Förstår också Nils.

Jag hade en tuff Vorsteh hane en gång i tiden. Men när vi var och tränade så satt min mor på en bänk och höll i kompisens dobberman. När min var lös och skulle ta ett segervarv gjorde dobbisen ett utfall varpå min mor drar till lite hastigt med handen för att dom ej skulle komma för nära. Då vänder dobbisen på en halv SEK och biter mamma över handen. Detta var inte riktat mot min mamma utan mot min hund. Så ibland riktas det över på fel sätt den var som sagt i en försvarsposition emot min. Så jag tycker att det är fel att ibland bara se svart eller vitt många gånger finns det något groll dom emellan. Är spetsen en retsticka så kanske vorsteh vill försvara sin plats. Min Vorsteh måttade gärna mot andra hundar i "smyg" så smart att man knappt såg och på så vis triggade han igång något som han sen inte låtsades om. Alla är dom olika..

Men har man bestämt sig så har man och det blir bara värre att skjuta på beslutet..

tar iregel inte bort mina egna hundar heller men visar dom aggresivitet så blir ja så förbannad på hunden,,jag sköt en västlaika en i skogen,hade skjutit en älgkalv och hundfan lät mej inte komma fram till älgen,han hoppade upp och bet mej uppefter högerarmen å det var domen

 

Ja alla har vi våra sätt...... Jag är dock jävligt emot ditt, det är ett tecken på att du förmodligen inte själv är nog mogen att ha en hund om du inte har psyke själv att hålla inne din aggression utan skjuter hunden.

För i ditt fall finns det ju bara 2 sätt det kan gått till på.

Antingen visste du att hunden var aggresiv och då får du väll försöka gör om och göra rätt det tidigare ägaren förmodligen inte gjort, vilket resulterar i att du inte ska ha hund om du gjorde som du gjorde och sköt den efter bara en vecka.

Eller så har hunden inte visat något tidigare och även då visar det ju att du inte är mogen att ha en hund om du skjuter hunden efter första gången den gör så.

 

3st hundar har försökt att bita mig.

 

En jämte, den bet mig i stöveln när jag gick fram till en älg. Den satt väldigt ganska fint brevid mig när vi kom till brasan efter att jag med väldigt bestämdröst fick hunden att komma fram till mig efter ett känga i magen.

En tax, försökte bita mig i handen när jag lyfte upp ett rådjur. Den fick jag tag i nackskinnet på, lyfta upp den och svor ordentligt ganska länge och sedan gnydde han ganska bra när jag tryckte ner honom i backen en bra stund.

En beagle, högg efter mig när jag klappade på den i slaktboden. Det var väll mest mitt fel för tror hon blev rädd så han fick jag bara att komma fram till mig genom lite fjäsk och klappade honom.

Skittufft beslut!! Du skrev att hunden betedde sig bra när den var ute på landet med din mor och fick springa fritt. Min bestämda åsikt är att en jakthund mår bäst av att bo på landet.

 

Baserat på mina egna erfarenheter med min Vortseh som jag har i lägenhet så har jag kommit till insikt att vi i alltför hög utsträckning tvingar på ett djur en alltför artificiell miljö bara för vår egen nyttas skull. 

 

Hade jag skaffat hund idag så hade jag sett till att jag bor på landet först. Därmed inte sagt att man inte kan ha en lycklig hund i stan. Dock så måste man fråga sig vilken beredskap man har för en hund som inte funkar i en alltför begränsad miljö. Jag talar inte om solklara fall av asocialt aggressivt beteende utan om olika stressymptom som kissande, stök och lättare fall av aggressivitet. En sådan hund bör få en chans att visa vad den går för i en friare miljö innan man bestämmer sig för att ta bort den.  

 

Som du själv skriver så har du gått extremt lång för att se till att hunden har en bra miljö - hundar som sällskap, en "uppassare" på heltid och en massa tålamod. 

 

Jag tog bara fasta på det du skrev om hur hunden betedde sig när den fick vara i en friare miljö. 

 

Kanske går det att styra upp något med någon som bor på landet?

Jag bor nästan ute på landet och ser lågfjäll från fönstret härifrån så att ytterligare omplacera honom var nog inget alternativ men nu kom det till vägs ände. För att summera lite så har hunden fortsatt pinka inne och idag så drog han iväg med en ren när jag kört ut hela högen för att rasta dem. Den jagade han i flera timmar utan att vända för att ta kontakt. Då jag känner samerna litegrann så kontaktade jag dem för hjälp vilket resulterade i att jag fick tillbaka hunden under dagen men nu var bägaren helt full för mej. Jag hade bokat tid hos veterinär på måndag för avlivning men kände att jag dragit på beslutet för länge. Då jag även har en enorm sprutskräck själv så kände jag att det kanske inte var bästa alternativet. Tog tre skott till hagelgeväret och en burk köttbullar i gräddsås med mig och åkte ut till jaktmarken. Hällde upp dem och lät honom äta nästan klart innan jag släckte lyset med tre skott för säkerhets skull. Man funderar däremot en hel del hur man är skapt mellan öronen som för några dagar sedan legat med hunden i famnen och nu skjuter den med tre skott. Har tagit ledigt inatt då jag inte tror att jag är lämplig att arbeta med högspänning eller spänning överhuvudtaget för opåverkad är man absolut inte.

Låter som rätt beslut. Hade jag själv pallat så skulle jag nog låta min hund somna in på samma sätt (när det är dags) eftersom jag tycker det är det humanaste sättet. All respekt.

Vidhåller det jag sagt tidigare, du har verkligen gjort vad du kunnat för den hunden. Förstår att det var tufft men jag tror också det var rätt beslut.

Ja, det var ett rätt beslut av dig Nils, men jag har aldrig skjutit någon av mina tidigare hundar.

Så kall är jag inte, men dom har fått en hedersam begravning även mitt i vintern.

Det är alldeles för mycket känslor i mig för att jag skulle kunna göra något sådant.

Svågern har blivit förvarnad o eldat marken så att tjälen har släppt till ett bra djup.

Sedan har han grävt en grop och haft den klar när jag har kommit.

Vi har fullt hållet o slagit på vatten så att marken skulle frysa snabbt el lagt en el. flera stenar ovanpå så att inte mickel har kunnat gräva ner sig o äta av hunden.

En gång har vi kremerat en av hundarna.

Starkt gjort det där Nils. Helt rätt beslut. Det var snällt att ge honom ett gott mål köttbullar - han fatta såklart inget och dog lycklig.

På något sätt så tycker jag att han fick dö som han levt. Mitt i steget som den vilda varelse han var. Jag har bara dragit undan honom från allmän beskådan och sedan får naturen göra resten. Han gick inte att dressera och var knappt tam. Han var god och kelsjuk och kontaktsökande men gjorde precis som det föll honom in i övrigt utan att bry sig om några som helst konsekvenser. Tårarna bränner fortfarande bakom ögonlocken men ingen kan beskylla mig för att inte ha gjort vad jag kunde för honom. Jag har tagit honom på bar gärning när han förföljde ren och den reprimanden kan ingen levande varelse ha missförstått. Jag tog honom en gång på bar gärning med att pinka inne och det gjorde han inte om så länge jag var i närheten men lika förbannat när jag inte såg. Han var nog inte riktigt frisk i skallen överhuvudtagen men vad som var fel kunde jag inte komma på och det blev hans död vilket jag är den första att beklaga. Tjejen på min avatar kommer att få en helt annan behandling när tiden är kommen. Hon jagar inte mera men ska få vara dörrmatta tills hon visar att hon har för ont och då kommer sorgen att vara tiofaldig mot vad den är nu.