 100 valpar, den KAN välja att kräva 200 valpar för att jämna ut sig och man har fått hela skörden av skitavkommor i de första hundra valparna...

Måste ju finnas en anledning till att ens småsyskon är lite mer puckade och inte ser lika bra ut som deras äldste bror...

Jag har hört att risken för HD/AD och andra nedärvda sjukdomar ökar med antalet parningar. Dvs. att första kullen får mest A och något B, kull två får mer B och kanske något C osv. Förutsatt att föräldrarna var HD-fria. Detta var en uppfödare som tittat på avelsdata över ett ganska stort antal parningar och tyckt sig se detta samband. Dock insåg hon ju att för att statistiskt säkerställa detta måste man ju titta på betydligt fler individer/kullar.

Det vore ju intressant om det kunde ligga någon sanning i detta och man kunde hitta en pusselbit till lösningen av HD-problemet. För att bara röntga och avla på HD-fria har ju inte gjort så väldigt stor skillnad känns det som. Däremot hoppas jag, som lillebror, att det inte gäller på människor...

Som Qvarnhill skriver, generna har inte koll på parning 1 eller 10

Iaf inte den genetiken jag lärde mig på universitetsnivå.

Måste ju finnas en anledning till att ens småsyskon är lite mer puckade och inte ser lika bra ut som deras äldste bror...

Anledningen till ett nytt barn är för att föräldrarna inte är nöjd med det första förstår du väl En ny förbättrad version som är snyggare är då vad man skapar

Som Qvarnhill skriver, generna har inte koll på parning 1 eller 10

Iaf inte den genetiken jag lärde mig på universitetsnivå.

Det förstår jag också. Det kan ju vara så att kvaliteten försämras med åren. Men vad vet jag, jag har ju inte läst genetik på universitetsnivå. Jag tyckte bara att det var intressant att hon tyckte sig se detta samband.

 

Anledningen till ett nytt barn är för att föräldrarna inte är nöjd med det första förstår du väl En ny förbättrad version som är snyggare är då vad man skapar

Det där har jag försökt att få mina föräldrar att erkänna i flera år nu.