Ja som rubriken lyder, hur ser ni på det? Eftersöket.

Ska man ha en hund som spårar till världs ende?

Eller ska man ha en spårhund och en avfångningshund, spårar tills det blir riktigt hett och där släpper man avfångningshunden?

Eller, en spår/avfångningshund, spåra-släppa?

Hur gör/tänker ni om detta?

Väl mött!

Att ha en utmärkt nos att spåra med först för att sedan släppa en skarp hund som kan avsluta/hålla fast måste vara bäst?

En kombination med det bästa från de två världarna är nog svårt att hitta hos EN hund. Såklart är situationen direkt avgörande men är det ett svårt spår och en skada som gör att djuret rör sig obehindrat så måste en spårare+avfångningshund vara effektivast. Är det ett lättare spår så är det mer jobb att hålla två hundar då en klarar av jobbet själv.

Bara mina tankar, det finns folk med mer erfarenhet som kan ge klokare svar.

Skickat från telefonen.

Alla eftersök börjar med en kortare eller längre spårning.

Klarar inte hunden följa ett spår är det enbart en löshund.

 

Men det är inte alla som har behov av hund som fixar dygnsgamla spår.

 

De djur som ligger döda löses lätt med en någorlunda spårtränad hund.

Har det gått lång tid innan man kan gå på krävs det mer av hunden.

 

Men sen är det så att ren spårare fixar snudd på enbart de eftersök där viltet ligger dött eller är så dåligt att de kan avlivas i sårlegan.

Eller med lite tur kan fällas när de går upp. Kräver dock att de lagt sig i sårlega relativt öppet.

Kan funka med förhållskyttar också, men det kräver rätt bra markännedom och var passen är.

 

Snackar i vilt som lever så krävs en hund som kan släppas och självständigt följa löpan, gå ifatt och ställa eller ta.

 

Många är de eftersök där man enbart gått med spårhund och senare helt enkelt gett upp för man inte kommit ifatt djuret.

Man kommer inte ifatt tex en trebent gris.

Man kommer inte heller ifatt en trebent älg osv.

Det blir bara ännu svårare eftersök och utdraget lidande när man stött viltet ur sårlegan.

 

Vi måste bli bättre på att ta hjälp de gånger vår egen hund inte räcker till.

 

Blir vi bättre på att bedöma skada redan på skottplats är vi en bit på väg,

Hittar vi rörben på skottplats och har hund som inte kan släppas så måste vi inse att det krävs löshund innan vi ens går igång.

 

En bra löshund till eftersök ska kunna följa en löpa långt och självständigt , har långt förföljande och inte släppa kontakten med viltet på många timmar.

Minst klara en 4 tim. ståndtid och mil i förföljande.

 

Det duger inte med en hund som släpper en sken älg eller gris efter halvannan km.

Tänker vi på att en gris med ett ben av garanterat går över 1-1,5 km innan den tar sårlega. Detta om den var ostörd innan skott...

Jagad/störd gris går längre.

Haft en som gick 6,5 km och simmade 100m över en sjö efter skott innan den tog sårlega. Då tog kulan ändå in bakom bogen och ut i bringan på samma sida.

Kulan gick mellan bröstkogren och bogen.

 

Själv så spårar jag nu en bit, lite beroende på vad jag hittar.

När så tiken är spårställd släpper jag och hon går själv ifatt grisen oavsett vilken väg den tagit, eller hur långt den gått.

Är det äldre löpa, uppåt 12-15 timmar så går hon så sakta att det ofta går att följa med en bit bakom.

Med pejlens hjälp är det enkelt att gena lite osv.

Nackdelen med detta är att när grisen väl är uppe så blir man snabbt avhängd om det bär iväg.

Då är det oftast skitlångt till bilen....

 

Men hur de än är, eller hur vi än gör så är det ändå rätt förfarande om vi lyckas. 

Det är det som är huvudsaken, att lyckas !

Hur vi tog oss dit har mindre betydelse.

Vad man skall ha för någon hund eller hundar till eftersök beror väll på vad för något vilt man jagar?

Fågel kräver någon typ av apporterande hund.

Rävjakt kan det behövas någon typ av grythund osv

Men jag tror att du kanske tänker eftersök på klövvilt i huvudsak.

I min värld så krävs det en envis spårhund som grund och helst är något av en fanatiker på att följa ett skadat vilt och inte går över till att förfölja någon annan färskare löpa.

Sedan att hunden skall på något sätt stoppa det skadade viltet genom att avfånga eller ställa- hålla kvar är nästan ett krav i fall man inte klarar att avliva i samband med sårlegan. Eller annars förhålls skyttar som kan hjälpa till.

I den bästa värden så har man en hund som klarar båda sakerna med alla klöv vilten.

Men hundar är nu av olika raser och är indevider och den har kanske nu inte alla egenskaperna och då får man ha flera hundar som är specialister på olika saker.

Eller bra kompisar med hundar som har dom egenskaperna som den egna hunden inte har. Som då kan rycka in och hjälpa till när det strular till sig.

Skall man ha den perfekta spår- eftersökshunden så skall man inte jaga med den utan bara använda den till rent eftersöksarbete. Med det är svårt att hålla en sådan hund i ett vanligt jaktlag för den kommer inte att få tillräckligt med tillfällen att upprätthålla sina kunskaper och utvecklas. Om man nu inte jaktkamrater som ständigt skadeskjuter    Håller man på med trafik eftersök också kan det finnas underlag för en sådan hund. Sedan kan det vara bra att ha en utvilad hund i slutet på jaktdagen som då klarar av ett eftersök och en nästan en klippt slut hund för att den jagat hela dagen.

 

 

Sedan hur jag gör?

I mitt stall finns det just nu fyra hundar. En som är duktig på spår och funkar skapligt att hålla kvar viltet. En som är snabb att gå ifatt vilt men är lite risig på att spåra. Den tycker att det är mycket roligare att följa färskare löpor. En som är skaplig på att spåra och är tuff att hålla kvar viltet. Sedan den fjärde är under utbildning.

Valet på hund beror på skottplats undersökningen och vad skytten säger om vad som hände vid skottet och givetvis vad det är för vilt som är påskjutet.

Sedan har jag bra hundförar kompisar som har hundar som kan kompletera mina hundar och jag rycker då och då in med mina hundar i andra jaktlag. Hundar är inte alltid maskiner utan kan också ha en dålig dag och då är det bra med ett stort kontaktnät.

 

Thomas

 

 

 

 

 

Själv har jag 2st vorsteh, den äldsta är snart 3och har således bara gått sesången som varit. Har haft ett tiotal eftersök med henne, tur i oturen så här hon bara bommat på ett av dem. 7av eftersöken har resulterat i att jag släppt henne pga att djuret bara gått framför oss... Första gången var en Kronhind den gick hon bet på när hon skulle dra i kull den, men hon spårade upp den efter ca 2km där den kunde skjutas. Efter det så har jag både spårat och sedan släppt och bara släppt och detta med gott resultat:-) förutom den ena gången då hjorten gått i en sjö... Sköt den på andra sidan. Så min erfarenhet är att ha en hund för allt är bra.

Väl mött!

Fågel, hare osv benämner inte jag som eftersök. Ser sånt som apportering.

Pratar man om eftersök, handlar det för mig om klövvilt.

 

Ett bekymmer jag märkt av ibland är en del hundars ovilja att gå i vatten.

De bryter vid minsta vattendrag, ser det som rätt kass när det handlar om eftersök på klövvilt. 

Finns det nåt som per definition heter avfångningshund? Att vissa hundar bevisligen används på det sättet är en sak.

Finns det nåt som per definition heter avfångningshund? Att vissa hundar bevisligen används på det sättet är en sak.

Kanske är bättre o benämna det, avslutare, avslutningshund eller släpphund ?

 

Då täcker man in de mesta. Från fasthållare, avfångare till ställande.

 

Sen så som redan nämnts så skiljer det en hel del på de olika vilten vad som krävs av släpphunden.

Spåra i lina kan nästan alla hundar... skriver nästan för det skiljer en hel del i spårvilja mellan raserna.  

Ett bekymmer jag märkt av ibland är en del hundars ovilja att gå i vatten.

De bryter vid minsta vattendrag, ser det som rätt kass när det handlar om eftersök på klövvilt. 

 

Särskilt som ffa äldre hjortar och bockar blivit gamla just för att de lärt sig finta bort förföljare genom att gå i vatten och passera vattendrag. Det förklaras inte sällan med att vittringen försvinner men sitter till 99% i skallen på hunden. Givet riskerna med branta diken och forsande vatten mm är det givetvis tryggare för många raser om de inte ger sig efter vilt i dessa miljöer.     

En löshund som tvekar för vatten är ju direkt olämplig som eftersökshund. Grisarna är väl de som oftast går över/igenom vattendrag, såväl skadade som friska. Men alla djur med bukskada söker förr eller senare upp biotoper med vatten om dom bara förmår.

Just sånt har hänt mig ett par ggr när vi plockat in extra ståndhund på älg.

Är nog lite av många spetsars akilleshäl.

Fruktansvärt irriterande...