Med risk för att bli kallad vildsvinskramare skapar jag trots det en ny tråd. Jag har jagat vildsvin i rätt många år nu och det är egentligen första gången i år som jag känner viss oro för stammen och dess framtid. Det här inlägget handlar egentligen inte om vildsvinets vara eller inte vara då det är ett beslut som redan är taget. 

 

Jag är runt och jagar en hel del och rapporterna är likvärdiga från nästan alla håll - vildsvinen har minskat och på många håll mycket kraftigt. Häromdagen läste jag i lokaltidningen att viltolyckorna har minskat i de tidigare så olycksdrabbade kommunerna osby kommun samt östra göinge kommun. Således gick jag in för att se om jag kunde se några förändringar i statistiken från viltolycka.se

 

Olyckorna med vildsvin minskade rätt kraftigt i skåne, blekinge och kronoberg 2013 mot 2012

 

                                 2012          2013

Skåne                       876             736

Blekinge                   220             151

Kronoberg                592             406

 

På flera av godsen jag varit och jagat på den här säsongen talar man om en halvering av vildsvinsstammen. Riktigt så illa har jag inte upplevt det på mina marker men kraftig minskning är det nästan överallt.  

 

Av en händelse sladdade jag in i den mycket tveksamma gruppen JÄGARE på facebook där det skrivits en del i ärendet. Jag vill redan här påtrycka att jag INTE rekommenderar någon att gå med i gruppen och jag sympatiserar generellt INTE med de som brukar skriva här. Jag vill helt enkelt inte alls sammankopplas med den här gruppen då jag anser att många av dom ger oss jägare dåligt rykte.

 

Däremot kan man ibland läsa rätt intressanta saker här då en del av medlemmarna jagar en del och alla är inte rötägg. Jag saxade nedanstående inlägg som jag tycker är mycket intressant och välskrivet:

 

"Sådär spontant undrar jag om vi är kapabla att sköta vildsvinsstammen utan större reglering. Jag kommer som hundförare till många platser där stammarna är skjutna i botten men där man ändå inte drar i bromsen. På sin höjd säger man att ”vi ska vara lite försiktiga med förande suggor”. Man tror på propagandan om nationell grisexplosion eftersom det budskapet gör att man med gott samvete kan jaga mer. Man tror att det finns jaktbara stammar bara för att åtelkameran visar en sugga med tre avkommor, trots att fyra andra åtelkameror många kilometer därifrån varje natt fotograferar samma djur. Många som sitter där vid åteln undviker tanken att vildsvin (under vissa perioder) kanske måste visa sig framför bössan för inte svälta ihjäl. Jag är generellt inte emot någon jaktform, men jag är emot när man inte samarbetar och bygger jakten på objektiv kunskap, utan mer på glädjekalkyler för att gynna sin egen jakt. Bara en, lite dyster, spontan reflektion kring ett vilt som är värt bättre"

 

Ett rätt tydligt exempel på ovanstående text så kan jag använda min egen åtel på vår gård. Marken är på ca 200ha och i princip kvadratisk. Vi har två åtlar placerade centralt i marken. Åtel och åtel, sedan 1 januari 2011 är det skjutet en gris på åtlarna och det var i juni -12 om jag inte minns fel.  

 

I våras födde de tre suggor som jag haft stationära i tre år totalt 23 kultingar. Två av suggorna föddes i samma kull på vår mark 2010 och har sedan dess varit aktiva på mina två åtlar. I maj försvann ena suggan men hennes kultingar var kvar, dock decimerade till antalet. Nu var det två suggor kvar med 17 kultingar. Kultingarna minskade för var vecka och i slutet av juli försvann även sugga nummer två. Nu var det endast en sugga och elva kultingar kvar. I oktober hade vi en drevjakt hemma och sköt två av årsgrisarna från den här gruppen. Två nätter senare var suggan och nio kultingar tillbaka. Idag är de sex årsgrisar kvar och även den sista suggan är borta.

 

Man brukar prata om att man kan skjuta det marken producerar - handen på hjärtat - hur många av er känner till fall där detta inte gäller vildsvinen?

 

Jag startar den här tråden som en tankeställare och ett diskussionsunderlag. Jag är inte ute efter pajkastning men det hade varit väldigt intressant om ni vill dela med er av era erfarenheter och uppfattningar. 

Intressant ämne.

Lokalt vet jag var det finns gott om gris, men överlag ser jag samma nedgång, om jag tittar på det område jag känner till.

Vintrarna har gjort sitt, men sen kan man juh inte  påstå att jaktrycket har justerats efter tillgången.

Utfordingen är kraftig, på dom områden som verkligen vill ha in gris, men det är även där det skjuts mkt gris.

Jag skulle gärna se en kraftigare stamm, men bönderna gillar läger som det är nu. Mindre skador.

Sen nu när suggorna börjar ha smått,  är det nog viktigt att inte säppa hundar som går in och rensar reden.

Om jag minns rätt var det väl ollonår 2012, många suggor fick tidig avkomma. Så tidig att den i stor utsträckning frös ihjäl vintern 2013 som ju var ganska kall i södra sverige. Till råga på allt var våren rejält sen. Suggorna brunstade om, vilket gjorde att kultingarna på många håll var väldigt små när hundjakten startade i oktober. Var själv på ett ställe och gick som hundförare i början av oktober, min tjt fick upp sugga med kultingar. Kultingarna var fan inte större än terriern och hon är i princip så liten (32 cm manke) en tyska får vara enligt rasstandard, med en vikt på ca 7 kg. Bara att hon sprängde den gruppen gjorde nog att ett par kultingar svalt ihjäl eftersom de inte hann med suggan som simmade över Ätran.

 

Självklart hade det bästa varit att inte släppa där. Det vi gjorde var att så fort som möjligt koppla upp tyskan och gick över till rådjursjakt med drever istället.

 

Med detta vill jag ha sagt att misstag och felbedömningar görs, samtidigt som vi för fjolåret nog inte kan undvika att väga in naturen som delförklaring i det som händer med vildsvinsstammen. Men då är det ännu viktigare med hur vi förvaltar den vilket väl var TS poäng.

Jag håller med, förvaltning måste till för att få en lagom och livskraftig stam. Men den stora frågan kvarstår, hur stor ska stammen vara?

Jag tror att de flesta, både jägare och markägare, vill ha en ordentlig förvaltning. Men när frågan kommer om hur stor stammen ska vara, ja då skiter de sej tyvärr oftast.

Jag vill gärna jaga vildsvin, men när jag ser uppbökade vallar, trädgårdar och stora vägar in i spannmålsåkrar, då blir jag ledsen. Jag blir ungefär lika ledsen när jag hör om bönder och markägare som vill ha betalt för skyddsjakt, men gnäller när grisarna förstör för mycket.

Balansgången är svår, men inte omöjlig!

Skickat från min ST27i via Tapatalk 2

Skulle säga att den verkliga skyddsjakten har väldigt lite påverkan på stammen.

Det är inte vad ja menar heller..

Skickat från min ST27i via Tapatalk 2

http://www.jaktsidan.se/ipb/topic/6473-infoer-jakttider-paa-vildsvin-nu/

 

Saker går i cykler, denna ovan tråd startade jag för 7 år sedan. Svinfrågan har under dessa år engagerat mig på många sätt, och gör fortfarande från båda håll. Tror inte jag skulle skriva på ovan sett idag, även om läget snarare är värre här idag än då. Stammen har flukturerat oerhört under dessa år och är nu på samma låga nivå som för 7 år sedan. Jag har nog skrivit i affekt i trådar åt andra hållet också, men har under resan insett att vildsvinen är hanterbara på alla sett, trots allt.

 

 

Metoderna på småmarkerna blir mer och mer radikala, rena och skära olagligheter föregår ständigt. Så sent som igår spårade jag bakåt en bukskjuten död sugga tillbaka till en mark på 17ha med två åtlar, ingen längre ifrån rå än 80 meter. Det är ett exempel av hur många som helst på sistone, folket är helt skrupelfria och skjuter allt i jordbrukets namn, från bil och på andras marker. 4 polisanmälningar känner jag till, trots släpspår över gränser i snön gör polisen nada.

 

Grisarna är reella problem för enskilda bönder, men inte för jordbruket i stort, det är faktiskt ren och skär bullshit. Tror jag kan säga det med rätt mycket på fötterna med tanke på vad jag jobbar med. Nu är inte bönderna det egentliga problemet till att grisstammen vacklar, det är jägarna själva som kröker finger.

 

Andemeningen i den gamla tråden delar jag fortfarande dock, jakttider behövs men det kommer vi aldrig att få, mycket pga bondelobbyn.

Läste din tråd precis mkj. Kan rekommendera övriga att göra detsamma.

Jag läste just igenom tråden (och delar av MKJ:s länkade tråd). Här tas ju upp ett antal delfrågeställningar som är mer eller mindre kopplade till varandra.

 

Vad är rätt nivå på vildsvinsstammen (eller på någon annan viltart också för den delen)? Med facit i hand så tvingas vi nog erkänna att vi avskjutningsmässigt varit ett eller ett par steg efter med att justera avskjutningen på t.ex. både älg och rådjur om man kollar de senaste årtiondenas utveckling (både när stammarna ökat och minskat).

 

Vad anser vi är en jaktbar stam kontra vad den aktive lantbrukaren kan acceptera för skadenivå (en svårighet är ju här att beskriva vilttätheten i reella tal - det är lättare att se en stigande eller sjunkande trend än att uppskatta antal djur/arealenhet)?

 

Är vi som jägare beredda att betala arrendenivåer som håller lantbrukaren ekonomiskt skadeslös om vi vill ha täta viltstammar (antingen direkt i det avtalade arrendet eller ersättning för skördebortfall och fördyrande i brukandet för den faktiska skadan som uppstår)?

 

Sen tycker jag också att det känns lite konstigt om någon lantbrukare vill ha betalt för att någon skall hjälpa dem med skyddsjakt.

 

Jag har filat lite på ett upplägg för skyddsjakt, som jag tycker skulle vara vettigt:

1. Själva jakttillfället ej kostar något för jägaren

2. Lantbrukaren utskänker skottpengar på motsvarande kostnaden för trikinprovet (avräknas mot kilopriset)

3. Jägaren erbjuds att köpa köttet till ett humant kilopris

På detta sätt skulle lantbrukaren kunna få hjälp med att minimera skador i grödorna och jägaren får jaktupplevelsen gratis. Samtidigt tänkte jag mig att lantbrukarens bidrag med provtagningskostnaden skulle kunna hjälpa till att styra mot att mindre (av en del kallade "olönsamma", p.g.a. att trikinprovet blir dyrt per kg kött) grisar skjuts.

 

Vet inte om det är rätt eller fel tänkt? - kommentera gärna förslaget!

 

På markerna där jag jagar har grisavskjutningen varierat extremt de senaste åren. Det har praktiserats hård avskjutning vissa år, då vi har ett antal aktiva lantbrukare i grannskapet. Misstänker att det skogslandskap som jag jagar i nog inte tål lika höga vildsvinsstammar som slättbyggd eller mellanbyggd, då de få åkrar som finns verkar ha en stor dragningskraft. De år det har varit dåligt med gris har intresset bland jägarna falnat och stammen har repat sig på något eller några år. Visst kan vi som jägare decimera viltstammarna, men vildsvinen är nog ändå en av de arter vars reproduktionstakt gör att de hämtar sig snabbast.

 

Hur, var och av vem?

Jag vill jaga dagtid och med hund och jag bor i dagsläget inte vid jaktmarken. Jag vill även att den byggd jag är uppvuxen i skall förbli så vacker som den är, med åkrar och ängar med betande djur insprängt i skogarna - även om vi under denna typ av jakter ej lyckas fälla det antal vildsvin som behövs vissa år. Av den anledningen tycker jag inte att jag då kan sitta och vara avundsjuk på dem som offrar sin nattsömn för att skjuta grisar på åtel - även om en del skjuter fler grisar på småmarker än vad deras mark producerar (sen får det ju naturligtvis inte gå till orimligheter det heller).

 

Bara mina fem ören.

 

MVH
Alias