Hej, jag satt och läste tråden om olika jaktformer och vilka vapen som kan behövas,då kom internationella namn och begrepp upp lite OT. Dom engelska o tyska begreppen framstår ju som tämligen torftiga och inadekvata för svensk del. Nästan alla våra jaktformer hamnar alltså under begreppet Rough shooting?

 

Då blev jag lite nyfiken eftersom det för en skogsfågeljägare låter heltokigt om man inte skulle skilja på toppjakt, uppflogsjakt, lockjakt, spelskytte, trädskällarjakt mm mm och då snackar vi bara skogsfågel! Sen tillkommer det ju allt möjligt vilt som jagas på alla möjliga sätt, åtminstone som vi brukar se på saken.

 

Beror detta då på att vi jagar på ett mer varierat sätt i norden, eller har vi ett rikare språk kring jakt o natur eller har vi ett rikare språk totalt?

 

Min misstanke är att det kanske är en kombination av alla tre faktorerna.

 

I går såg jag ett avsnitt av backland tv där det jagades Caribou och då slog det mig att fast killen i programmet åker världen runt och jagar massor med olika arter så är jakten han bedriver nästan alltid densamma, nämligen guidad smygjakt på storvilt. T o m min egen blygsamma jakt är ju egentligen mer varierad.

 

Sen kanske vår jaktkultur lever kvar i språket på ett annat sätt eftersom jakten alltid förblev folklig. Hade jakten övertagits av "herremän" så kanske dom flesta av våra jaktformer helt enkelt hade kallats "allmogejakt" oavsett om det handlade om spårningsjakt på mård eller vakskytte på räv. 

 

Eller är det bara vårt språk som är ordrikare? I programmet om språket i TV gav ju Fredrik Lindström ett roligt exempel på att ju längre söderut man kommer i Europa desto fler ord används för att säga melodifestivalen. Det kanske är samma sak med jakt, istället för att säga "att med skidor på fötterna åka omkring i vinterlandskapet för att med en finkalibrig studsare försedd med högförstorande kikarsikte komma inom håll och ur träden nedskjuta orre eller tjäder" så säger vi rätt o slätt "toppjakt".

 

Min första magkänsla var "kärt barn har många namn". Vi går ständigt mot modernare tider och jakten hänger självklart på.

Vi blir matade med jaktfilmer, "skojiga" ord och jaktformer, och allt som faller där till, från andra länder( fast mycket är det samma). 

Det är ju precis som med textmeddelanden som kommer på våra mobiltelefoner, DET ÄR ICKE SVENSKT LÄNGRE  På gott och ont. Jag har en bekant som jobbar som viltmästare på ett gods i mellansverige och han anammade lite mer "america name" i sina annonser för några år sedan, allt för att sälja. Det är kanske Sverige som håller på att bli "lillebrorland"

Jag tror du blandar och ger lite i två helt olika frågor.....

Rent språkligt så uppstår inte ord utan att det finns behov av dem. Man skapar inte ett ord som "gafnyttel" och sedan funderar om det kan behövas någonstans och efter det bestämmer vad det betyder. Så uppfinns orden finns det ett behov av dem, lokalt i alla fall.

Rent geografiskt är Sverige väääääldigt långt, och om vi ser på det rent jaktligt så är det en extremt stor skillnad från norr till söder, "allmogejakt" betyder något helt annat för en norrlänning än för en skåning vars jaktliga historia varit extremt kopplad till markägande sedan hedenhös. Så om vi ser på jaktkulturen i Sverige så har vi egentligen ingen nationell bild som är gemensam för oss alla. Från Skånes viltrika jaktmarker med en mycket europeisk jaktkultur och jaktmetoder till den norrlänning som i väglös terräng jagar med trädskällare ensam. Vi har en våldsamt skiftande natur, därmed följer dramatiskt skilda jaktformer. Och därför blir fasligt mycket svensk jakt just "rough shooting" - eftersom vi i stort i snudd på har lika skilda jaktformer och jaktkulturer som en hel kontinent.....

T