Fan, min Vorsteh håller på att bli relegerad från hunddagis! Då blir det svårt att ha henne kvar.

Jag jobbar inte så att jag kan rasta henne mitt på dan. Vill för övrigt inte lämna henne ensam längre stunder då hon bara är 9 månader. Därför passar det bra att lämna henne på dagis där hon får två långa promenader om dan och lär sig umgås med andra hundar. Problemet är att hundjäveln håller på att straffa ut sig ur gemenskapen. Hon skäller, hoppar upp på boxdörrar och personalen, röjer runt och härjar. När 28kg Vorsteh drar igång på fullt järn kan det bli rätt bra hålligång om man säger.

Så nu behöver jag träna henne att coola ner sig, slappna av och ligga still. Det känns som att träna en elefant att gå på tå. Vet inte ens om det är möjligt?

Samtidigt behöver jag jobba på kontakten med henne, tilliten, och få en hund som litar på mig, stannar på kommando och kommer på inkallning.

 

Om det är någon som har några goda råd att komma med så tas de tacksamt emot.

Lär henne "stanna kvar". Har med mina hundar från början vid koll av voljärer mm, och då under kommando. Kan användas i många situationer, tex när personalen ska ta ut henne.

har samma problem med 43kg ridgeback...men som föregående skrev....

 

stanna kvar funkar i många och nästan alla situationer.....

Aldrig funderat på en snäll, lugn tyst och timid finnspets i stället    

Träna MYCKET passivitet. Se till att belöna med roliga saker när hon är lugn. T.ex. när ni kör ett träningspass, börja med att sitta ner och fika och vänta på att hunden lägger sig ner passiv, helst ska hon lägga ner huvudet på marken, då går du upp och kör någon övning hon tycker om. Lika när ni är på promenad, stanna till vid en bänk eller en stubbe och sitt ner, ha hunden i koppel så hon inte kan gå iväg och vänta på att hon kopplar av.

Sedan tar du för vana att aldrig låta henne göra något roligt när hon är vild och hoppar. Låt henne sitta alldeles stilla (vänta tills svansen stannar) innan ni går ut genom dörren, innan hon får mat, sticker efter en apport osv. Lär henne att det lönar sig att koppla av.

Sedan kan det vara en idé att försöka aktivera henne mer när ni är hemma så att hon får tänka till lite. Det kan vara allt från godissök på gräsmatta, trycka fast godis i barken på ett träd till riktiga viltspår. Annars finns det rätt många spel man kan köpa som de måsta tänka till lite för att lösa och vill man ha nåt enklare kan man lägga en korvbit i en tom toarulle och nypa ihop ändarna så får hunden kämpa lite för att komma åt den.

Hoppas det löser sig för er!

^{Tack för alla råd. Mycket riktigt fick hon sluta på dagiset. Tack och lov hittade vi ett annat som faktiskt verkar mycket bättre. Jag har tränat en hel del passivitet med henne och det funkar ganska bra. Den taskigaste övningen är när jag ställer fram matskålen med middag utan att ge henne lov att gå fram och äta. Igår droppade de från munnen på henne innan hon fick äta. Visserligen hade hon bara väntat en halv minut men jag kände mig skittaskig ändå.}

^{Vi har fortfarande en del jobb framför oss för att få henne att sluta skälla. Det konstiga är att hon skäller bara på vissa människor och vissa hundar. Andra kan hon ignorera fullständigt. Vad gör man för att få stopp på skällandet? Ska jag rya och vråla nej, vrida ner henne i nackskinnet, ska jag ignorera henne och verka cool, belöna henne sekunden hon blir tyst eller vad? Har ni fler goda råd tar jag gärna emot dem.}

Du kan förstås rya och härja men risken är ju att det skadar er relation i onödan. Mitt tips är att du försöker komma på vad det är för typ av hundar och människor hon reagerar på. Är det t.ex. Små hundar så försöker du hitta nån du känner som har en liten hund att träna med. Du kan förstås även träna med hundar som du möter på promenad men det är ju enklare om du kan styra personen eller hunden ni tränar med, i alla fall i början.

Sedan börjar du att låta hunden se den andra hunden eller personen som hon brukar skälla på på långt avstånd. Försök att belöna hunden med något gott innan hon hetsar upp sig. Eller försök få henne att sätta sig ner med ryggen emot eller gå fot bort från den andra hunden, helt enkelt en enkel övning som du vet att hon kan när inte störningen finns. Sedan belönar du och berömmer som om hon vunnit OS så hon förstår att hon varit jätte duktig. Sedan när du tycker att detta funkar bra så minskar du avståndet och gör om samma övningar lite närmare.

När du är på promenad och kanske inte har tid att träna kan det vara ett tips att korta kopplet och försöka gå som i en båge bort från den mötande hunden. T.ex. kan du gå någon meter bredvid stigen/vägen medan ni möts och se till att du är mellan hundarna. Detta ska enligt vissa skolor vara en typ av lugnande signal, alltså att öka avståndet till "störningen". Här kan du även försöka hålla ögonkontakt med din hund. Även här kan du belöna och berömma minsta framgång översvallande.

Ursäkta, men det här börjar likna Finn Fem Fel... 

 

RMI är lösningen. Att konstla till möten med andra hundar genom (garanterat feltajmade och därför kontraproduktiva) belöningar, tvingad fot och liknande är trattdumt - för hundmöten är naturliga, inget konstigt. Att placera sig själv mellan de mötande hundarna i tron att det ska hjälpa är så ini helvete dumt att jag saknar ord: visst kan det funka på större hundar men med mindre - och ofta även med större - triggar det en attack.

 

Jag fortsätter sen, nu var det lite för mycket...

 

-- Mats

I-Mats: jag uppfattar det som att du inte håller med mig även om du uttrycker det lite vagt...

Först och främst så är väldigt mycket vi gör med våra hundar naturligt, ändå tränar vi ibland. I alla fall jag. Anledningen att man börjar på långt håll med en störning man kan kontrollera är för att man vill börja med en svag störning för att sedan öka. Detta för att ge hunden bästa förutsättningar att lyckas. Sedan är det naturligtvis jätteviktigt att man har bra timing när man belönar så även när man korrigerar. Men i min värld så är det mindre skadligt med en feltajmad belöning än en feltajmad korrigering.

Anledningen att jag tipsar om att göra enklare övningar, som fot eller sitt, är helt enkelt för att det är ett enkelt sätt att se om du har någon kontakt med hunden samt att det hunden något annat att tänka på.

Sedan tror jag att jag uttryckte mig oklart i sista delen av mitt inlägg, det var inte meningen som ett träningstips utan mer som en slags brandsläckning så man kan gå promenader. Med mellan hundarna menar jag att man fortsätter gå men har hunden på t.ex vänster sida och den man möter på höger. Detta för att om hunden gör utfall så har du en bättre möjlighet att stoppa den än om hunden är närmast störningen.

Till sist vill jag säga att jag inte på något sätt vill göra gällande att detta är ENDA lösningen, den är ganska omständig och kräver en del tålamod. RMI vet jag faktiskt inte ens vad det är och en snabb googling gav inget men du får gärna förklara för det är alltid intressant att lära sig nya saker tycker jag.

Kort om tid gjorde det onödigt tillspetsat/svartvitt. Jag har egentligen ingen direkt kritik mot det som jag antar att du menar, men tolkningen kan bli problematisk...

 

Ditt första inlägg var klockrent, det andra upplagt för missförstånd: jag förstår hur du menar och håller med om att det rätt utfört fungerar - där och då - men det är INTE ett sätt som man ska anamma om man inte har Rätt Mental Inställning och en förståelse för hur och hur snabbt hundar uppfattar saker - för det blir kardinalfel när en nervös hundförare försöker "gömma" hunden, speciellt efter att nyss ha belönat ett icke önskvärt beteende...

 

Till TS:

Vi kan börja från början: problemet var inte hunden, utan de menlösa får som jobbade på första hunddagiset. Det var de, där och då, som gjorde fel och som husse kunde du inte gärna ha gjort nåt som ändrat det, där och då... De hade en oförmåga att se hur det brast i deras tankegångar och bemötande och hunden svarade därefter.

Visst hade det varit mer hanterbart ifall du haft en extremt trygg, lugn och passiv hund men det är fortfarande deras fel - inte ditt. Hade de höjt ett knä när vovven hoppat upp skulle det problemet varit borta, hade de förstått hur och när man säger "Nej" på rätt sätt skulle han varit lugn i boxen osv.

 

Hanterandet av en hund börjar ALLTID med rätt sinnelag. Om man nojar, "tror" och över/feltolkar går det ofelbart åt helvete.

Läs det en gång till. Och en till.

Man måste tänka rätt, man måste tänka att hunden ska göra precis det jag vill - så fort man vacklar eller tänker "Jamen han är ju lite rädd för/aggressiv mot/reserverad inför andra hundar/människor/skäggiga män/blå bilar..." så går det åt helvete. Om man tänker "Jomen han hade det nog inte så bra hos förra ägaren..." så går det åt helvete. Om man tänker "Han är nog rädd för smällare" så går det åt helvete, om man inte anser sig göra det men tittar på hunden när det smäller "för att kolla..." så går det åt helvete. Så fort "Han är ju..." dyker upp i huvet gör man fel och det går åt helvete

Om man nånsin använder nån som helst form av ursäkt för hundens beteende så går det åt helvete. Inse detta!

 

Hundar lever här och nu. Det spelar ingen roll hur mycket stryk de fick som valp, det spelar ingen roll hur många gånger de blivit "oskyldigt" (dvs genom ditt/andras beteende framkallat) attackerade av andra hundar eller skrämda av höga ljud, bilar, brevbäraren, barn osjv - glöm det! Ägna inte en jävla sekund åt "förklaringar" (=ursäkter) för hur hunden beter/kommer bete sig utan lev i nuet, med en inställning att hunden SKA göra precis som drömscenariot ser ut.
Att möta en annan hund gör man INTE genom att spänna koppel, tvinga fot och förbereda sig på ett utfall eller göra nåt som helst annat än det man gjorde precis innan den andra hunden dök upp - gör inte något speciellt av nåt naturligt, som det rimligen är att möta en annan hund, för det märker din hund och då går det åt...

 

Din tanke SKA vara precis den du hade precis innan, dvs "Här går vi och allt är coolt..."., inte "Hoppashoppashoppashoppas att det inte smäller!" - för gissa vad som händer då? När det gäller målen SKA tanken vara "Det kommer att fungera", inte "Vet inte ens om det är möjligt..." - för då...

 

Det din hund ska göra när den möter en annan är att bara gå vidare. Titta lite, kanske vifta lite svans och sniffa är helt okej men den ska gå vidare: inte stanna, inte gå fram eller nåt sådant OM inte du ger den tillåtelse att göra det. Det är väldigt lätt för vilken hund som helst som vet att det är coolt, vet ungefär hur husse/matte brukar vilja att den beter sig och INTE har en spänd/nervös/osäker koppelslitare bredvid sig...

 

Det är fan omöjligt att beskriva i text, det blir bara svammel så jag måste fråga var i landet ni bor? Finns ni i närheten av Ume så kan jag visa dig handgripligt, jag garanterar att det inte kommer vara något problem från andra eller tredje hundmötet - kanske rentav från första, beroende på hur vaken vovven är. Och det är inga svåra grejer, man måste (i princip) bara tänka rätt...

 

-- Mats

Att berätta för nån hur den ska uppfostra sin hund är ju värre än att säga hur de ska uppfostra sina barn. Men jag tycker det kommit flera bra tips. Jag vill egentligen bara lägga till att jag tycker man ska ta hänsyn till hur hunden "är". Inte som en ursäkt men för att förstå hur man pedagogiskt kan uppnå den relation man vill ha med sin hund. Sen är det skitviktigt att ha en målbild man bestämmer sig för att nå. I stil med att min hund SKA oundvikligen komma på inkallning. Den SKA inte reagera på andra hundar osv Men för att nå dit behöver man kanske veta när det är större risk att det skiter sig, dvs kännedom om hur hunden "är". Sen tror jag tricket är att träna på att både belöna när hunden gör rätt (välj enkla situationer till en början - låt hunden lyckas) men också situationer när man får korrigera (visa vad som fel). Gör man bara det förstnämnda får man en hund som skiter i en när det väl gäller, gör man det andra får man nog en hund som i värsta fall blir osäker och osjälvständig. Bara mina fem cent. Konkreta hundmöten behöver man kanske nöta på. Tvinga ut hundbekanta och möt dem med hundar ett par gånger - korrigera när hunden gör fel de första gångerna. När den så gör rätt belöna. Tänk också på att belöning inte behöver vara oxfilé, det kan lika gärna vara lite bus/kamp med kopplet, slänga en boll eller vad som nu är lämpligt. Mat som belöning är dock bra om man vill ha en lugn stämning. Sen ska man nog inte slarva med stimulansen (mental och fysisk) på en Vorsteh. En trött och stimulerad hund brukar vara jäkligt mkt lydigare. Det gäller iaf min Flat....

I-Mats: Jag håller helt med dig att inställning är viktigt. Man måste ju tro att man ska lyckas. Eftersom hundar är väldigt känsliga för kroppsspråk så kan man ha stor hjälp av att agera lugnt och säkert precis som nervositet och rädsla kan göra allt mycket svårare. Men det är inte HELA lösningen på ett problem anser jag. Grunden för att en hund ska göra rätt i en situation är ju att vi förklarar hur vi vill att den ska göra. Enligt det sätt jag tränar hund gör man det genom att belöna när hunden gör rätt, korrigera när hunden gör fel. Se till att hunden aldrig får möjlighet att självbelöna sig med ett oönskat beteende och börja träna med liten störning för att sedan öka.

Det jag menar med att korta kopplet och vara mellan hundarna är att man bör ha en beredskap för om hunden skulle göra ett utfall. Det är inte tänkt som träning utan skall bara fungera där och då. Har man en hund som har gjort utfall anser jag att det är den hundägarens skyldighet att ALLTID vara beredd på att det kan hända. Med det menar jag inte att man ska gå runt och vara nervös och rädd utan att man har en plan för att stoppa sin hund om den skulle försöka göra ett utfall. Det i sin tur gör ju att man blir lugnare som hundägare och får ett kroppsspråk som skickar lugnande signaler till hunden. Tanken är alltså inte "hoppashoppashoppas att det inte smäller" utan "här går vi och allt är coolt, men om det smäller så gör jag så här..."

Sedan håller jag absolut med dig om att man inte ska leta efter ursäkter till olika beteenden. (Om inte ursäkten är: "detta har jag som hundägare inte tränat tillräckligt på" eller "detta har jag inte lyckats få min hund att förstå"). Däremot är det viktigt att se vilka "brister" ens hund har så man kan träna på dessa. Har hunden t.ex. bara problem med små hundar eller skäggiga gubbar så är det ju DET man behöver träna på. Det var därför jag skrev om små hundar i mitt tidigare inlägg.

Dessa saker är, som sagt, svåra att förklara med skrivna ord. Det blir mycket rum för tolkningar. Hoppas det är lite klarare hur jag menar, jag tror inte vi står så långt ifrån varandra i detta egentligen.

^{Tack för alla råd. Mycket riktigt fick hon sluta på dagiset. Tack och lov hittade vi ett annat som faktiskt verkar mycket bättre. Jag har tränat en hel del passivitet med henne och det funkar ganska bra. Den taskigaste övningen är när jag ställer fram matskålen med middag utan att ge henne lov att gå fram och äta. Igår droppade de från munnen på henne innan hon fick äta. Visserligen hade hon bara väntat en halv minut men jag kände mig skittaskig ändå.}

^{Vi har fortfarande en del jobb framför oss för att få henne att sluta skälla. Det konstiga är att hon skäller bara på vissa människor och vissa hundar. Andra kan hon ignorera fullständigt. Vad gör man för att få stopp på skällandet? Ska jag rya och vråla nej, vrida ner henne i nackskinnet, ska jag ignorera henne och verka cool, belöna henne sekunden hon blir tyst eller vad? Har ni fler goda råd tar jag gärna emot dem.}

Ja, ett råd. Kontakta lokala Vorstehklubben och be någon där hjälpa dig. Se till att hen har erfarenhet och tagit upp några hundar i Ekl.

Du kommer aldrig att reda ut det själv, via svar här!

Rya och belöna etc vid hundmöte. Det räcker enligt mig med ett fungerande nej-kommando!

 ^{Den taskigaste övningen är när jag ställer fram matskålen med middag utan att ge henne lov att gå fram och äta. Igår droppade de från munnen på henne innan hon fick äta. Visserligen hade hon bara väntat en halv minut men jag kände mig skittaskig ändå.}

 

Tycker du sånt är jobbigt så kan jag förstå lite av problematiken. Har du gått nån/några lydnadskurser eller f.ö tagit hjälp av erfaret folk ?

...jag tror inte vi står så långt ifrån varandra i detta egentligen.

 

Nä, vi tänker nog precis lika. Problemet blir att uttrycka det i text på ett sådant sätt att det inte kan missförstås: "korta koppel" betyder för mig (och dig, antar jag) att man har precis så mycket slack på kopplet att det kan smälla direkt när hunden gör fel. Andra kan läsa/feltolka det som att göra vad 99% av alla hundägare gör: strama åt kopplet - vilket förstås går helt åt helvete.

 

Det är samma sak med avledning: jag (och du?) gör det innan hunden varvat upp eller ens uppfattat den andra vovven, 99% av vanligt folk (och 100% av alla brukshundstjejer) proppar i en uppvarvad hund godis - vilket belönar detta felaktiga beteende.

 

Man måste vara tydlig nog. ;-)

 

-- Mats

Man måste vara tydlig nog. ;-)

Absolut! Jag menade precis som du beskriver det även om jag, nu när du pekar ut det, kan se att det lätt missförstås. Samma sak med att föreslå att man ska "korrigera" utan närmare specifikation. Det kan ju betyda allt från ett inlärt NEJ eller en harkling till att sparka till hunden eller hänga upp den i ett strypkoppel tills den svimmar likt Cesar Millan. Detta är anledningen till att jag ogärna tipsar om korrigeringar i skriven text, trots att jag naturligtvis, likt 99% av alla hundägare och 100% av alla med väluppfostrade hundar, korrigerar själv vid behov.

Till ts: Jag tycker också att du ska försöka få hjälp av någon duktig hundtränare, gärna nån som har erfarenhet av rasen, i verkliga livet.

Ok, några korta förklaringara kan vara på sin plats. Jag har inga problem med att låta hunden stirra på maten en stund innan hon får äta. Jag kände mig en aning taskig bara. Hon får lära sig att vänta vid en mängd andra situationer också och det fungerar bra. När vi passerar dörrar, hoppar in/ut ur bilen, rundar gathörn, går i trappor osv. Ibland får hon gå först men bara när hon fått tillåtelse.

 

Jag är med i Östra VK men har inte hittat någon kurs som passar än. Därför tar jag hjälp av erfaret folk här på Forumet så länge.

 

Oftast har jag hyffsad koll på henne och ett relativt kort koppel när vi är ute, men i morse blev vi överaskade båda två. Fram ur mörkret, svartklädda utan reflexer kom en matte med en stor Labrador. Min hund började tokskälla och kastade sig som en lax i kopplet. Hon skulle kanske lugnat ner sig om hon fick gå fram och hälsa, men man vet ju aldrig. Det kan ju hetta till också. Samtidigt viftade hon på svansen. Vad är det med det? Är hon glad, uppspelt, rädd, busig, nyfiken, vaktig eller rent av bipolär?

 

Jag kan också säga att ett rent "Nej" inte fungerar. Skulle det vara så enkelt skulle jag aldrig ha frågat. "Nej" funkar i många sammanhang, men inte i detta.

Vart bor du freppe ?

Ta det inte som kritik, men det du inte förstår är att hunden reagerar på DIN reaktion, eller din förväntan. Du förstår inte heller att du HAR en reaktion och/eller en förväntan - det är uppenbart av det du skriver.

 

Till dess den poletten trillat ned kommer det inte bli nån ordning.

 

Du tänker hela tiden i banorna vad som är fel på hunden, eller vad man ska göra åt hunden, eller varför hunden "är" än det ena, än det sjuttifjärde när du istället måste förstå att det är tvåbeningen som ska göras något åt...

 

Att du "känner dig taskig" är en "sanning" i ditt huvud - inte hundens.
Att det blev laxhopp imorse beror på din reaktion - inte hunden.
Att ett "nej" inte funkar beror på dig - inte hunden.

 

Och allvarligt: en halvminut är inte "väntan". Taxen här bredvid har väntat i trettiotre minuter som jag skriver det här, och nåt varsågod kommer inte förrän jag trycker på enter.

 

Det är tre saker som du måste förstå:

 

1) Det är inget fel på din hund, det är fel på hur du/andra hanterar den.

 

2) Ditt största fel är att du antar, gissar, tror, förväntar dig olika saker och det påverkar dels hundens direkta agerande och dels den respekt/lydnad hunden visar dig.

 

3) När du slutar noja, anta, förvänta, gissa m.m. samt lär dig korrigera i rätt tid, med rätt intensitet och stegring av densamma när hunden inte lyssnar/förstår så kommer allt gå som en jäkla dans. När du är tydlig förstår vovve dig, när du visar att du ska tas på allvar repekterar vovve dig och problemen blir minimala.

 

Det är faktiskt inte svårare än så.

 

-- Mats

Taxen har väntat färdigt. Fyrtioen minuter.

 

-- Mats

Jag kan också säga att ett rent "Nej" inte fungerar. Skulle det vara så enkelt skulle jag aldrig ha frågat. "Nej" funkar i många sammanhang, men inte i detta.

Du måste lära hunden nej, och det är inte helt enkelt med tanke på hur många hundar uppför sig...

Jag är tillräckligt ödmjuk för att kunna lyssna på kritik och goda råd utan att ta illa upp. Det är därför jag frågar här på Forumet.

Det där med att hunden reagerar för att jag nojar eller agerar på ett särskilt sätt tror jag inte stämmer. Det är inte jag som skäller och kastar mig i kopplet. Däremot kan jag bli överrumplad av hundens reaktion och komma sent in i situationen att det liksom inte räcker med ett nej. Det var ju också det som var en fråga från början. Vad gör jag i ett sånt läge? Fya, neja, rya, vråla, nackskinnet, vända upp och ner på hunden och hålla igen truten på henne? Visst! Till slut blir hon ju tyst, men det är inte riktigt så jag hade tänkt mig att varje urspårat hundmöte skulle sluta.

 

@ Strävhår - Jag bor i Stockholms Län.

Satt och smålog lite när jag läst denna tråd och I-Mats blygsamma förklaringar.    Jag är själv också klart inne på I-Mats spår med rätt mental inställning...även om jag kanske hade formulerat mig lite annorlunda ...men samtidigt är jag övertygad om att det ibland finns "genvägar" eller andra metoder som kan fungera tillfredsställande för specifika problem/beteende och där tycker jag Sun Flower (med I-Mats klara förtydligande) har några bra tips.

 

Godis (i.e. mat/näring) ska enligt de som kan ha den funktionen att det fungerar lugnande, så att ge godis till en uppspelt hund kan fungera bra för att få den att tagga ner. Har hört folk berätta att de lyckats lösa liknande problem med tokskällande och allmänt uppspelt beteende genom att helt enkelt ge hunden godis när det händer.

 

Dock tror jag den absolut super-duper--helt-j**la-tok-viktigaste punkten för att lyckas med detta är det som Mats tar upp med att förekomma, dvs. korrigera/ge godiset INNAN beteendet triggas igång! Då har du en chans att nå hunden utan att behöva belöna med en hel hönsgård eller att korrigeringen övergår till misshandel/bestraffning.

 

För att träna den "rätta mentala inställningen" så kan ett tips vara att bestämma sig för att få hunden att göra något lite lagom utmanande (Lite för att du inte vill göra det onödigt jobbigt för hunden då träningen är till för din skull, inte hundens, och utmanande för att du själv ska få lite utmaning), t.ex. vara på sin dyna i en halvtimme och sen se till att hunden gör det. När hunden försöker gå därifrån så är du snabbt som attan där och visar den (lugnt men väldigt bestämt, utan inslag av våld, skrik etc.) direkt tillbaka till dynan samtidigt som du har koll på tiden. Det är din uppgift att se till att hunden inte går därifrån och det är inte ok att hunden går efter 29 minuter och 59 sekunder utan det är 30 min som gäller!

 

Detta kan hjälpa dig genom att du dels tränar dig i att veta exakt vad du vill att hunden ska göra i en given situation samt att vara alert och uppmärksam på hundens beteenden samtidigt som du tvingas vara väldigt konsekvent för att lyckas.

Sen är det bara att utveckla det med andra övningar/situationer tills det börjar bli en vana (OBS! Jag menar inte att målet är att man hela tiden ska bestämma vad hunden ska göra, men bara i enskilda, av dig utvalda, situationer där du önskar ett visst beteende)...Funkar det inte så är det bara att hitta på något annat.

 

Lycka till med doggen!

Ok, några korta förklaringara kan vara på sin plats. Jag har inga problem med att låta hunden stirra på maten en stund innan hon får äta. Jag kände mig en aning taskig bara. Hon får lära sig att vänta vid en mängd andra situationer också och det fungerar bra. När vi passerar dörrar, hoppar in/ut ur bilen, rundar gathörn, går i trappor osv. Ibland får hon gå först men bara när hon fått tillåtelse.

Jag tror jag förstår hur du menar med taskig, de kan se väldigt plågade ut ibland hundarna men som I-Mats påpekar så sitter de känslorna hos oss, inte hos hunden. Det låter kanonbra med passivitetsträningen. Det kommer du ha nytta av i många sammanhang.

 

 

Oftast har jag hyffsad koll på henne och ett relativt kort koppel när vi är ute, men i morse blev vi överaskade båda två. Fram ur mörkret, svartklädda utan reflexer kom en matte med en stor Labrador. Min hund började tokskälla och kastade sig som en lax i kopplet. Hon skulle kanske lugnat ner sig om hon fick gå fram och hälsa, men man vet ju aldrig. Det kan ju hetta till också. Samtidigt viftade hon på svansen. Vad är det med det? Är hon glad, uppspelt, rädd, busig, nyfiken, vaktig eller rent av bipolär?

Tyvärr är det EXTREMT vanligt att man letar efter orsaken till felbeteenden i fel ände på kopplet. Du skriver att ni båda blev överraskade och det är säkert en stor del i förklaringen till varför hon reagerade som hon gjorde. Däremot ska du ABSOLUT inte låta henne gå fram och hälsa när hon beter sig så (eller komma fram och äta upp labben heller för den delen) eftersom det är det hon vill. Ska hon fram och hälsa så får hon bete sig som DU vill innan. När hon beter sig på det här sättet är det lite sent att träna, då handlar det mest om att stoppa henne från att komma fram.

Att hundar viftar på svansen behöver inte betyda att den är glad, fråga bara alla som försökt klappa en morrande hund som viftar på svansen och blivit bitna.

Jag kan också säga att ett rent "Nej" inte fungerar. Skulle det vara så enkelt skulle jag aldrig ha frågat. "Nej" funkar i många sammanhang, men inte i detta.

Jag håller med Kallel att du måste bättra på ditt nej. Det finns flera böcker som tar upp ämnet Anders Landins "Från valp till färdig fågelhund" och Kenth Svartbergs "Bra Relation" är två jag kommer på ur minnet.