Jag har under många år årligen jagat på gotland och har under denna tid sett en enorm förändring av landskapet till det sämre enligt mig.

 

Efter inträdet i EU så har de orörda strandängarna där vi jagar hägnats in för bete av ko samt får,taggtråden går långt ut i havet och de förut gräs,starr och örtbeväxta stränderna är numera på väg att bli sandöken pga för hårt bete i kombination med söndertrampning,fågellivet har inga som helst möjligheter att häcka där längre.Vi pratar om kilometervis med strandängar och ingen liten fläck.

 

Hur kan detta vara lagligt i den biologiska mångfaldens samt naturvårdens århundrade?

 

Vidare så fanns på näs för 15år sedan enorma arealer med ene och hagtornsskogar som du kunde gå i en hel dag utan att hitta en öppning i,nu finns bara små restdungar kvar lite här och där,en enligt mig fullständigt unik miljö för sverge har gått förlorad pga mycket generösa bidrag från EU för att skapa sterila betesmarker där inget vilt trivs överhuvudtaget.

 

Jag har full förståelse för de markägare som låtit utföra dessa åtgärder på sina ägor då det inte går att tacka nej till den nivån på ersättning.

 

En grupp med vilda djur har gynnats (gäss) alla andra har förlorat.

 

Återigen hur kan denna typ av våldtäkt på en unik miljö vara så sanktionerad i upplysningens land sverige?

 

Iofs inte riktigt förbundets område men Fredrik kanske har lite info ändå.

 

/Mike

 

Edit: glömde skriva att när man läser strandskyddslagen så får man det inte att gå ihop.....om inte EU.s lagstiftning står över svensk?

Detta är faktiskt om något mitt område, och tillika min favorikäpphäst... Tack Mike  ! Jag forskade heltid på brushanar på dessa strandängar (främst Faludden, Auriv och Näsudden) 1989-2002 och arbetar fortfarande av och till med exakt denna fråga. Det finns ett antal skyddsvärda fågelarter, bland annat vadare som brushanen, som missgynnas av att det finns buskar på strandängarna. Dels utnyttjas buskarna av predatorer som utkiksplatser, dels är predationskänsliga arter "programmerade" att undvika gräsområden med buskar av denna anledning. Även om man tar bort alla predatorer kan man alltså fortfarande finna negativa effekter. Förbuskningen motverkas antingen genom bete eller röjning, ofta bägge. So far, so good. Så länge man inte röjer all busk överallt, eftersom det självklart även finns arter som gynnas av buskar.

 

Under 70-80 talet slutade man i många fall hävda gräsmarker genom bete eller slåtter. Dessa marker tillhör dessutom de absolut artrikaste markerna vi har, så länge de hävdas med någon form av regelbundenhet. Därmed lyftes allt oftare igenväxning fram som ett av de största problemen inom naturvården, och man började titta på olika sätt att motverka igenväxningen. När vi gick med i EU fick man plötsligt medlen för att göra något åt detta. När man designade stöden för betesmarker inför den första stödperioden 1996-2000 resonerade man i princip enligt att om hävd är bra så är mer hävd bättre. Därmed lade man som krav att för att få tilläggsstöd för betesmark så fick vegetationshöjden vid växtsäsongens slut inte vara högre än 30 mm på torr mark och 50 mm på fuktig. I medeltal. Vilket är ett inihelve hårt betestryck... Längre vegetation gav avdrag på stöden. Olika länsstyrelser tog fasta på dessa regtler i olika stor utsträöckning, men på Gotland följde man reglerna relativt noga. Därmed har man delvis tvingat brukarna att beta bort en del av de arter man ville gynna. Vilket både brukarna och vi som forskade på arterna visste och sade...

 

Flera av oss som forskade på arter i dessa miljöer har fört denna strid sedan dess, och det har även Jägareförbundet gjort sedan jag började här. Det finns idag en omfattande litteratur som visar att mest biologisk mångfald får man normalt vid medelhårda betestryck, och har man ett medelhårt tryck så blir det oftast hårt betat på en del ställen och svagt hävdat på andra. Denna variation ger ännu mer mångfald. Funkar för övrigt precis likadant i skogen, med betestryck av hjortdjur.

 

Någon enstaka länsstyrelse är fortfarande inne och kör i gamla hjulspår, men de flesta har tagit till sig ny kunskap och håller på att styra om. Nästa år kommer ett nytt Åtgärdsprogram framtaget just för att gynna vadararter som är beroende av medelhög strandängsvegetation, som jag varit med och tagit fram. Förhoppnings kommer detta aktualiseras än mer då...

Tack för bra svar!

Jag är givetvis lite färgad av att jag är jägare och ser förändringar hos just de arterna tydligast,hare har minskar radikalt,fasan och rapphöna är borta helt,morkulla var ett vanligt vilt tidigare men finns knappt längre.

Vi har bara torra marker och där är gräset på betesmarkerna sällan 30mm långt,snarare 10...

Får hoppas på förändring.

/Mike

Absolut. Och återigen tack för att jag fick en ursäkt att skriva av mig om mitt favorithatobjekt, dvs för hård hävd genom oförstånd i naturvårdens namn...

Måste kräka på lite jag med, den här galna slagningen av ene begriper jag fan inte.. Det växer knappeligen fort, lär ju ta rejält med tid innan enarna vuxit sig så kraftiga. Sen går de på med någonslags betesputs modell bauta och det ser förjävligt ut efteråt.. Såå trist!

Nå, vad det är riktigt ont om är faktiskt stora strandängar utan enar och utkiksplatser för kråkor, inte gräsmarker med enar och kråkor... Rödspov och brushane behöver c:a 75 ha lämplig biotop och det krävs att den är bra arronderad. Betesputs är däremot skit; svagt tuvigt ska det vara. Roten till en del av eländet är att en del brukare fått bidrag och skötselanvisningar för att gynna vitkindade gäss, och då började man putsa vad som tidigare var bra marker. Och nu håller gässen det nere...

Jag erbjuder mig att hjälpa till med gässen, vet tom hur de ser ut. Skämt åsido men den skändning av miljöer som sker på Gotland hade inte accepterats på andra platser, är det för långt från Bryssel?! /CHristian

Få nu inte igång mig på käpphäst två, dvs de vitkindade och deras placering i fågeldirektivet...

Jag lovar, men å andra sidan kan tilläggas att jag inom ramen för tillstånd mm gör mitt till för att hantera dem, ingen skugga över mina insatser därvid lag, Mikes initiativ är nog något att försöka att återkomma om, jag är mot skarv och gås/kraka mfl och för spov och annat trevligt flygande. /CHristian

Gotland var definitivt viltrikare för 10 år sedan alla kategorier,idag ser man mest gäss,kråkor och kajor samt brutalt mycket rovfågel,mycket mer än man såg för 10 år sedan innan skövlingarna.....

 

/Mike

Tack Mike för att du startade en tråd jag borde ha startat för länge sen. I början av 90talet va vi (far bror och jag) nere och röjde på Näs, då hette det att förbättra framkomligheten för tamdjuren och att försöka få det att se ut lite som det gjorde förr. Vi röjde endast med motorsåg, skulle kanske kunna säja att vi gallrade. Är som Mike kanske lite färgad i frågan då det va på Näs jag startade mitt jägarliv. Ett exempel jag har på att det är pengar som styr är att vi 1983 ville sätta upp en liten jaktstuga i en dunge nära vägen, fick blankt nej då vi skulle göra åverkan på naturen!!!! Jag är glad att Gösta Johan Rune och dom andra gubbarna är borta och slipper se deras kära Näs våldtaget.

 

Ber om ursäkt för inlägget vet att jag inte får men kunde inte låta bli.

 

Fortsätt kämpa Fredrik. Naturen på sudret finns ingen annanstans. 

Så är det Ken1. Det sista brushanespelet på Näsudden försvann när man satte upp ett vindkraftverk 40 meter bort.

Detta med strandängar och människans boskaps betesgångs uppgång och nedgång och nu tom EU stödd uppgång  har alltid fascinerat mig som en paradox inom bevarandebiologin. Vilka är de arter vi vill bevara som gynnades under vilken tidsperiod då människan gjorde vad för att överleva?

Det är en intressant och mer filosofisk fråga, Peltopekka. Det är bara ett par procent av Sveriges yta som inte är tydligt påverkade av historisk eller pågåenden markanvändning. Även de resterande procenten påverkas av kvävenedfall, klimatförändringar osv. Det råder ingen tvekan om att Sveriges biologiska mångfald är större än om vi inte hade funnits här, men nu är vi ju en del av ekosystemet precis som alla andra arter. Men med den unika egenskapen att vi kan fundera över vår roll och påverkan. Samtidigt minskar nu mångfalden genom vår ändrade markanvändning och ändrade vanor generellt.

 

Det gäller alltså inte bara strandängar eller bete av tamboskap. Men jag håller helt med om att man måste stanna upp och fundera ibland.